Arga tanten d.y.

Japp, årsdagen av Disels inträde i våra liv. Tänk vad tiden går fort. Ett helt år har gått sedan dess, och mycket har hänt. Ett år låter så länge, men när det gäller vissa saker så känns det mycket kortare.

 

Året med Disel har varit bra. Vi har lärt oss mycket av varandra, och jag har utvecklats som hundmänniska. Han har också visat mig riktigt trofast vänskap och omsorg. Allt har inte varit glatt och lätt, det har varit några tillfällen då hundarna har varit extra billiga. Men det positiva övervinner det negativa. Det har gett mer än vad det kostat. Att gå från att vara matte till en hund som gör lite vad man vill och inte kräver nånting, till att vara matte till två stycken som helt plötsligt började kräva en massa saker av mig för att hålla sig harmoniska och inte slå ihjäl varandra, var en omställning. Ibland väldigt jobbigt. Det kan fortfarande vara jobbigt då de ska bråka, men för det mesta räcker det med att jag morrar på dom så fogar de sig och faller in i ordningen igen.

 

Terriern har bjudit på otaliga skratt, och väldigt mycket mys. Det var faktiskt kul att hitta en själsfrände i honom, då han är om möjligt ännu mer morgontrött än vad jag är. Och min familj har vant sig vid honom och tycker att han är helt okej, men lite jobbig ibland. Men det är bara att inse att ingen hund är den andra lik, och Spike är uppväxt med oss och våra regler, så det är självklart lite svårare för Disel att respektera tomtgränser, mitt och ditt och att inte välta halva huset när man leker.

 

Jag har väldigt svårt att tänka mig vardagen utan mina två jyckar nu, och är otroligt glad att jag har dom. Två riktigt goa grabbar faktiskt.