Hundskryt bland annat.

Jag måste ha varit död på riktigt i morse. Jag hörde inte mitt eget alarm i mobilen, Sabaton som sätter igång att väsnas i örat på mig, eftersom jag oftast har mobilen brevid kudden för att det ska höras lite bättre. Inte heller hörde jag sonens gamla väckarklocka, som vi för en gångs skull skruvat upp och ställt rätt. En sådan där gammaldags hederlig klocka man vrider upp, och som har en liten pinne som slår mot två klockor och väsnas så in i norden hur länge som helst. Jag har alltid hört den innan, även om den stått inne på sonens rum. Som den gjorde...
Han hade vaknat med ett ryck, kastat sig ner från sin loftsäng och stängt av.
När han klätt på sig kom han in och väckte mig. Jag hade inte hört ett jota.  Synd min djupsömn ska inträffa när det är dags att gå upp bara... :-/

Tog en lång cykeltur med jycken och passade på att lämna av sonen på skolan. Jag och hunden var ute i en timme. Sen hem och käka frukost. Inte lite tomt i magen då, om man säger så.

Tog det lugnt ett tag, funderade på att gå och lägga mig, men kom på att det nog inte var så smart. Bättre att hålla sig vaken  och kanske hitta djupsömnen tre timmar tidigare kommande natt. *fingers crossed*

Hem till Gargamel och snackade lite skit och drack en kopp te. Hem igen, fixade igång tvättstugan och stack iväg för att hämta upp sonen från skolan. Här hade jag nästan piggnat till och slutat vara kadavertrött, men bara nästan.

Så blev det dags att hämta upp tvätten igen. Surprise!!! Någon hade haft roligt och stängt av tumlaren. Tvätten var ganska kall och väldigt blöt. Tumlaren hade varit igång när jag gick, och allt var som det skulle. Men nehe, det var inte tänkt att det skulle få vara det. Något irriterad (läs jävligt sur) kom jag upp igen, dukade av efter middagen jag hade slängt i mig innan jag gick ner och konstaterade att jag nog inte behöver diska, för det hade katten redan tagit hand om. Korkat att inte fixa det innan man gick ner, eller stänga köksdörren efter sig...

Det var så jäkla skönt att komma ut efter det. Inte så kallt, något blåsigt, men ändå inga isande vindar. Hunden gick fint i kopplet och drog inte så mycket. Kanske berodde lite på cykelturen på morgonen, samt att vi hade en del följsamhetsövningar för oss. Ganska skönt att ha en hund som går med slakt koppel istället för att försöka dra  all världens väg.

När vi kommit en bit så band jag fast hunden i en tall och gick iväg och la ett rakt spår. Han verkade bli något förbryllad över att bli kvarlämnad och satt och desperat tittade efter mig... När jag sen efter en stund kom tillbaka från ett annat håll såg han ganska lättad om än förvirrad ut.
Tänkte introducera kommandoot "spår" för honom. Jag minns inte vad jag använt tidigare eftersom det är ganska länge sedan. Vi pratar åratal, och aldrig något annat än valpspår. Kopplade iaf loss honom från trädet, traskade fram, kopplade om från halsband till sele och sa "spår", samtidigt som jag la handen på marken precis där jag började. Jodå, nosen följde automatiskt efter handen, ner mot marken. Och vi var iväg.

Och vi var här. Och där. Jaja, spåret har väl flyttat sig lite då eftersom det inte har hunnit sjunka in helt, tänkte jag. Men han var överallt och ingenstans, drog och slet och gick in i sökbeteende när han närmade sig halvvägs. Nu snackar vi 20 meter spår. Efter mycket om och men hittade han godiset jag lagt ut och fortsatte SÖKA. *suck*

Men tänker jag efter så har vi sökt mer än vi spårat, det är sök han har mer hum om, så inte så konstigt att han gick i det som kändes bekvämast.

Gick till en ny plats, lämnade hunden och la ut ännu ett rakt spår, ett par meter längre, det stämde bättre in med riktmärkena då. Påsläppet gick bättre, men efter en meter tappade han fokus igen och började söka. Jag har ingen aning om jag gjorde rätt, men skit samma. Stannade iaf, kallade in hunden och gjorde ett nytt påsläpp från där jag stod. Samma sak en gång till och sen nosade han sig fram i sicksack över spåret, med en bredd på ca 2 meter. 

Eftersom en schnauzer kan vara jäkligt svårmotiverad, de jobbar fan inte gratis, så var det inte läge att lägga ett till rakt spår. Kände att han skulle tappa intresset då. Så på nästa plats blev det ett böjt spår. Påsläppet gick något stressat från hans del, han hade svårt att få ner nosen, stannade och tittade sig omkring innan han fortsatte nosa lite. Men han höll sig närmare och närmare mitten på spåret.
Testade ännu ett böjt spår, fast med böjen på andra hållet. Det gick bättre. Fortfarande stressad och hoppig, och jag kände mig tvungen att upprepa kommandot "spår" flera gånger under tiden, för att påminna honom om att han hade något att göra.  Men man såg förbättringar för varje nytt spår.

Ett sista spår, tänkte jag, band hunden i en stolpe och traskade iväg längs en stig i skogen. Efter en bit svängde jag nittio grader ut i skogen och gick en bit till innan jag stannade vid en stor gren och la ner lite godis, fortsatte åt samma håll ännu en bit innan jag svängde av och letade mig fram till hunden igen. Han satt och tittade mot det håll jag hade försvunnit men verkade inte lika överraskad att se matte komma från annat håll igen.

När jag precis skulle släppa honom på spåret kommer ett äldre par ute på promenad. Spike började titta på dom, men vi vände ryggen till och kopplade om till sele. Påsläppet gick mycket bra. Han vinglade bara ca 30 cm från spåret på vart håll, nosen nära backen och han hade växlat ner hastigheten något med. Tack och lov. På exakt samma ställe som jag hade vikt av från stigen svängde han och spårade klockrent (vad jag tyckte) ända fram till godiset. Sen verkade han vilja fortsätta på det hållet jag gått när jag la spåret.



Ute på vägen igen hade jag en extremt uppmärksam hund. Tror polletten äntligen trillade ner. Nosen i backen med lite nosarbete är lika med godis! Men bara om man följer matte! Han verkade väldigt förväntansfull och taggad på rätt sätt. Hade jag bara orkat, så hade jag lagt ett spår till, men näe... Såå skönt väder var det inte.

Var jättekul att se hunden så taggad för en gångs skull. Sen på vägen hem fick vi tre hundmöten som avklarades med bara lite skällande första gången, och ett litet försök till att rycka i kopplet den sista gången. Annars gick det bra. Fast givetvis så viftade jag ju med godispåsen ganska rejält... Haha.  Men han gick lugnt och fint, var pigg och taggad, men inte hajpad, och han lyssnade faktiskt, även om jag kände mig aningen tjatig. Duktig hund helt enkelt. I alla fall idag. :D

Men jag vet att hunden har potential för spår. En gång på Malmö Horse Show, Ribban, kom Linus bort bland flera tusen åskådare, och jag fick hunden till att leta upp den förlorade sonen. Nosen i backen, bredbent, runt diverse konstiga ställen som större stenar, tunnor, staket och lekplatser, en konstig böj runt en kulle och sen hittades sonen sittande i gräset. När vi frågade så jo, då hade han ju gått två varv runt det, klättrat där, varit där och så vidare. Den icke spår- eller sök-tränade hunden hade således spårat upp barnet mitt under en stor hästtävling som sammanföll med hundens dag och många tusen personer på plats. Utan att avvika en enda gång från sin uppgift för att kissa eller nosa för privat bruk. Spike och Linus gjorde efter det testet för hundborgarmärket, som yngsta deltagarpar. Hur det gick? haha.
Låta bli maten i en matskål som verkar bortglömd klarar inte hunden av än idag, så det missade dom. Slalomen fixade de, platsliggningen fixade de, hoppet fixade de och allt det andra som jag inte minns. Märket finns nånstans i någon kartong här hemma. :-) Men självklart har jycken aldrig mer haft en sådan strålande duktig dag där all uppgiftsorienterad lydnad har stämt... Får hoppas det kommer nån gång. haha

Spike kan om han vill, man ska bara lyckas hitta rätt sätt att få honom att jobba med lite simplare saker som att nosa i ett tråkigt spår i skogen eller på ängen, utan någon större betydelse. Samt att kanske ha lite kommandon för saker och ting...

*over and out*

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0