Arga tanten d.y.

Att åka tåg när man är barn kan vara förenat med stora risker. Det kan väl knappast någon ha undgått nu de senaste dagarna? Först slängs en flicka av tåget och sen kommer en annan flicka inte av vid rätt station. Vad jag förstått var de elva år gamla båda två.

Intressant. Vems är ansvaret?

Bevisligen klarar inte alla barn av att åka tåg själva, eller ens i sällskap med syskon, utan att riskera att tappas bort. Är ansvaret vilande hos barnet själv att reda ut situationen, hålla koll på var det befinner sig och när det är dags att kliva av, samt ha biljetten redo? Eller är det tågpersonalens ansvar att ha koll på sina passagerare? Eller är det föräldrarnas skyldighet att ta ansvar för sina barn och för vad de hittar på?

Ett barn anses inte vara moget att cykla ensam i trafik förrän i tolvårsåldern. Varför? Tja, de är barn, och barn lockas ofta att titta på allt runt omkring sig och inte koncentrera sig på det de faktiskt ska göra. Det krävs dessutom övning för att bli uppmärksam i trafiken. Gäller det tåg också? Går det att öva upp ett barns förmåga att åka tåg själv?
Jag minns när jag åkte tåg själv de första gångerna. Då hade jag precis börjat gymnasiet och hade inte åkt särskilt mycket tåg eller buss tidigare. Var van vid att gå, cykla eller åka bil. Tåg åkte man tillsammans med någon. Men så var det dags att bli stor och klara av vuxenlivet.
Klumpen i magen. check!
Tidtabell i väskan. check!
Klocka. check!
Hamna på fel tåg och få panik. check!
Hamna på fel buss och åka till en del av stan man aldrig hade sett. check!
Som femtonåring kan man hantera detta med att åka tåg anses det. Men allt beror på huruvida man har gjort det tidigare eller inte. Övning ger färdighet. Och jag var, trots den ovana situationen, stor nog att förstå hur jag skulle ta mig hem igen efter att ha åkt fel.

Är ett barn, en tio- elvaåring det? Kan de lösa  problem som uppstår, då de ställs inför ett problem första gången? Sannolikt är då barnet ganska förtvivlat, kanske chockat och lagom hysteriskt. Har det mobiltelefon med sig? Finns det täckning? Finns det pengar på kontantkortet eller har barnet smsat upp alla slantar? Har barnet biljett eller pengar att ta sig till rätt slutdestination? Skaffa mat om det krävs?

Jag finner det kanska intressant att föräldrar som gladeligen sätter sina barn ensamma på tåg, vänder sig till tågpersonalen och skäller som bara den om något går fel. Är inte ansvaret lika mycket föräldrarnas? Eller kanske dessutom mer föräldrarnas, eftersom de just är värdnadshavare och ska se till att barnet har det bra och är tryggt?
En tågvärd har kanske många hundra personer att hålla koll på under en tågresa, och när de inte ens har tid att hjälpa ensamma mammor med barnvagnar av tåget, eller hjälpa handikappade, varför ska de ha tid att hjälpa en unge som är helt kapabel till att ta sig av för egen maskin?

Är det tågvärdens fel att ungen inte har erfarenhet nog att begripa hur det går till att åka tåg? Ska tågvärdarna lära barnen när det är dags att börja packa ihop sina saker, att nej, det hinns inte med ett toabesök nu, för tåget är framme snart, att ställa en klockas alarm om barnet mot förmodan skulle somna under färden eller hur man vässar armbågarna för att se till att man verkligen kommer av innan tåget går igen?

Tågresenärer är inte det vänligaste släkte man kan råka på. De som ska ombord tränger sig på helst innan de som ska av har hunnit gå av. Bryr man sig om hur andras bagage har det, bara man får plats med sitt eget, så att det dessutom är lättåtkomligt? Ett barn orkar dessutom inte alltid att flytta på andras bagage för att komma åt sitt eget, och så kan det lätt dra ut på tiden så att det inte hinner kliva av tåget under stoppet.

Jag som förälder (och ja, jag är förälder) hade aldrig satt mitt barn ensamt på ett tåg under en längre sträcka. Vad som helst kan hända. Och det är ju mitt barn, mitt ansvar...

Går något fel kan det ta ganska lång tid att bygga upp barnets självförtroende och självkänsla igen. Det är ett fatalt misslyckande att inte komma fram till sin slutdestination. Människor, och särskilt barn, är ömtåliga för misslyckanden. Ett misslyckande kan resultera i en tillbakagång i utvecklingen, ångest och rädsla. Vill vi riskera att utsätta våra barn för detta? Vi måste ju ändå känna till att det är en viss risk att resa ensam, även i våra dagar.

Barnen har så många olika stressfaktorer i sina liv redan, så jag förstår inte meningen med att riskera ännu en stressfaktor.

Men visst, det är upp till föräldrarna att besluta om de anser sig vara trygga med att låta sina barn resa ensamma. En del barn klarar det säkert bättre än andra. Men tänk ändå lite på just det där lilla "OM...". Vad händer då?

Och skyll då inte på personalen!

*over and out*