Arga tanten d.y.

När han föddes vet vi inte. Men någon gång under våren/sommaren 2010 var det.

Jag och sonen var ute med hunden då vi hörde konstiga pipanden i en buske längs vägen. Såklart skulle vi ta reda på vad det var för pipanden. Hunden var också intresserad. Jag klev in i busken och efter lite spejande fick jag se en väldigt liten och ynklig kattunge. Mager som en sticka och väldigt pytteliten. Självklart kunde vi inte bara lämna den där i busken eftersom den verkade väldigt övergiven. Hade det funnits en mamma hade nog inte ungen varit så mager. Till saken bör också nämnas att en eller ett par andra kattungar hade hittats i området någon dag tidigare.

Kattungen var inte särskilt svår att bära, och hunden gick hyfsat snällt brevid. väl uppe i lägenheten satte vi fram vatten till den, men den lilla katten ville inte ha. Den verkade inte riktigt veta vad den skulle göra. Så jag tog lite mjölk och blandade i vattnet för att lura i den lite vätska trots allt. Då drack han. Glupskt. Magen blev rund och katten började spinna hysteriskt. Den riktade in sig på hunden, stångade den och strök sig emot den, kunde inte vara ivrig nog att deklarera sin förtjusning. Hunden å sin sida drog sig äcklad undan och hade han haft mänskliga egenskaper hade han räckt ut tungan och skakat av sig kattbacillerna. Han gjorde dock så gott han kunde, samma sak fast på hundars vis.

Kattlåda och matskål införskaffades, lapp sattes upp och så väntade vi. Hos oss kunde den inte stanna, hur söt den än var. Jag tål inte katter så bra. Men ingen hörede av sig, och lappen revs dessutom ner ganska fort. Jaha. där satt vi med en kattunge. Vilket kräkmedel... Han hade lagt beslag på hundens korg, han försökte klättra upp i möblerna, han busade och anföll alla fötter han kom över och han var totalt matfixerad.

Vi frågade runt efter folk som ville ha katt. Jag kollade upp Kattkommando Syd och andra ställen, men nej, det var fullt överallt. Fanns inget att göra. Han fick bo hos  oss sålänge.  Vi började kalla honom för Virus eftersom han var överallt, ställde till det gjorde ofog. Ett väldigt passande namn...

Bilden visar hur han är i full gång med att länsa glashyllan ovanför tvättfatet på toaletten, i sin jakt efter bomullstops, något som är oemotståndligt att tugga på och leka med. Att  han sen river ner andra saker på vägen, är inte något han bryr sig om.


Visst var det roligt att gosa med en söt och snäll kattunge, men en kattunge är inte söt och snäll så ofta. Mestadels är den busig som fasen, och inte särskilt söt alls när den hittar på dumheter. Jag har svårt att se det söta i slaktade blomkrukor och söndertrasade krukväxter.

Inte heller var det särskilt sött när han upptäckte sonens landsköldpadda i lagom storlek för att spela katthockey med. Kast med liten sköldpadda öppnade upp scenen. Det gällde att få skaldjuret ut ur buren och ner på golvet. Sedan var det bara att tuta och köra, dribbla och göra mål.  Första gången det hände förstod vi inte alls varför sköldpaddan låg på golvet... Andra gången kom vi på honom på bar gärning. Ny bur införskaffades en sen kväll. En stor kaninbur med plastlåda och galler med stängbar lucka. Nu var det slut på idrottsambitionerna trodde vi. Eller snarare hoppades.

Nästa gren som istället praktiserades var höjdhopp. Hur högt upp på väggen kan man hoppa för att slita i de redan trasiga tapeternas fransar? Och vad händer när man får tag i fransarna? *suck*

Katträd, leksaker och annat kul införskaffades naturligtvis, även innan den stackars sköldpaddan fick stifta bekantskap med denna lilla rackaren till katt. Katträdet var inget att ha. Korgen han fick av gammelmatte dög endast att kissa i och krukväxter var fortfarande gott. Dessutom började han kissa lite inne. Kartonger var underbart. Perfekta att kissa i. Ett uppiggande slagsmål med den stackars hunden emellanåt livade upp stämningen. Kunde man köra bort hunden från hans egen matskål och försöka äta hundmaten också var det bra. Likaså att köra bort hunden från hundkorgen, eftersom kattkorgen luktade kattkiss.

Hunden var inte glad. Katten var desto gladare.

Lite efter jul fick vi nog av kattskrällets fasoner, dessutom borde han ha uppnått ett halvårs ålder och vara mogen för kastrering. Tid bokades och kulorna kapades av. Har jättefina bilder på när en väldigt groggy katt ligger på op-bordet och knappt är medveten om vad som händer, även om han aldrig somnade helt. Vi var med och bevittnade händelsen, jag, lillhusse och storhusse. Lillhusse fick frågan av veterinären om han ville ha med sig kulorna hem i en burk. Det ville inte lillhussen.

Idag, ett år senare, är katten en aktiv rackare som hårar ner överallt, klänger omkring, jamar som attan när han inte får det han vill ha och som kissar på dörrmattan om han blir sur på oss. Han har två olika sorters kattlådor, eftersom han verkade behöva en låda med tak. Den öppna lilla lådan verkade ju vara för liten eftersom han sprätte ut så mycket grus. Nej, den nya, större lådan med tak skulle han inte ha. Usch nej. Så det var bara att ta fram den gamla igen. Då fungerar det plötsligt med taklådan. Så länge han har båda, och kan välja toalett efter humör. Synnerligen opraktiskt eftersom den öppna lådan tillåter hunden att rensa upp där. Med god aptit. Fast nu har han börjat gilla sitt katträd och klarar av att ligga stilla i soffan och vara gosig.

Jag vet inte hur många blomkrukor katten har slaktat. Någon krukväxt har han säkert tagit död på, och många har blivit ganska skadade. Elkabeln till min bärbara dator tuggade han nästan av, så jag fick köpa en ny. Jag tror han har förstört minst 3 olika mobilladdare och tuggat på andra kablar. Sladden till min trogna lilla Fido, (dammsugaren) har också vandaliserats, men det har inte gått hål och ser inte så farligt ut att använda.

Jag antar att katten känner till att jag har vissa besvär med hans päls, för han envisas med att ligga i sängen eller i fönstret ovanför huvudet på mig. Säkert vet han också att jag ibland har svårt att sova med oljud i närheten, allt ifrån snarkningar till spinnande. Hålla mig vaken om nätterna och spinna mig i öronen är ett annat av hans intressen. Nu för tiden kör han oftast inte bort hunden från korgen, för han vet att sängen är skönare och att man kan ligga och titta ut genom fönstret.
Han försöker fortfarande utveckla sina färdigheter. Fiske är det senaste. Han fiskar sköldpadda mellan burgallrets spjälor. Trist för honom att sköldpaddan är smartare och inte nappar.

Virus är ett väldigt passande namn på en busig katt, som man inte verkar bli av med. Men visst lockar han till skratt. Särskilt när han och hunden springer och jagar varandra runt i hela lägenheten. Han var också en kul syn då han trillade ner i toaletten. Och söt är han när han sover... :)

Nu i sommar har han faktiskt visat sig vara lite användbar också. Han har jagat alla flygfän och insekter som har haft fräckheten att komma på visit hos oss. Inte för att jag förstår hur han klarar av att fånga och äta getingar utan att skada sig, men för min del är det ju bara bra om han tar dom. Då slipper jag. Flugor har hållts på ett minimum, nattfjärilar och malar som kommer in under varma sommarnätter då  man inte stänger fönster eller balkongdörrar blir heller inte långvariga. Säkert en och annan åttbening som har slunkit ner också.

Men med handen på hjärtat så är han faktiskt mer till besvär än vad han ger tillbaka i positiva känslor eller saker.  Tyvärr. Trots det, så lär han väl få stanna här tills situationen blir ohållbar eller tills han blir gammal.. Vi gillar honom ju lite ändå, trots allt.

Sannolikt hade han inte varit i livet idag om jag inte plockat upp honom. Men hade han mot alla odds klarat sig ute i det vilda hade han blivit ännu en vildkatt att mata. Ännu en vildkatt som producerar nya vildkatter. Ännu en vildkatt för tanten med alla katter att bekymra sig för och mata. Och att beklaga sig över.

Hade hon inte matat vildkatterna hade hans föräldrar kanske inte producerat honom och de andra hittade kattungarna. Kattungar som ändå inte fick plats på något katthem. Därför ställer jag mig lite frågande till att mata vildkatter istället för att skjuta av dom eller låta dom klara sig själva. De lider redan på vintern, och ge dom mat förlänger lidandet, producerar fler katter som lider om vintern och måste matas. Marknaden är ganska mättad på katter utan hem. Kanske dags att sluta mata katter ingen vill ha, att försöka begränsa antalet katter och arbeta för att fler människor ska kastrera de katter som inte ska användas i avelsarbete. Katthemmen hade kanske kunnat ta emot katter som behöver omplaceras, men borde de verkligen ta hand om vildkatter? Annat än att kanske fånga in och kastrera dom, för att de senare ska kunna släppas ut igen. Visst, det kostar att kastrera katter, men vad kostar det inte att fånga in vildkatter i sjukligt skick och ge dom veterinärvård tills dom blir friska, och sen låta katthemmet stå för kost och logi i resten av kattens liv eftersom ingen annan vill ha den?

Klart det finns massa folk som vill ha en katt ifrån katthemmens register. Ingen dum idé. Men istället för att nödtorftigt hålla liv i kreti och pleti, allt och alla till varje pris, kanske man kunde lägga lite medel på förebyggande åtgärder som kastrering av fritt springande katter. En kastrerad vildkatt betyder ett antal ofödda kattungar i framtiden. Ofödda kattungar kräver inga medel och då kan pengarna gå till att hjälpa katterna bättre.

Har för mig att det till och med finns rekommendationer för hur man ska hålla katt. Man ska ta hänsyn till kattens natur, men den ska inte kunna skada eller irritera andra. Jag tycker att ska man tvunget ha katt i stan borde man hålla den inomhus. ID-märkning borde vara mer förekommande på allvar och bor man så att man kan ha katten ute borde man allvarligt tänka på att kastrera den för att undvika uppkomsten av fler oönskade katter.

*over and out*