Arga tanten d.y.

Ja... Då var utvecklingssamtalet över. Fröken sa inte så mycket, det var mer jag och specialpedagogen som höll låda. Hon hade upptäckt att hennes metoder inte funkade på min son. Det hade varit lite sjukdom och lite van och det kunde ju klart ha med resultatet att göra, men det var ändå inte så bra resultat som hon hoppats på. Därför ville hon ha tillstånd att göra en pedagogisk utredning på Linus för att bättre kunna greppa situationen. Han läste inte så bra tydligen, och läskurvan följde inte vad Skolverket anser att en tredjeklassare ska prestera.

 

Är det då man säger "vad var det jag sa?" om deras pedagogiska trams? Är det då man talar om att jag, utan högskolepoäng, kan tala om för henne hur hon ska göra, varför det inte funkar och hur hon kan göra sin pedagogiska utredning?

 

Eller är det då man sitter tyst och låter pedagogen själv komma till insikt om vad felet är? Om en månad kommer hon kontakta mig om resultatet av utredningen, och jag kan garantera att det den kommer att visa är samma saker jag skulle kunna berätta för henne här och nu. Grejen är ju bara att dom med sin fina utbildning inte lyssnar på oss som inte är pedagoger. Jag har försökt tidigare, men nej, de kör sitt race, och sen blir det inte bra i alla fall.

 

Felet ligger till stor del att skolan övar upp barnens bildminne istället för att lägga krut på att faktiskt läsa bokstäverna. Orden blir bilder och barnet ser bilderna istället för att läsa. Jag har studerat min son tillräckligt noga för att ha uppfattat att det är så han "läser", och det krävdes fan Inga högskolepoäng för det. 

 

Det finns inga genvägar. Lär man det inte från grunden blir det ju konsekvenser längre fram. Och man måste träna... Och träna...

Han fick iaf beröm för sin engelska, han verkade ha fallenhet för engelska. Tja, inte så lustigt med tanke på att vi har bott i ett engelsktalande land. Och att han spelar mycket datorspel och tittar mycket på film och dokumentärer. Men visst har han öra för språk. Det fattade ju jag med när han som liten tittade på en tysk dokumentär och ändå greppade allting och kunde redogöra för mig vad det handlade om, utan något svenskt tal eller text. Han kunde inte läsa då.

 

Fick äntligen köpt hundmat idag. Fodertunnan var nästan ekande tom, och jag har inte direkt lust att bära 14 kg hundmat hela vägen hem. Men det behövde jag inte göra idag, en väldigt vänlig själ förbarmade sig till att hjälpa mig forsla hem fodersäcken lätt och smidigt. Blev ju så klart kaffe och delicatobollar som tack. 

 

Och så blev Disel förkrossad när lillebror tittade inom för att låna med sig trasselsudden. Hans min när Spike och bror hoppade på bussen utan honom var rörande. Han gnällde och hukande sig, såg så eländig och ynklig ut som han bara kunde, och stirrade långt efter bussen. Sen började han deppa och drog ingenting i kopplet. Stackaren... Men det var inte så synd om honom så länge, för så fort vi kom hem skulle han ta ut frustrationen och övergivenheten på katten. Det tyckte inte katten, och då blev det nästan synd om hunden igen. Arga katter har vassa klor...