Arga tanten d.y.

Det kan jag tycka att många personer gör bitvis. Kanske lite för mycket. Ja visst, jag gör det med då och då. Det är mänskligt. Men det finns ju gränser.

Även för barn i tidiga tonåren.

De tidiga tonåren är en svår tid. Man ska komma tillrätta med sig själv, fundera ut vad man vill göra med livet i stort, hur man vill klä sig och sminka sig ett tag framöver och varenda liten grej blir gigantisk. Allt är vitt eller svart. Är det inte toppen toppenbra så är det riktigt jävla kuk-dåligt.
Ena dagen är Humle och Dumle bästisar, nästa dag har Humle sagt ett obetänksamt ord till Dumle och de är bittra fiender, hatar varandra, ska aldrig prata igen med varandra, lita på varandra eller nånting. Två dagar senare är de kompisar igen.

Många vill hitta sin egen identitet och vara originella, men när allihop blir originella så kan man kalla det en konform massa. Alla ser likadana ut mer eller mindre. De kommer inte på sitt mode själva, de apar bara efter andra, utan att ha egna idéer. Det som är på modet ena veckan är ute veckan efter. Alla vill sticka ut, och i rädslan för att inte sticka ut så blir de likadana.

Ja, det är viktigt att vara någon. Men var det då, istället för att bara apa efter de där uppe i toppen. Följ inte strömmen som en rad med små ankungar... Led strömmen som en svan! Eller en svart svan om det känns bättre.

När då någon sticker ut på sitt egna vis och ändå ser ut som alla andra, är som alla andra och konkurrerar med alla andra om att vara originell så är det lätt för de andra ankungarna att börja retas och tetas med den där stackaren som förtvivlat gärna vill vara där i mitten nånstans. Det bråkas, tisslas, tasslas, retas och mobbas. Det ena ordet fulare än det andra yttras  och fler och fler obetänksamma ord sprids över internet.

Det är så lätt att skriva en status eller ett inlägg om hur synd det är om just den eller den individen. Sen är ju givetvis själva tanken med denna status att de bästa kompisarna ska kommentera det med massa hjärtan, blommor, pussar, kramar och tjat om hur fin personen är ändå och om hur mycket den duger. Bekräftelse med andra ord. Sympati och stöd för den egna saken.
När så någon annan skriver en kommentar som inte överensstämmer med trådskaparens uttänkta bekräftelsetiggeri händer något. Här var det alltså en person som inte verkar tycka synd om trådskaparen, eller som kanske har något vettigt att poängtera. Detta vettiga kan således vara jobbigt att ta till sig, och stämmer inte alls med behovet av hjärtan och gullegull.

Enklast är ju att ta bort det främmande inlägget, låssas som ingenting. Då behöver man ju inte fundera på varför saker är som de är, utan bara fortsätta på det gamla tycka-synd-om-mig-spåret.

Att aktivt ta tag i problemet är ju heller ingen lösning, för då kan man inte tycka synd om sig själv. Jobba för något existerar inte längre. Saker ska lösa sig av sig självt, eller av andra personer. Ibland kan det till och med behövas en liten liten attitydförändring hos den som känner sig retad eller stämplad.

Är det verkligen nödvändigt att ha genomskinliga kläder om brösten är ganska stora? Är inte det uppgjort för att bli retad då eller? Eller att förvänta sig respekt och vänskap från folk när individen själv behandlar andra som något ifrån skräphögen?

I vissa fall är det inte helt oförtjänt att en del blir retade. Mobbing är inte tillåtet, och borde tas tag i. Men samtidigt finns det mycket eleven själv kan göra på sin skola för att få lite hjälp på traven, istället för att bara sitta och gnälla, och vägra diskutera saken på ett moget sätt.

Det är lättare att gnälla och tycka synd om sig själv helt enkelt... En del vill ha det så eftersom det också är ett sätt att sticka ut.