Arga tanten d.y.

Snart dags att gå och lägga mig, men har ju såklart lite funderingar, eller snarare  kommentarer att häva ur mig. Var på Snapphanerallyt ikväll. Det körs fler sträckor imorgon, men starten gick idag, och det kördes två varv på asfalt inne på gamla garnisonen P2. Eller ute på P2 som vi säger här.

Tog hunden med mig för att han skulle få komma ut lite, och han brukar ju vara pigg på att följa med på saker. Det kom lite regn till en början och asfalt och kullersten blev ganska vått... För publiken bådar det gott. Publik har i alla tider varit blodtörstig, och det har inte förändrats sedan de gamla romarnas (eller var det grekernas?) bröd och skådespel. Hala vägar leder som alla vet till massa bredkas och kanske avåkningar. Särskilt i rally med SM-status. Det hördes mummel överallt ifrån om hur halt det skulle bli, och folk skrattade förtjust.

Får väl erkänna att jag också kliver in i lämmeltåget och tittar ivrigt, men något allvarligt vill man inte se, och jag vet förbaskat väl hur det känns att sitta i en totalt kraschad bil... Se nedan.

Så minns jag också ett annat rally, en rallysprint, på samma plats som dagens sträcka, där de körde ett lopp med supermotard tror jag det heter, motorcyklar, som inte var så vackert att titta på. Usch. Men i alla fall, vi var på plats. Folk stod lite överallt som vanligt, på mer eller mindre bra ställen. Inga större olyckor hände, några fick bredkas och snurrade lite, och en bil missade en sväng och körde av sig fronten, men kunde tack och lov fortsätta. Hade lust att klappa händerna när bilen kom förbi nästa varv igen. Glad att de kunde fortsätta ändå, måste kännas för trist att åka ur ett rally redan på den första sträckan. Speciellt av en sådan neslig anledning.

Vad jag tänkte på var att folk inte hade så bra koll på bilarna när de tvunget skulle gå över vägen. Stannade vid kanten, spanade, väntade och spanade lite till innan de gick över. Precis i tid för att nästa bil s kulle komma farande som ett jehu. Jättebra att de håller utkik, men det krävs väl ändå inte så många hjärnceller att begripa att det måste hända saker fortast möjligt efter att en bil har passerat? Man kan inte stå där och vänta på nästa innan man bestämmer sig för att gå över.

Det var ganska intressant att observera en del personer som tog sig över vägarna. Speciellt äldre herrar, eller medelålders herrar. De skulle ju skynda sig, och hela deras kroppsspråk talade om att de minsann visste hur det var att gå på rally, att de var veteraner i sammanhanget. Och så joggar de över. Eller joggar gör de inte... Vet inte hur jag ska beskriva det. Deras hastighet är bara nämnvärt högre än om de hade gått, men benen rör sig snabbare, mycket snabbare. Stegen blir kortare och det joggas liksom med små steg. Ser jätteroligt ut. Särskilt med en vältränad restaurangmuskel (rund mage) som guppar. Men de verkar tro att de skyndar sig så mycket, och jo, kroppen anstränger sig ju lite mer än vid normal fart, men inte fasen går det så mycket fortare att komma över vägen för det. När de väl kommit över ser de otroligt viktiga ut och kommenterar bilarna med kunniga ord. Tänk på att titta efter detta fenomen nästa gång ni råkar vara på ett rally... Jag lovar, det händer ute i skogen vid grusvägarna också.

Jag kan erkänna att jag inte vet mycket om bilar, och att jag trots det tycker det är kul med bilar och rally. Jag kan också erkänna att jag inte har en aning om hur jag ser ut om jag ska korsa en rallysträcka. Ser kanske lika intressant ut som herrarna...

Hunden hade jag ju med mig ja. Nog för han är en aning skotträdd, men han har varit på rally förut, och det har gått bra. Då har han haft fullt upp med att gapa på andra hundar eller tigga mat av folk som fikar, men idag försökte han klättra in i mina byxor. Klängde på mig som en unge som klänger i mammas kjolar. Bilarna var otäcka, sköt mot honom (rallybilar kan ju låta som att de skjuter när det tänder i röret) och antagligen hade de glömt ljuddämpare allihop tyckte han. Det var otroligt läskigt. Jag var ju givetvis så korkad att jag plockade upp honom i famnen föratt han skulle lugna ner sig, men för sent kom jag på att det är dumt att ömka en hund. Tolv kilo hund håller man inte hur länge som helst. Ibland hade det varit smidigare med något i chihuahua-storlek (en praszky krysarik så fall, annars får det vara). Hunden fick ner på marken igen efter en stund. Nu darrade han och var ynkligare än nånsing, och efter att en annan i publiken hade varit framme och tyckt synd om honom blev det synd om honom på allvar. Ynkligare hund sällan skådad. Dramaqueen. Han darrade, såg bedjande på alla som passerade, tryckte sig mot ben och fötter och darrade ännu mer när någon tittade på honom.  Men han överlevde utan problem, precis som jag visste att han skulle göra. Men lite berörd blev jag faktiskt, så här fjantig brukar han inte vara, och han har som sagt varit med på rallysprint tidigare utan liknande darrningar. Eller så trodde han helt enkelt att han var cool och skulle bete sig som en chihuahua med darrande och allt. I vanliga fall är han kaxigare och mer hund istället för råtta.