What's the price of a mile?

Det lönar sig bättre att vara ärlig. I längden. Vissa människor kanske skulle ha varit det. Men alla är vi olika.
En del är ärliga, andra är oärliga.
En del är goda och andra är onda.
En del är drivna, andra är besatta.
En del är omtänksamma medan andra skulle kunna sälja sin mamma till slakt bara det fanns något att vinna på affären.
Vissa visar vilka dom är medan andra gömmer sig bakom ord utan substans.
En del lagar, andra tar sönder.
En del älskar, andra hatar.
Vissa är älskade medan andra är avskydda.
En del ställer upp för sina vänner, andra offrar dom istället.
En del ler mot en medan andra smyger upp bakom och hugger i ryggen.

En del människor sjunker oerhört lågt för att nå det dom vill ha. Så lågt att dom inte längre bryr sig om vilka dom offrar på vägen dit. Ändamålet verkar helga medlen, precis som folk sa om korstågen. Det är bara det att korstågen hade en så mycket större mening. Det handlade inte bara om en enda individs välgång och ve.
Förr var det viktigt att kunna hålla ord. Ärlighet och pålitlighet var bra egenskaper. Det verkar inte vara lika viktigt idag. Nu för tiden säger människor ofta en sak och menar en annan. Låter bli att berätta hela sanningen, eller hittar på en egen sanning. Säger man den tillräckligt många gånger för sig själv börjar man tro på den. En del människor verkar ha en besatthet, ett vansinne, lika stort som korsriddarna hade när de gav sig av. Att ta sig till målet till varje pris. Även om priset blir för högt.

Vad blir kvar när man sitter med detta höga pris? Var det värt det? Hur mår man? Vad förlorade man längs vägen? Vad offrade man medvetet för att komma fram?

Vad blir kvar om man inte riktigt kommer fram till målet, utan tvingas fly när man trodde segern var inom räckhåll? Har man offrat samma saker som ovanstående person gjort, men ändå blivit utan det dyra priset? Vad finns kvar då? Hedern? Äran? Kamrater? Och i vilket skick befinner man sig? Är man stolt över sig själv?

Kunde man lagt denna tid och energi på något annat än att ärras på det blodiga slagfältet, utan att ens veta om man skulle komma hem igen? Kunde man stannat kvar där hemma och tränat, tills man var stark nog att svinga svärdet innan man kastade sig hals över huvud in i ett fälttåg i okänt land?

Eller skulle man ha stannat hemma och fortsatt bruka åker och äng i väntan på den sanna uppenbarelsen och övertygelsen?
Utan den sanna övertygelsen är det svårare att lyckas, och man visar inte heller uppriktigt vem man är. Med den sanna övertygelsen helgar inte ändamålet medlet. Med sann övertygelse hittar man olika vägar för att nå sitt mål, utan att behöva anfalla med en skvadron bågskyttar, utan att behöva förgifta brunnarna eller bränna broar.

Med sann övertygelse kanske det bara tar lite längre tid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0