Tidens ände

Jag fattar inte riktigt. Säkert nåt jag glömt sen förra veckan men ändå... Det var så här:

Vi kollade på Vetenskapens värld förra veckan om tidslinjen. Då fick vi lära oss att allting har ett slut. Även universum kommer att sluta finnas, att dö... Det skulle inte bli någonting kvar. Alla partiklar skulle förvandlas till nån slags vågor och försvinna. Det skulle bli nada kvar. Tomt. När alla stjärnorna har brunnit ut, kollapsat och förbränt all energi, när all materia var förbrukad. Det finns ingen återvändo, vi är ofrånkomligt på väg ditåt.


I dagens avsnitt av Vetenskapens Värld lärde vi oss att när en stjärna dör händer en massa spännande saker, grundämnen bildas, kärnan i stjärnan blir via fusion så småningom till järn. Sedan imploderar den under sin egen tyngd och under cirka 15 sekunder blir det en miljard grader varmt och då bildas även de grundämnen som har ett högre nummer än 26 i det periodiska systemet. Ända upp till 92 stycken grundämnen. Allt faller samman, ihop, blir väldigt litet, när kärnan av järn blir för tung. Allt faller in för att sedan skjutas ut igen tror jag de sa, och i kollisionen bildas övriga grundämnen.
Detta i sin tur blir massa stjärnstoft, även kallat nebulosa, som bilden ovan visar. Det är alltså rester av en död stjärna.
I dessa nebulosor kan nya stjärnor uppstå genom att stoftet förs samman av gravitation och bildar nya himlakroppar, stjärnor och planeter och satelliter.

De sa det var ett kretslopp.

Men hur går det ihop med tidslinjen och att universum till slut blir till ingenting om nya stjärnor kan bildas? Nånting har jag missat. Eller så är det två teorier. Jag hoppas det är två teorier, att det inte har något slut utan bara är ett enda kretslopp in i all oändlighet. Deprimerande annars. Jo, jag vet att inte ens vår sol kommer att dö inom mina barnbarns barnbarns livstid, men ändå... Bara tanken på att det tar slut, och att det inte hjälper även om tekniken ger oss medel att kolonisera andra galaxer och planeter efter att den här planeten har blivit obeboelig på grund av oss själva.

När jag var liten fick jag en bok om dinosaurier. Som alla ungar hade jag en (ganska lång) fas då  man har intresse för dinosaurier. Jag läste och läste i den här boken, med de fina bilderna. (fortfarande den bästa dinosaurieboken jag sett med tanke på alla vackert målade bilder. ser ut som oljemålningar) Den inleddes med ett avsnitt om livets uppkomst. Jag lärde mig att livet började i haven, som aminosyror som flöt omkring och senare bildade mer livligt liv.


Enligt dagens program har forskare funnit aminosyror i meteoriter, stenar som faller ner hit från rymden. De hde funnit kol och diverse andra ämen dessutom. Så tänk om livet faktiskt inte uppstod på Jorden alls från första början? Det kanske inte var betingelserna här som gav upphov till livet från första början, och att det slumpartat skulle kunna bli liv någon annan stans i rymden på samma sätt heller? Tänk om förutsättningarna bildades någon annan stans, ute i rymden, för att trilla ner på just den här planeten av en händelse.
Meteoritens innehåll talar ju om att det finns förutsättningar för kolbaserat liv på andra ställen än på jorden, om det nu har turen att hamna på en himlakropp med rätt betingelser för att låta livet utvecklas.
Ganska spännande. Eller snarare mycket spännande måste jag säga.
Ska ju garanterat titta på nästa veckas program också. Tyvärr krockar det med Sveriges historia om jag inte minns fel, och det är ett program som min kära lilla son helst inte vill missa. Jaja, sån tur det finns SVT Play...

Nu ska jag snart lägga mig i sängen och fundera vidare över universums öde och kolbaserat liv.

*over and out*

Kramdjursbutiken


RSS 2.0