ett måste i livet

Jaha... Näe... Vad ska man skriva idag? Har ju faktiskt inte hänt nåt upprörande än så länge.
 
Kan ju berömma min hund lite grann. När vi traskade hem från kompisen passade vi på att träna lite allmän lydnad och koppelvett. Han var jätteduktig och slet inte iväg med mig för att nosa på allting. Okej, han gick ju inte fot heller, men med tanke på att jag inte hade nåt godis på mig så kunde jag ju inte heller kräva det. Jobba gratis är inte så populärt. Använder selen mindre och mindre, i takt med att kontakten mellan oss ökar. Han är urstark när han får för sig att dra iväg och nosa, och att dra iväg och nosa är just en stor del av livets fröjder för en hanhund. Därför har det varit lite mindre tungt att ha honom i sele, och eftersom det börjat bli väldigt smidigt, är det också dax att öka kraven, både för hunden och för mig. Man får inte fastna i behovet av tillfälliga hjälpmedel om man har förmågan att komma vidare. Så var det med hästarna, och så funkar det med hundarna också. 
 
Han har gjort jättestora framsteg sedan han kom. Nu kan man ju tycka och tänka lite vad man vill om framsteg. Men det behöver inte alls betyda att tidigare hem varit dåligt, bara för att det är en omplacering. Tvärtom. Men att gå från ett hem till ett annat är en stor omställning, och tar tid innan saker faller på plats till fullo. Och det tar ju lite tid att få hunden att forma och anpassa sig till det nya hemmet och livet. Man ska dessutom lära känna varandra ordentligt, och bli trygga med varandra.
 
Disel har förändrats mycket sedan han kom. Det känns som att det är två olika hundar. I början var han ett stort kräkmedel som var tvungen att vara totalt slut varje kväll för att jag skulle få lugn och ro på natten. Det var en maktkamp mellan honom och min andra hund, och Disel hade ganska dålig kondis. Hans mentala uthållighet var satt på sparlåga den också, samtidigt som behovet av aktivering var väldigt stort. Detta krockade och resulterade i en väldigt stressad hund som inte riktigt kunde varva ner på rätt sätt och vara avslappnad på rätt sätt.
 
Idag är han väldigt tillgiven, vill gärna jobba och han har hittat rätt balans på stressnivån. Han kan koppla av på ett helt annat sätt än tidigare, han har blivit väldigt mycket bättre på hundspråk och varken päls eller öron behöver någon särskild specialbehandling.
 
Han hade ett bra hem tidigare med människor som kärleksfullt tog hand om honom och försökte finna tid och energi till honom. Hans matte har gjort ett fantastiskt jobb för att stärka honom efter några tråkiga upplevelser under hans uppväxt. Han var högt älskad. Men oavsett hur mycket man älskar en hund så kommer alltid ens barn före, och ibland har dygnet för få timmar, trots att hunden ändå har det väldigt bra.
 
Jag har inga småbarn, och har haft möjligheten att vara hemma ganska mycket med barn och djur, och då har jag också kunnat studera djuren mer ingående. Hundens stressnivå har minskat betydligt, även om han är djupt olycklig ibland. Som när farbror schnauzer vill åka på vilohem och vila upp sig ifrån terriern. Eller som när katten är taskig eller inte vill leka. Eller om det är äckelväder ute. Eller när matte släpar bort honom från sängen för att det visst är dax för kisserunda. Maken till morgontrött hund har jag aldrig skådat. Vill han inte gå upp så kan man stå där och ropa. Då är det in i sovrummet, leta fram hunden bland täckena, koppla och så gott som släpa med honom ut som gäller.
 
När jag mådde som sämst såg han även till att vakta mig, erbjuda mer kroppskontakt än vanligt och ingen av hundarna bråkade med varandra. Han skulle helst ligga med minst en tass på mig och höll koll på omgivningen så att inget farligt hände.
 
Han kom in i mitt liv väldigt plötsligt och oplanerat, men han dök upp i precis rätt tid. Jag tror det var meningen på något sätt, att just han skulle hamna hos just mig, just det året... 
 
Han och Spike är väldigt olika, Har olika styrkor och svagheter. Där den ene är svag är den andre stark och de kompletterar varandra på ett perfekt vis. Och tillsammans kan de vara riktiga kräkpulver om de känner för det. Vilket är precis som det ska vara, eftersom de är levande varelser, inga robotar.
 
Hund måste man ha. Jag skulle inte kunna tänka mig att vara utan hund. Speciellt inte de här två filurerna...

Sovdags!

Vandrar in i sovrummet för att kolla till hundarna. Spike ligger duktigt och myser i korgen...


Men Disel lyser med sin frånvaro...



Hittar honom dock invirad i täcket... Skrälle!

Onsdag

Dagen är inte ens slut men det känns som att den borde vara det. Har hänt massa grejer idag, och bitvis haft sjukt mycket att göra.
Började med att sonen skulle till Skånes Djurpark med skolan, och förberedelserna med hans fika. Vi kom upp i tid, kom med bussen som vi skulle och allt var bra. Stod ett tag utanför skolan med hundarna, och traggade lite med en mamma i klassen. Trevligt.

Sen var tanken att det skulle bli vidare mot jobbet och få det gjort helt och hållet, men väl där så dök det upp viktigare saker att ta itu med, och eftersom jag har lite flextid på jobbet så var det inga problem att avbryta och fixa vad som skulle fixas. 1.5 timme i telefonkö är inte okej. Men det gick till slut. Ärendena blev gjorda, med bara fem minuters felmarginal. Men hade det inte varit för telefonkön så hade allt varit gott och väl. Dessa fem minuter ställde sedan till trassel för mig resten av dagen, men nu är allting löst, avklarat och fixat.

Efter dessa fem minuter hade inträffat så fanns det inte mer att göra för stunden, mer än vänta, så jag och T åkte ut till Hovdala med hundarna. Alla fyra. Tänkte att rastgården vore perfekt att vara i. Givetvis var det redan folk där, men vi fick komma in ändå, och mannen som var där med sin hund tyckte att jag kunde släppa båda mina. Sagt och gjort. Hundarna kom hyfsat överens, även om mannens hund var unghund och lite vek, som helst la sig ner. Disel tyckte det var en perfekt hund att öva ridning på och det där med att komma på inkallning funkade inte alls. Rastgården är stooor...
Sen släppte vi in Ella och det gick bra. Disel och Ella sprang som dårar. Long story short så kom Busen också in, och eftersom Disel hade huvudet fullt med unghund så gick det bra. Sen kom fler hundfolk och ville vara med, så hux flux fanns det ännu fler hundar där inne. Tyckte folk var avvaktande mot mig och Disel, antagligen på grund av hans ras, eftersom Spike knappt visade intresse för de andra hundarna. Han går mest obara runt och nosar på egen hand där ute.
En stund senare blev det för mycket hundar och för mycket stress, så vissa valde att gå ut och vänta på sin tur. Jag började öva lite inkallning på Disel och sakta började han förstå vad Disel, kom! innebar. Inte för att det gick så fort, och inte för att det funkade varje gång, men ändå. Bättre i alla fall.  Lekte godisautomat ett tag där, men det funkade. Blev lite roligare att komma fram då istället för att springa emot och vika av i sista stund för att verkligen inte bli infångad. Spike kom när han hade lust, varken mer eller mindre. Jäkla byracka.



Efter några lyckade inkallningar tyckte jag det räckte för mina två, kopplade och gick ut och satte mig utanför. Sen tog vi en promenad ihop med T och släppte hundarna i omgångar på ett fält längre bort. Övade mer inkallning, gömde mig ett par gånger så han fick leta reda på mig för att skapa mer hålla-koll-på-matte-känsla och gick åt motsatt håll om någon hund rann iväg utan att lyssna. Disel och Ella sprang runt som två torra skinn och hade jätteroligt, plaskade i vattnet vid sjön och busade. Kul med hundar i samma viktklass, även om de är av helt olika ras. De fick kämpa båda två för att lyckas välta den andre eller få den ur kurs, och var ungefär lika snabba.
Så testade vi med Disel och Ash. De var båda lite trötta och hade gjort av med den mesta överskottsenergin, så det kändes som ett bra tillfälle att låta dom bekanta sig med varandra utan ännu fler hundar som tog uppmärksamhet. Tog ett par sekunder, sen bråkade dom ganska rejält och flyttade sig precis utom räckhåll hela tiden så vi inte kom åt dom. Lyssnade inte på kommandon och ingenting. Så när jag närmade mig igen, och T från andra hållet, tappade jag Spikes koppel så han blandade sig in i leken han med. I samma veva fick både jag och T tag på bråkmakarna och allting slutade lika plötsligt som det börjat. Vi hann inte ens se vilken av hundarna som backade först, men jag tror att Spikes uppdykande blev vändpunkten. Alltså ska han få vara lös nästa gång så han kan gå in och tillrättavisa dom ifall de sätter igång. De var lösa ihop efter bråket också, och det gick utan problem. Nu när jag tänker efter så verkade det inte vara en stid på liv och död, för jag minns inga hugg mot strupe eller andra känsliga delar. Det verkade mest handla om att sätta varandra på plats. Jag upplevde inte det hela som otäckt heller utan var lugn hela tiden.
Senare vi åkte hem och fikade hos T, med samtliga hundar. Lika bra det när de ändå var trötta, tänkte vi. Då blir det lättare nästa gång de ska vara inne tillsammans allihop och de minns snabbare reglerna om vad som gäller.

Ingen blodvite uppstod alls vad vi kunde se, inga resta raggar och lugnet verkade återställt. Det var trötta och välrastade hundar vi hade med oss hem, som utan problem alls kunde vistas i samma rum sen. Är full av tillförsikt. Det här kommer att gå bra, det blir en flock av fyra hundar och 3 människor samt två barn och två då-och-då-barn av det hela. Även om flocken har två olika sovplatser. :P

Men det blir mycket träning på inkallning. Kunde schnauzern begripa till slut så ska väl terriern också lära sig.

Nu blir det att diska lite och städa lite i allmänhet, sortera ut lite papper, reklam och skit. Senare ska sonen tugga sig igenom läxorna och sen är det nog dags att lägga honom. Efter det väntar mer jobb, och sen tror jag att jag kommer vara totalt borta i knoppen och sova gott redan innan huvudet hunnit landa på kudden. Vi får se helt enkelt. Önskar det vore läggdags redan nu...

*over and out*

Lite bilder!

Så här kul var det att "sniffa" vitpeppar!



Isis på grönbete
























Trötta grabbar!



Shoppingtur med Busen

Livet går sin egen väg...

Ja, det är precis vad det gör. Klart vi gör våra egna val, men på nåt sätt så känns det ändå som att saker och ting bara händer ibland.

Som när jag började titta runt efter hund. Skulle ju ha en dvärgpinscher. Ja det skulle jag. Läste på och kollade kennlar, hälsade på en kennel osv. Skulle absolut inte ha en schnauzer. Det visste man ju vad det var för ena rackare. Envis som en dvärgschnauzer har ju blivit ett talesätt tydligen. Och för att inte tala om hur dom såg ut! Nej, usch och fy. Men vad hände? Jo då, klart det blidde en dvärgschnauzer... Vilket jag aldrig har ångrat.

Nästa grej var ju att jag ska ha en riesenschnauzer. Wow, dessa vackra, ståtliga hundar... Jo, jag ska ha en och träna med och göra patrullhund av, minst. Det ska jag fortfarande. Men något kom emellan...

Vad?

Jo, en sån däringa terrier.
Herregud, terrier? Som föräldrarnas grannars barns terrier? Helt hysterisk, okontrollerbar, bjäbbig, bitsk till tusen. Riktigt otäck. Terrier är lika med jakthund för mig. Jack russell, parson russell, etc etc etc. Orkar inte rabbla upp alla terriers som finns. Så näe, terrier har jag aldrig känt att jag vill ha. Enda undantaget var möjligtvis dansk-svensk gårdshund, som tydligen kallades skånsk terrier (kan ha fel här) tidigare, men ändå troligtvis härstammar ifrån olika terriers.
Och så finns det en kategori terriers till. Den lite bredare bastantare sorten som man inte flyttar på så lätt.  Som även kallas muskelterriers eller kamphundar. Där väldigt många saknar fulla papper och är avlade lite hur som helst. Amstaff, pit bull, shit bull, bull shit, en enda röra av liknande hundar.
Så näää, inget för mig. Har inte ens någon större dragning till deras utseende. Inte min typ av hund helt enkelt. Lika lite som rottweilern med sitt liknande utsdeende. Tänker här på brett huvud, bred bringa etc.

Men...

Jag blev med terrier. Muskelterrier. Kamphund om man så vill. Till och med en American Staffordshire Terrier med fulla papper.
Vet inte varför ritkigt. Angående rasen. Men jag har en teori.

Själva rasen lockar inte ett dugg. Det betyder inget för mig. (jo, renras såklart). Det är vad man kan göra med hunden som räknas. Den här hunden verkade intressant på ett sätt jag inte kan förklara. Magkänsla kanske. Det var just den här hunden. Inte att den var av den eller den rasen. Så visade sig hunden vara väldigt trevlig också.
Lär ta ett tag innan jag vänjer mig vid utseendet, det där breda... Men det är en fräck färg. Både fläckig och randig liksom. Med bläs.

Men mest av allt ser jag på honom som en hund. Inte en ras eller en färg. 4 ben, svans bak och tänder fram. En hund.

Sen är det lite fräckt att han är mer stabil än min gamle schnauzer, lugnare och redigare. Skäller inte på andra, varken folk eller fä. Kelig som bara den och agerar gärna fotvärmare till mig.

Så ja, jag har blivit med terrier, en ras jag aldrig skulle ha. Men jag hade ju redan en schnauzer, en ras jag aldrig skulle ha.

Men jag lovar, det blir en riesenschnauzer nästa gång ny hund kommer in i flocken.

*over and out*

Spike

Spike på Mölleröd idag. Fast nu är klockan över tolv, så igår då. =)

*over and out*

Fortsättning på föregående inlägg. :D

Läste vidare på hundbloggen hos Agria. Fan, det är ju humor på hög nivå. Någon hade skrivit till hyresvärden och frågat vad deras beslut grundade sig på.
Hyresvärden skrev flera gånger något om subjektiv bedömning.

Några av fallen som gjorde att de valde att börja diskutera förbud mot vissa hundar var:
*Två katter hade dött.
*Ett barn blev bitet i ansiktet.
*En vuxen blev attackerad.
*En rottweiler låg på uteplatsen.

Detta var incidenter som de såg mycket allvarligt på eftersom det väckte otrygghet och rädsla. Folk hade ju haft ont av att gå förbi uteplatsen med den LIGGANDE rottweilern.


Tycker inte rottisen på bilden ser särskilt farlig ut. Det är inte samma hund, utan detat är bara en bild från google som ett exempel på hur en liggande rottweiler kan se ut. Den liknar mest Gramse i Bumbibjörnarna...

Ja, så vi är där nu. Att folk kan ha ont av att gå förbi uteplatsen där hunden lugnt och fint ligger och latar sig i godan ro. Och att folk då kan få till ett förbud mot detta. Skrattretande faktiskt.

Lösa  katter lever farligt, det vet vi sen innan. Har man inte koll på sin katt så kan den försvinna. Jag tycker att vi förbjuder bilar också eftersom de kör ihjäl fler katter än vad som käkas upp av hungriga hundar. Dessutom ska man väl inte ha sin katt lös i bostadsområdet så den kan förorena i sandlådan eller skaffa hur många kattungar som helst? Just katter behandlas i ett tidigare inlägg i bloggen.

Barn som blir bitna i ansiktet... Ja, visst är det hemskt. Men vad hände? Hade hunden sprungit fram och tagit en tugga eller hade ungen i brist på vakande föräldrar sprungit fram till hunden och trängt den? Har man inte koll på sina ungar? Och så ska inte hundar vara lösa hur som helst heller faktiskt. Saker kan hända. Det är bara djur. Ja, fy på mig, min hund springer också lös. Men skulle han ta en tugga av nån unge får jag väl ta den smällen. Han har faktiskt nafsat efter barn nån gång, men jag anser att det inte fanns anledning till hysteri i det specifika fallet. Hunden hade ont, det visste inte ungen och således trängde hunden.

Hund som attackerade en vuxen. Ja just det. Hur gick det till? Gjorde den ett utfall i kopplet, sprang den lös, sprang den fram för att kasta sig i famnen på någon? Det kan vara väldigt obehagligt om en stor slafsig hund kommer farande som ett torrt skinn och kastar sig över en.

Det är lätt att tolka att de som mest har ont av att gå förbi den liggande hunden inte har samma härkomst som de flesta svenskarna. Här är vi inte vana vid att alla hundar anfaller. Vi behandlar inte hundar som saker, vi antar inte att varje hund som finns, finns till för att endast skydda och bevaka det lilla området den befinner sig på. Vi antar att det är en familjehund. Inte en jäkla östeuropeisk mordmaskin som käkar taggtråd till frukost och skallerormar till kvällsmat, och som får det obligatoriska efter-maten-stryket för att bibehålla det goda humöret.

Varför kan inte folk fatta att hundar i Sverige inte är som hundar i vissa andra länder? Vi har annan syn på dom, behandlar dom annorlunda och håller efter dom på ett helt annat sätt. Bara för att hunden klassas som  mordmaskin i just ditt hemland behöver inte betyda att den gör det i detta landet.

Olyckor händer. Det kommer man aldrig ifrån. Det finns sämre sortens hundar som kanske borde hållas under strängare uppsikt.
Återigen en tillbakablick på min schäfer. Han hoppade oprovocerat på folk ett flertal tillfällen. Eller jag tyckte det var oprovocerat i alla fall. Men hunden var inte frisk.

En släktings schäfer flög på min son och begravde tänderna i magen på honom. Den hunden klassas som frisk famlijehund. Ungen hade inte gjort ett dugg. Vill jag att alla schäfrar ska förbjudas för det? Trots att det var mitt eget lilla barn som drabbades? Nej. Det jag kan säga är att jag inte upplever just den hunden som en lämplig hund att ha små barn i samma hus som. Och schäfern klassas inte som kamphund.

Här ute i mitt eget bostadsområde går folk omvägar runt min dvärgschnauzer. När man säger att han inte är farlig så svarar de på bruten svenska att de är allergiska. Okej, jag är också allergisk mot pälsdjur, men den här rasen går bra, är mitt standardsvar.
Jag har funderat på hur det kommer sig att så många med utländsk härkomst är allergiska. Procentuellt av befolkningen så borde de som inte är från Sverige lida helvetets alla allergier och vara ett riktigt sjukt folk, om så många allergiska finns här.
En annan här ute har en typisk kamphundsras. Har ingen aning om vad det är för ras i hunden, kan inte se skillnad på dom. Den är maffig, gul och av terriertyp, bred skalle och bringa. Ägarinnan är rädd för små hundar och tycker att små hundar är otäcka. Hon aktar sig jättenoga för min hund. Hennes egen hund är familjehund med massa små barn i hushållet, glad och trevlig, hoppig och studsig, dreglar glatt på folk och vill hälsa.

Mitt monster till dvärgschnauzer har satt sig fast i ansiktet på den stora breda hunden, fullständigt vansinnig, och under ett ögonblick då jag inte ens trodde de hade lagt märke till varandra. Gick på en sekund. Olyckor händer. Nu ser jag till att akta mig för den hunden när jag har egen hund med, eftersom jag vet att liten hund inte tycker om just den hunden. Finns ingen anledning till att låta konflikter uppstå genom att trycka ihop dom då.

Folk har också väldigt ont av att det förekommer hundkamper. Ja det är klart, man ska inte släppa ihop två hundar och tvinga dom att slåss. Men det är inte alltid som det ser ut att vara.
Min hund och hans bästa polare brukar vara ute och springa ihop, nosa, kissa på varandras träd och liknande. Ibland leker de. Ibland behöver de förnya banden mellan sig och då blir det ett litet uppiggande slagsmål. Vi står bara och tittar och låter hundarna göra upp. Det är över på ett litet kick, ingen blir skadad och lugnet är återställt när de har rett ut vem som är alfan. Hade vi inte låtit dom göra upp hade de kunnat gå i varsitt koppel och kaxa upp sig mot varandra och sen hade det kunnat bli knas att ha dom lösa ihop. Folk fattar inte detta, utan tror att den större hunden håller på att äta upp den stackars lilla hunden som är så rädd så rädd...

Rädd my ass... Lilla hunden är äldre och ilsknare och sätter stora hunden på plats vid behov. Spolingar ska veta hut, och gör dom inte det så lär man dom, tycker Spike.

Ska vi behöva sluta med detta, sluta låta våra hundar vara hundar, bara för att folk blir rädda och tror att det rör sig om kamphundar eller andra farligheter? Ska vi behöva sluta ta med hunden på bussen bara för att bussen främst använs av allergiska invandrare?

Hur  mycket kan man tolerera innan man kan kalla det diskriminering? Vi är inte riktigt där ännu, men vad gör vi om vi hamnar där?

Samma sak som med bilden ovan, bara plockad från google bilderl. Exempel på lekande hundar.

Nu ska jag iväg och hämta sonen från skolan, ska ta med min mördarschnauzer  och käka lite taggtråd längs vägen.

*over and out*

Kamphundar?

Söndag idag. Underbart väder. Började dagen med lite hundutställning, och efter otroligt många Berner Sennen-hundar och lite Dansk-Svensk gårdshund blev det då äntligen dags för dvärgschnauzer att äntra ringen. Alltid kul att kolla på dessa små energiknippena. Valputställning var det, vilket märktes på dessa högar som lämnades lite här och där, på hundar som med stor skepsism betraktade myllret av hundar och människor och på högar av likadana hundar som busade runt.
Såg många raser, men tittade extra på dvärgschnauzer, schnauzer, riesenschnauzer, irländsk varghund och även en skotsk hjorthund. Lite ovanligt faktiskt.
Det fanns mängder av cocker spaniel, retrievers och rottweiler, men då man inte är insatt i dessa raser är det heller inte så kul att titta. Alla ser ju likadana ut... Och finns i överflöd. Sen fanns det en hel del av något jag inte vet vad det var, men dogue de bordeaux kändes liknande iaf, samt andra liknande raser. Kan inte skillnaderna och vilka som är vilka.

Riesenschnauzer... Så fina. Samma med Irländsk varghund. Kraftiga, lite skäggiga och raggiga, stora kloka ögon och oftast ett vänligt temperament. Vill ha!!!

Kom sedan över ett blogginlägg på Agrias sida, skrivet av en känd hundprofil. Det handlade om att en hyresvärd i Stockholmsområdet hade skrivit en lista på icke önskvärda hundraser inom sitt område.  Så kallade kamphundar. De raserna fick man inte ha.
Givetvis var det alla typer av muskelterrier, doggar och bullar, några mastiffraser, rottweiler, doberman och shar pei. Dock inte bulldoggsraserna, eller boxern.



Så det var spännande läsning. Någon med rottweiler hade blivit hotad om vräkning ifall han inte gjorde sig av med hunden. Hunden avlivades, och tydligen var hunden tävlad i bruks och utställning. En normal brukshund kan jag tycka.

Intressant att några sitter på ett kontor och bestämmer vilka raser som anses farliga. Just när det rör doberman, rottweiler och shar pei så känns det ganska tramsigt. Även några av de andra raserna. Övriga raser känner jag inte till så mycket personligen.

Vad jag vet så har både doberman och rottweiler avlats ner i hetsighet och skärpa otroligt mycket de sista 15-20 åren. Shar pei har avlats ner under mycket längre tid än så. De två förstnämda raserna tillhör dessutom sorten brukshund. Precis som schäfern. Så varför förbjuda två utmärkta brukshundar? Två raser som faktiskt är ganska tråkiga idag, finns många och gör inget väsen av sig och arbetar glatt? Borde inte schäfern förbjudas också då eftersom så många människor är rädda för just schäfer?

Av dom tre raserna möter jag helst en doberman och helst inte en rottweiler. Dobermanhunden lär enligt min bristande erfarenhet sannolikt bara titta på mig och sedan hålla koll på husse, kanske flytta sig lite och vara säker på att husse inte försvinner. Schäfern kan vara vad fan som helst. Allt från en lugn och stabil hund som inte bryr sig ett smack till en helgalen best som vill äta upp mig. Ja, shit happens liksom.
Rottweilern, om den får bestämma, lär ju snarare dra emot mig och studsa runt och med sitt breda ansikte och jättelika tunga, slafsa ner hela mig med hund-dräggel och lämna åtskilliga blåmärken på benen efter en förtjust dunkande svans.

Ska vi ta det till fyra raser, så har jag inte träffat en enda otäck shar pei. Alla jag träffat har varit trevliga. Inte alltid intresserade av mig, men absolut inte hotfulla på något sätt. Och de kan också dränka en i dräggel och snor om de blir glada.

Har träffat många trevliga muskelterriers också. Har träffat ett par stycken mindre trevliga.

En hund är en hund. Oavsett storlek så är det en hund. Ingen bebis, ingen statuspryl eller någon brudmagnet. Hundar är ett framavlat djur som blivit vad vi gjort den till. Arv och miljö.
Man kan inte tänka att hunden är släkt med vargen och vargen rövar bort små barn, alltså måste hunden göra det också. Det heter något fint psykologiskt ord som jag borde kunna, men dessvärre inte minns nu och inte orkar kolla upp. Får bli i ett annat inlägg.

Hundar blir vad vi gör dom till. Varför var schäfern jag hade tokig? Jo, felaktig avel, felaktig behandling och avskedad från jobbet där han fick göra vad han hade blivit lärd att göra.  Bevaka, försvara, anfalla.
En kompis pyttelilla hund hade jag absolut inte gått nära om den varit i storlek som en rottweiler eller schäfer. Inte en chans. Men eftersom den är lika stor som min fot så är den inte riktigt lika hotande. Någon har under hundens första tid på jorden gjort den lite oberäknelig och lömsk. Den har dåliga erfarenheter. Alltså har den blivit vad människan har gjort den till.

Hänger ni med på hur jag menar?

Begreppet kamphund är i sig ganska löjligt. En grupp hundar klassas som mer farliga än andra, och folk blir rädda. Så tittar en sådan hund på någon främmande och råkar nysa eller hosta till, så kan det bli kackel i hönsgården. Fördomar. Okunskap. Ovilja att lära sig mer om det farliga. Det är lättare att fortsätta hata, fortsätta vara rädd.

Ju mer man vet om det som är farligt, ju mer förståelse får man, och då ökar också toleransen. Det blir inte lika läskigt längre. Generellt sätt.

Det kommer alltid finnas några få töntar som kommer att ge fördomarna bränsle på elden. Folk ser vad de vill se. Och vilken hund som helst kan bli en så kallad kamphund.  De blir vad vi gör dom till. Återigen.

Vissa raser kräver mer jobb än andra för att tolerera främlingar, olika situationer och liknande. Men jag tror inte att någon hund föds rakt in i att vara en kamphund. Däremot kan säkerligen vilken hund som helst lära sig att bli en kamphund. Blondies lilla bjäbb till chihuahua till Fjabbes Sankt Bernhard. Från Gretas silkeslena pälstuss och till Nisses golden retriever.

Ska vissa hundraser förbjudas på vissa ställen borde det finnas bostadsområden utan barn, utan folk med annan hudfärg än en själv, utan missbrukare, utan kriminella... Vill ni höra mer eller har det gått fram?

Däremot borde det kanske bli lite mer omtalat och debatterat hur själva hundägandet ska se ut. Och för att göra så att intresset för vissa svårare raser svalnar borde det kanske bli obligatoriskt med hundkurser och intyg. Det skulle nog göra att fler tänkte sig för innan de skaffar en hårig modepryl eller potenshöjare. Efter lite hundkurser är det säkert inte så många som vill ägna sig åt att låta hundar slita sönder varandra i någon undanskymd park. Dessutom skulle polisen kunna omhändertaga hundar på stört om inte intyg om hundkurs kan uppvisas inom en viss tid. Låt oss säga ett dygn. Det ger folk chansen att kunna gå ut och rasta av hunden även när man glömt plånboken hemma och inte kan visa upp kortet/intyget.

Hundentusiaster skulle kunna stå ut med det, och de som inte ser hunden som en bra kamrat, gör sig nog inte lika mycket besvär för att skaffa en hund de kan bli av med och inte få någon ersättning alls för, om det nu skulle visa sig att papprena inte är i ordning. Där skulle en viss sorts folk sållas bort ganska snabbt.

Nu är jag lite för trött för att skriva något mer vettigt utan att snurra in mig i dumheter känner jag...

Hundar blir vad vi gör dom till. Otäcka hundar har ett problem. Oftast ett ägarrelaterat problem. Någon idiot har lärt hunden göra allt för att inte passa in i samhället.

Det är inte barnens fel att de hamnar i trubbel eller fel sällskap. Det är föräldrarna.
Det är inte hundarnas fel att dom blir kallade kamphundar eller att det sprids massa skit om dom. Det är människornas fel.

Kamphundarna kämpar varje dag mot illvilliga rykten och idioter som förmörkar deras och andras vardag med massa skit.



*over and out*

Prata samma språk?

Ja, som rubriken säger, så handlar det här inlägget om språk. Men faktiskt inte om huruvida man måste kunna språket i landet man befinner sig, eller om att invandrare i danmark måste lära sig danska. Nej, detta är lite annorlunda.

En tjej jag känner blev biten av en häst idag. Statusen utvecklade sig till en intressant diskussion om rädda, misshandlade hästar som det är synd om till hur man beter sig i sådana situationer.
Antar det var en stallpersonal jag dividerade med.

Tänker inte återge hur orden flöt. Ingen var otrevlig, allt hölls på en bra nivå och det kändes konstruktivt.

Så det traditionella... Givetvis börjar jag fundera kring detta och har en del att tycka och tänka och häva ur mig på gott och ont.

Läs och förfasas över mina idioiska tankar... :)

Ridskolor borde ha obligatorisk hästkunskap på schemat. Inte bara den lilla teorin som småbarnen får, om vad en karled är och vilken färg som är fux. Eller vad en avblekbar skimmel är, eller skillnaden på en brun eller svart häst. Har man verkligen behov av att kunna detta?
Det hade varit bättre med undervisning i hur hästar kommunicerar, hur man läser av hästars humör och lär sig hur man ska agera om hästen uppvisar detta eller detta. Då kunde säkert flera olyckliga händelser undvikas, eller inte bli lika allvarliga.

När jag var liten var det någon som sa att om hästen håller ena bakbenet snett eller visar hoven, så vill den sparkas. Särskilt om den har öronen bakåt.

Ingen lärde oss se skillnad på om hästen stod och vilade på ena bakbenet och lyssnade lite förstrött bakåt. Följden blev att just jag i alla fall inte vågade ens gå förbi utanför spiltan. Den ville ju sparkas!!!

Med större kunskaper om hästars psyke, hur de reagerar, deras synfält, deras sätt att meddela sig med varandra, ja då blir hästen lättare för oss att förstå. Den blir inte lika otäck, och vi har ett större utbyte av att hänga i stallet och klappa hästarna efter veckans ridlektion.

Hur många stalltjejer säger inte att Nisse bits när han visar tänderna och bankar in dom i sidan på hästen brevid i hagen? Han bits inte, han slår den andra hästen för att visa att han är mer ranghög. Bitas, nej det gör int ehästen lika ofta som att nypas lite, slåss med tänderna eller bara putta till rejält. Inte heller sparkar den när den bankar till dig med frambenet lite grann. Har du fått en riktig hästspark, eller sett två hästar sparka skiten ur varandra då hovar möter hovar, ja, då inser du att den där lilla frambenet inte alls var lika illasinnat menat även om det gör förbaskat ont i flera dagar framöver.

Har du en duktig ridlärare eller stallskötare som är observant på hästars språk kanske du till och med lär dig varför hästen gör så.

Det är viktig kunskap, som alla ridskoleelever borde få inpräntat i sig för att undvika olyckor, för att inte hamna där våldet tar vid på grund av okunskap och för att höja självförtroendet.

Sen kan man ju tycka att lite oroliga hästar, hästar med taskig bakgrund etc kanske inte alltid hör hemma på en ridskola. Eller att de borde ha någon form av restriktion, att bara vuxna eller väldigt erfarna får gå in till dom och göra dom i ordning och liknande.

När jag var liten fanns det en stor häst som hade ett otrevligt rykte på ridskolan. Många var livrädda för henne, men hon var snäll att rida. Den som inte vågade eller var säker tillräckligt, fick inte heller hantera henne eller göra henne iordning inför lektionen. Så fall tog ridläraren, stallflickan eller någon annan kunnig som hade  möjlighet hand om det.

Det finns mycket litteratur om hästars sätt att kommunicera. Varför används inte det betydligt oftare på ridskolorna?

Jag bara undrar, för jag tror att så mycket hade blivit så lättare om det fanns mer allmän kunskap om hästars natur och  sätt att förmedla sig. Att veta om hästen har bruten bläs eller genomgående bläs hjälper inte särskilt mycket för att förebygga olyckor eller rädda liv.

Små tjejer hanterar dessa djur på runt ett halvt ton, snurrar dom kring lillfingret och det utan att känna till hur detta stora djur egentligen upplever sin omvärld. Ganska skrämmande va?

Inte konstigt att så många hånfullt säger att hästar bits där fram och sparkas därbak.

Där hjärnan tar slut tar nävarna vid sägs det också. Okunskap, säger jag, är en av de värsta fiender vi kan ha. En hundmänniska förstår ganska snabbt vikten av att känna till hur hundar kommunicerar med varandra, varför är det så åsidosatt när det gäller större och faktiskt farligare djur? Ett djur som väger mer än 6 gånger så mycket som jag känner jag mig väldigt obekväm med om jag inte förstår hur det fungerar eller om jag inte vet hur jag ska kunna förmedla mig på ett tryggt och säkert sätt med. Det är faktiskt lite mer att veta än bara på vilken sida om hästen man ska gå när man leder den. Men för den som inte vet, hunden har du till vänster om dig, hästen har du till höger. Inte för att det spelar någon större roll... haha...

*over and out*

Djurplågeri

Nu är det nytt år igen. Tiden går ganska fort. Kan säga att jag har haft trevliga dagar med familj och vänner under jul och nyår. Tack för det.

Igår cirkulerade en bild på Facebook. Idag kan jag inte hitta den, så den verkar ha försvunnit därifrån. Kanske för provocerande, jag vet inte. Jag sparade den på datorn igår tack och lov, och tänker lägga ut den här i detta inlägget istället.  Det föreställer en schäfer med svåra skador i ansiktet. Enligt bildtexter rör det sig om en hund i Bosnien som några påverkade ungdomar/barn har plågat. De hade stoppat in en raket eller smällare i munnen på hunden och tejpat igen gapet och tänt på stubinen. Stora delar av hundens ansikte är borta.

Givetvis tyckte folk utifrån bildens kommentarer på Facebook att döma, att det var fruktansvärt, stackars hund och att man kunde göra mer eller mindre likadant med förövarna.
Jag håller med om att det är fruktansvärt. Det kan inte vara ett normalt psyke som genomför någon sådan här akt. Det måste vara fel nånstans. Synapserna kopplar nog inte riktigt, eller så saknas det några viktiga delar i tankeverksamhetens maskineri.  Det är grymt. Hänsynslöst. Rått. Och kan man göra så mot ett djur, en levande varelse, funderar jag på hur långt steget är till att göra liknande mot en människa.

Som allting annat så får denna bild, och kanske mest kommentarerna runt den, mig att tänka och tycka.
Någon hade använt bilden i syfte för att propagera för förbjudandet av fyrverkerier.
Någon ville ge tillbaka med samma mynt.
Och så vidare.

Är det raketernas fel att hunden blev torterad? Hade plågeriet aldrig hänt om det inte funnits raketer och smällare? Sannolikt inte. De hade bara funderat ut andra sätt att plåga hunden. Det är människorna det är fel på. Uppfostran, omgivningen, respekten mot andra levande varelser.
Så framkommer det att det var i Bosnien det hände. Ja, det är en bit härifrån, folk har oftast inte samma syn på hundar där som här. Borde inte vara förvånande att det är i ett sådant land det hände. Kan man ju tänka.
Men...

Här i stan har det funnits en 4H-gård. Inte längre. Änderna i parken har blivit utsatta. Djuren på 4H-gården har blivit utsatta. Ett föl jag en gång kände har blivit utsatt. Det händer här med. Att fånga in ankor i parken och bryta vingar och ben på dom har hänt här. Sparka fotboll med igelkottar, klippa svansen av katter, hugga ett föl brevid svansen... Bara för sitt höga nöjes skull. För att tillfredsställa något perverst inom sig, eller för att få inträdesbiljetten till gänget, eller för att experimentera i allmänt. DET ÄR FEL PÅ FOLK!!! Världen över.

Att mena att det inte hade hänt om smällare vore förbjudna är ganska naivt. De som matar fåglar och andra smådjur med tuggummi så att de senare svälter ihjäl då? Förbjuds raketer för djurens skull borde tuggummi förbjudas för djurens skull. Eller varför inte fiskodlingar eller trålarnät i haven? Alla de djur som fastnar i näten och drunknar?

Sen kom det fram att de tydligen hade försökt rädda hunden. Då flimrade det för ögonen på mig. Jag blev inte alls arg på den som sa det. Den personen har inte med saken att göra. Men i mitt ilsket röda sinne tänkte jag att vad är det för idioter till människor som försöker rädda en hund med bortsprängt ansikte? Vad har den för liv att komma tillbaka till? Hur ska den kunna äta, nosa och medela sig som hundar dör? Och allt det lidande som den skulle utsättas för genom svåra, kostsamma och långa operationer, om det nu hade gått att konstruera någon ansiktsprotes åt den? Hur hade man hanterat djurets stress och minnen av händelsen?

Men man försöker ju rädda illa åtgångna människor...

Ja. Människor.
Där skulle jag vilja föra in diskussionen om vad som skiljer människan från de andra djuren. Eller i alla fall från hundar. Ska vi rädda allt och alla som far illa, oavsett pris? Människors medvetande och psyke har forskats om under en väldigt lång tid. Vi har kunnigt folk till att räta ut tilltrasslade psyken, hjälp att komma över och hantera traumatiska upplevelser etc.
När vi kan erbjuda samma sak till en hund kanske det kan vara läge att pussla ihop den. Inte förr. Hur ska vi förklara för den plågade hunden att vi håller den vid liv för att den inte ska dö ifrån den här underbara världen där alla har rätt att leva och vara glada? Hur ska vi förklara att vi bara vill hjälpa den att överleva? Kan vi förklara så den förstår att inte alla människor är grymma? Förstår den det, där den ligger i sin bur på djursjukhuset, lider, är rädd, och plågas fortfarande svårt av smärtan efter den förra operationen? Förstår den att tacka och ta emot hjälpen, att inse att nu är det bara tre större operationer kvar i ansiktet innan den kan få börja dricka vatten själv, innan den får slippa sonden och slangarna?
Jag är tveksam.
Och vem fan ska betala det?
Till vilken livskvalitet kommer den tillbaka till efter att blivit lagad?

Jag har läst och sett en del om posttraumatisk stress hos elefanter som sett sina familjemedlemmar bli slaktade av tjuvjägare. Elefanter räknas ändå som ett hyfsat intelligent djur, kanske mer socialt intelligent än vad hunden allmänt ses som. En hund brukar inte vara långsint, förlåter det mesta och brukar inte vara hämndlysten. Elefanterna är otroligt hämndlystna. De blir livsfarliga i sin skräck och stress. Hunden går oftast undan, gömmer sig och anfaller för att rädda sitt eget skinn. Elefanten anfaller för att förebygga att fler elefanter blir dödade. De vill utplåna sina mördare och få utlopp för de känslor som de avbrutna familjebanden orsakar dom.

Jag menar att det är bättre för djuret att avliva det efter att en så stor skada har blivit upptäckt. Katten kan sannolikt klara sig bra utan sin svans, men hunden klarar sig sannolikt inte lika bra utan sitt ansikte. Jag retar mig på det här tramset om att djuren ska räddas till vilket pris som helst. Okej, jag kan förstå att man vill göra något åt de sjuka elefanterna eftersom de är en fara för omgivningen, och eftersom det antagligen inte finns så många kvar. Hundar finns i överflöd.

Behöver jorden ännu en trasig hund som inte kommer att fungera normalt? Behöver verkligen just den där stackars pit bull-tiken sys ihop igen och sättas tillbaka ut i samhället bland människor och djur som gjort henne så illa? Kommer hennes oro över omgivningen att föras vidare till hennes jäkla köksavlade valpar, och sprida ännu fler osäkra hundar omkring oss?

Men stackars hundar... Titta bara på alla snyftbilder och filmer om "älskliga" pitbulls som lappats ihop efter hundfighter och misshandel, hamnat hos någon blondin som lägger all tid på dom och säger att de är underbarast i världen. Hur mycket lidande har den hunden haft innan allt löste sig? Hur mycket lider den fortfarande av det som en gång hände? Men det är väl klart att den ska räddas... Det är ju bara ett oskyldigt djur, och har rätt att leva ett bra liv.

Men varför i helvete tar vi inte in alla överkörda älgar till kliniken och lagar dom för? De är ju oskyldiga djur... Klart de också ska få leva ett bra liv. Kanske till och med finns någon som vill ha en trafikskadad älg i tv-soffan och mata den med chips medan man tittar på Idol?

Nä, tänkte väl det. Älgen är stor, ful, luktar illa och blir svårt att ta valpar på och tjäna pengar.  Den är ett stort farligt beläte som knappt hör hemma i skogen ens eftersom den orsakar trafikolyckor med dödlig utgång för människan. Därför ska den bort. Men den stackars lilla luddiga hunden får utstå lidanden som vi int eens kan förstå oss på bara för att vi, människan, behöver levande leksaker och något att ta hand om så att vi känner oss duktiga, som frälsare, betydande, livräddare...

Jag tycker att det är fruktansvärt att hålla en sådan här skadad hund vid liv, de hade kunnat fotografera den efter att de avlivat den istället. Bara att hålla liv i den är grymt.

Nä, är djuren för skadade bör man fundera på om det är värt att rädda dom, vad rehabiliteringen innebär och om man utsätter dom för onödigt lidande under tiden. Ibland är det bäst att få dö...

*over and out*

Fet hund

På aftonbladets webbtidning står idag att läsa en artikel om en fet gammal hund. Storyn är följande:
Hunden är tolv år gammal, kastrerad sen två år tillbaka och har ett dåligt knä som hindrar den från att motionera så mycket. Länsstyrelsen vill att hunden bantas tio kilo, från 40-nånting till 30-nånting kilo. Det står att det är en blandlabrador. Ägaren tycker det är fel att en gammal hund ska behöva gå hungrig sina sista år.

Nu till mina spontana tankar.... Hehe...

Vad in i helsike är en blandlabrador?
Det tjatas mycket i både artikeln och i kommentarerna om artikeln att det syns ju att hunden är glad, a lltså mår den bra och borde få lämnas i fred med sina glada kilon. Vad jag kan se är en mörk fläck, något säl-liknande med hundhuvud som slickar en man i ansiktet. Ser jag signaler på att hunden är glad?
Nej.
Hundar kan slicka folk i ansiktet utan att vara glada.Hundar kan vara glada just när husse kommer och visa fjäsk hos flockledare genom att slicka. Bilden talar inte alls om att hunden är glad.
Labradorer är ju kända för att vara matglada, så det borde inte komma som en överraskning att den blir fet. Husse borde ha sett till att den inte blivit så fet. Att tro att den kan leva lyckligt sina sista år som fet är löjligt. Enligt länsstyrelsen har den svårt att gå. Är den så frisk och pigg då?
12 år gammal och fet. Dålig kropp och klarar inte av mer motion tydligen. Alternativen?

Fortsätt äta, få svårare att gå och bli ännu mer krasslig.
Svälta, eller i alla fall alltid vara hungrig, bli lättare, få mindre ont och kanske till och med leva längre, få mer tid att fjäska för flockledare genom äckelslickar i nyllet.

De flesta hundar är alltid hungriga. Skulle jag ge min egen hund mat varenda gång han tittar hungrigt på mig hade han varit i 100-kilosklassen. Han väger runt tio kilo i dagsläget.  Katten som också alltid är hungrig ser ut som en fotboll om han får fri tillgång till mat.
Mina djur är ständigt hungriga eftersom jag inte är ute efter att göda mina husdjur till att bli levande bowlingklot. En innekatt behöver inte fri tillgång till mat om den ständigt ökar i vikt av det. En hund som är i lagom hull mår bättre än en hund som är för tjock eller för smal. Så är det. Och det är djurågarens ansvar att se till att djuren mår så bra som möjligt. Det är djurägarens ansvar att ta det avgörande viktiga och oerhört tråkiga beslutet när det är dags att skiljas åt.

Jag köper inte resonemanget att låta hunden vara glad och fet de sista åren, eftersom livet då inte blir så långt som det kunde blivit. Jag köper heller inte resonemanget att låta djuren ha fri tillgång till mat om de onekligen drar på sig överflödigt fett.

Ett över-eller underviktigt djur är vanskötsel.

Du ser en mager hund på gatan, i koppel efter någon snubbe. Den är mager så att du kan räkna revbenen på den, och se ryggkotorna väldigt tydligt. Ett skelett med päls och ett runt huvud. Hur reagerar du då?

Antagligen tänker du nej men fy så hemskt, stackars hund, vanvårdad och utsvulten.

Sen ser du grannens labrador, rund och go, rulta fram brevid staketet. Fettet lägger sig i tjocka valkar när den något flåsande ska klia sig bakom örat med baktassen. Hur tänker du nu?

Antagligen tänker du inte stackars hund, vanvårdad och övergödd med eventuella följdsjukdomar, ont i leder och igenfettade blodådror.

Det är precis lika mycket vanvård att övergöda som att svälta. Många fall av vanvård är dessutom inte ens med flit, utan det är okunskap. Djurägaren hade helt enkelt inte tagit reda på vad djuret krävde och behövde, och så blev det fel. Inget illa menat, utan det blev fel ändå. Men likväl lider djuret lika mycket som om det hade varit med vilje.


Sen finns det olika grader av vanskötsel också. Har sett fall med hästar där djurskyddet borde gripit in för länge sedan, men inte gjort det. En häst så fet att den inte kunde klia sig på huvudet med bakhoven. Normalviktiga hästar kan detta utan problem. Folk har tendenser att se de fallen där djur får lite mat som allvarligare än de fall där djur får ett groteskt överflöd av mat.

Hästars hovar får absolut inte böjas uppåt i tåspetsarna och växa sig långa. Då är det väldigt vanvårdat och allvarligt. Men hunden som struttar fram och blöder eftersom dess klor vuxit till krokar som sticker hål på trampdynorna då?

Har sagt det förut. Hade varit bra med en "poliskontroll" som stoppade och snabbkollade hundar på stan ibland, och kunde bötfälla ovårdade fall. Kanske även kunde kräva munkorg på aggro hundar på stan.

*over and out*

Virus!


Så här lusfräck är min katt. Detta när jag står bredvid i mina rosa tofflor... Nackskottsvarning! *grr*

Hundägaransvar?

Efter många funderingar genom tiderna har jag kommit på att man antagligen inte får, enligt lag, ha sin hund lös hur som helst. Eller var som helst. Hunden är min ägodel, jag ansvarar över vad denna ägodel möjligtvis kan göra åverkan på eller mot. Det är nästan som om jag själv hade gjort det eftersom det är mitt ansvar. Ni är med?

Någon bryter sig in, hunden anfaller och jag får betala kalaset. Man kan tycka som man vill om rättvisa och orättvisa, men så är det. Jag blir ersättningsskyldig för vad min hund förstör.



De flesta personer med mer än tre fungerande hjärnceller brukar förstå att hunden inte får springa lös hur som helst.

Så kommer man då till ett ställe där det brukar finnas diverse olika slags djur. Ett djursjukhus. Och vad springer där vind för våg? En närboende hund.

Lämpligt?

Lämnar kräket tomten ska väl en löplina sättas fram eller så får man hägna in. Hunden hade dessutom en gata att korsa för att komma fram till djursjukhusets parkering, där den intresserat bevakade bilarna som kom och for.

Hundens ägare kanske litar på att hunden ALDRIG skulle anfalla någon eller bita någon, samt att den har trafikvett och kan akta sig för bilarna vid korsandet av gatan. Och djurrädda personer brukar oftast aldrig befinna sig på parkeringen till ett djursjukhus.

Men ändå...

Tänk följande:
Rottweilern Nero har en tumör, men ingen vet om det. Han ska in och undersökas för konstigt beteende och aggressiva utfall. Han åker i baksätet och så fort bakdörren öppnas rusar han ut, innan husse hinner stoppa honom. Nero har ont och är förvirrad, vilket får honom att bli rädd och ta till ett försvarsbeteende. Han ser den där lösgående grannhunden och bestämmer sig för att det är den som är skyldig till hur han mår. Flyger på den och skadar den. Grannhunden hinner med att bita tillbaka och skada Neros öga ganska allvarligt.

En olyckshändelse, javisst.
Grannhunden kunde ha sluppit detta genom att vara bakom huset på sin egen gård i långlina eller hundgård, som lagen förskriver. Hussen kunde ha varit mer försiktig när han öppnade till Nero. Kunde haft gallergrindar till bilen eller en transportbur så att hunden inte kunde springa hur som helst innan han hade kontroll på den.

Två slarviga personer kan därmed kosta två hundar livet, för brister i allmänt djurskydd och tillsyn om djur.

Hundar får inte gå lösa sådär.
Hundar får inte åka baksäte heller sådär.

Och vems blir ansvaret? Ska grannen betala Neros canceroperation eftersom det tack vara det uppslitna ögat kunde anas en cancersvulst, och Neros husse ska betala för att sy ihop den gamla golden retrievern?

Hur man än gör har man rumpan bak. Det blir dyrt oavsett.
Men något billigare kan det bli om man ser till att hålla koll på sin hund istället för att låta den springa vind för våg.

Skäms!

*over and out*

Enhörningar finns!

Ja, precis. Enhörningar finns faktiskt. I alla fall en. Men den ser lite mer naturlig ut än alla dessa vita hästar med guldhorn och guldhovar som lämnar hjärtan istället för hovspår... Men den här lämnar nog inte heller hovspår eller hjärtan iof... :)


Den är kanske inte det man först kommer att tänka på när man hör ordet enhörning, men söt är den allt. Född i Italien, sen vet jag inte så mycket mer om den. Men kan man något annat än att falla för dessa rådjursögon, och den svarta lilla nosen?

Så när man minst anar det dyker det kanske upp en vit häst med horn i pannan också. Ingenting verkar omöjligt i naturen. Mutationer kan ske... :)

*over and out*

10 anledningar till att INTE skaffa hund

1. Dom drar in MASSA äckliga fästingar -en del hittas sen som stora runda bollar på golvet.

2. Dom luktar illa. Iaf om man inte ska bada jycken i rosenvatten varje vecka.

3. Man måste plocka bajs. Givetvis skiter hunden där det inte finns hundlatriner så  man får gå och bära på påsen en bra stund.

4. Dom har svårt för att lära sig spy på toaletten och föredrar helst mattorna.

5. Dom låter konstigt om dom inte får följa med. Inte alla mataffärer uppskattar en hund som följer med in. Ej heller en som ylar sig fördärvad under tiden jag är där inne ensam.

6. Man måste gå ut på promenad när man helst vill kura ihop sig under en filt i soffan och titta på regnet genom fönstret.

7. Man snubblar över dom när man sysslar med ätbara ting i köket.

8. Man får mörka tassavtryck på sina ljusa byxor.

9. Man kan inte stanna kvar på en spontan after work utan måste alltid hem först.

10. Man måste städa oftare...



Virus och vildkatter

Gratisbio.se


När han föddes vet vi inte. Men någon gång under våren/sommaren 2010 var det.

Jag och sonen var ute med hunden då vi hörde konstiga pipanden i en buske längs vägen. Såklart skulle vi ta reda på vad det var för pipanden. Hunden var också intresserad. Jag klev in i busken och efter lite spejande fick jag se en väldigt liten och ynklig kattunge. Mager som en sticka och väldigt pytteliten. Självklart kunde vi inte bara lämna den där i busken eftersom den verkade väldigt övergiven. Hade det funnits en mamma hade nog inte ungen varit så mager. Till saken bör också nämnas att en eller ett par andra kattungar hade hittats i området någon dag tidigare.

Kattungen var inte särskilt svår att bära, och hunden gick hyfsat snällt brevid. väl uppe i lägenheten satte vi fram vatten till den, men den lilla katten ville inte ha. Den verkade inte riktigt veta vad den skulle göra. Så jag tog lite mjölk och blandade i vattnet för att lura i den lite vätska trots allt. Då drack han. Glupskt. Magen blev rund och katten började spinna hysteriskt. Den riktade in sig på hunden, stångade den och strök sig emot den, kunde inte vara ivrig nog att deklarera sin förtjusning. Hunden å sin sida drog sig äcklad undan och hade han haft mänskliga egenskaper hade han räckt ut tungan och skakat av sig kattbacillerna. Han gjorde dock så gott han kunde, samma sak fast på hundars vis.

Kattlåda och matskål införskaffades, lapp sattes upp och så väntade vi. Hos oss kunde den inte stanna, hur söt den än var. Jag tål inte katter så bra. Men ingen hörede av sig, och lappen revs dessutom ner ganska fort. Jaha. där satt vi med en kattunge. Vilket kräkmedel... Han hade lagt beslag på hundens korg, han försökte klättra upp i möblerna, han busade och anföll alla fötter han kom över och han var totalt matfixerad.

Vi frågade runt efter folk som ville ha katt. Jag kollade upp Kattkommando Syd och andra ställen, men nej, det var fullt överallt. Fanns inget att göra. Han fick bo hos  oss sålänge.  Vi började kalla honom för Virus eftersom han var överallt, ställde till det gjorde ofog. Ett väldigt passande namn...

Bilden visar hur han är i full gång med att länsa glashyllan ovanför tvättfatet på toaletten, i sin jakt efter bomullstops, något som är oemotståndligt att tugga på och leka med. Att  han sen river ner andra saker på vägen, är inte något han bryr sig om.


Visst var det roligt att gosa med en söt och snäll kattunge, men en kattunge är inte söt och snäll så ofta. Mestadels är den busig som fasen, och inte särskilt söt alls när den hittar på dumheter. Jag har svårt att se det söta i slaktade blomkrukor och söndertrasade krukväxter.

Inte heller var det särskilt sött när han upptäckte sonens landsköldpadda i lagom storlek för att spela katthockey med. Kast med liten sköldpadda öppnade upp scenen. Det gällde att få skaldjuret ut ur buren och ner på golvet. Sedan var det bara att tuta och köra, dribbla och göra mål.  Första gången det hände förstod vi inte alls varför sköldpaddan låg på golvet... Andra gången kom vi på honom på bar gärning. Ny bur införskaffades en sen kväll. En stor kaninbur med plastlåda och galler med stängbar lucka. Nu var det slut på idrottsambitionerna trodde vi. Eller snarare hoppades.

Nästa gren som istället praktiserades var höjdhopp. Hur högt upp på väggen kan man hoppa för att slita i de redan trasiga tapeternas fransar? Och vad händer när man får tag i fransarna? *suck*

Katträd, leksaker och annat kul införskaffades naturligtvis, även innan den stackars sköldpaddan fick stifta bekantskap med denna lilla rackaren till katt. Katträdet var inget att ha. Korgen han fick av gammelmatte dög endast att kissa i och krukväxter var fortfarande gott. Dessutom började han kissa lite inne. Kartonger var underbart. Perfekta att kissa i. Ett uppiggande slagsmål med den stackars hunden emellanåt livade upp stämningen. Kunde man köra bort hunden från hans egen matskål och försöka äta hundmaten också var det bra. Likaså att köra bort hunden från hundkorgen, eftersom kattkorgen luktade kattkiss.

Hunden var inte glad. Katten var desto gladare.

Lite efter jul fick vi nog av kattskrällets fasoner, dessutom borde han ha uppnått ett halvårs ålder och vara mogen för kastrering. Tid bokades och kulorna kapades av. Har jättefina bilder på när en väldigt groggy katt ligger på op-bordet och knappt är medveten om vad som händer, även om han aldrig somnade helt. Vi var med och bevittnade händelsen, jag, lillhusse och storhusse. Lillhusse fick frågan av veterinären om han ville ha med sig kulorna hem i en burk. Det ville inte lillhussen.

Idag, ett år senare, är katten en aktiv rackare som hårar ner överallt, klänger omkring, jamar som attan när han inte får det han vill ha och som kissar på dörrmattan om han blir sur på oss. Han har två olika sorters kattlådor, eftersom han verkade behöva en låda med tak. Den öppna lilla lådan verkade ju vara för liten eftersom han sprätte ut så mycket grus. Nej, den nya, större lådan med tak skulle han inte ha. Usch nej. Så det var bara att ta fram den gamla igen. Då fungerar det plötsligt med taklådan. Så länge han har båda, och kan välja toalett efter humör. Synnerligen opraktiskt eftersom den öppna lådan tillåter hunden att rensa upp där. Med god aptit. Fast nu har han börjat gilla sitt katträd och klarar av att ligga stilla i soffan och vara gosig.

Jag vet inte hur många blomkrukor katten har slaktat. Någon krukväxt har han säkert tagit död på, och många har blivit ganska skadade. Elkabeln till min bärbara dator tuggade han nästan av, så jag fick köpa en ny. Jag tror han har förstört minst 3 olika mobilladdare och tuggat på andra kablar. Sladden till min trogna lilla Fido, (dammsugaren) har också vandaliserats, men det har inte gått hål och ser inte så farligt ut att använda.

Jag antar att katten känner till att jag har vissa besvär med hans päls, för han envisas med att ligga i sängen eller i fönstret ovanför huvudet på mig. Säkert vet han också att jag ibland har svårt att sova med oljud i närheten, allt ifrån snarkningar till spinnande. Hålla mig vaken om nätterna och spinna mig i öronen är ett annat av hans intressen. Nu för tiden kör han oftast inte bort hunden från korgen, för han vet att sängen är skönare och att man kan ligga och titta ut genom fönstret.
Han försöker fortfarande utveckla sina färdigheter. Fiske är det senaste. Han fiskar sköldpadda mellan burgallrets spjälor. Trist för honom att sköldpaddan är smartare och inte nappar.

Virus är ett väldigt passande namn på en busig katt, som man inte verkar bli av med. Men visst lockar han till skratt. Särskilt när han och hunden springer och jagar varandra runt i hela lägenheten. Han var också en kul syn då han trillade ner i toaletten. Och söt är han när han sover... :)

Nu i sommar har han faktiskt visat sig vara lite användbar också. Han har jagat alla flygfän och insekter som har haft fräckheten att komma på visit hos oss. Inte för att jag förstår hur han klarar av att fånga och äta getingar utan att skada sig, men för min del är det ju bara bra om han tar dom. Då slipper jag. Flugor har hållts på ett minimum, nattfjärilar och malar som kommer in under varma sommarnätter då  man inte stänger fönster eller balkongdörrar blir heller inte långvariga. Säkert en och annan åttbening som har slunkit ner också.

Men med handen på hjärtat så är han faktiskt mer till besvär än vad han ger tillbaka i positiva känslor eller saker.  Tyvärr. Trots det, så lär han väl få stanna här tills situationen blir ohållbar eller tills han blir gammal.. Vi gillar honom ju lite ändå, trots allt.

Sannolikt hade han inte varit i livet idag om jag inte plockat upp honom. Men hade han mot alla odds klarat sig ute i det vilda hade han blivit ännu en vildkatt att mata. Ännu en vildkatt som producerar nya vildkatter. Ännu en vildkatt för tanten med alla katter att bekymra sig för och mata. Och att beklaga sig över.

Hade hon inte matat vildkatterna hade hans föräldrar kanske inte producerat honom och de andra hittade kattungarna. Kattungar som ändå inte fick plats på något katthem. Därför ställer jag mig lite frågande till att mata vildkatter istället för att skjuta av dom eller låta dom klara sig själva. De lider redan på vintern, och ge dom mat förlänger lidandet, producerar fler katter som lider om vintern och måste matas. Marknaden är ganska mättad på katter utan hem. Kanske dags att sluta mata katter ingen vill ha, att försöka begränsa antalet katter och arbeta för att fler människor ska kastrera de katter som inte ska användas i avelsarbete. Katthemmen hade kanske kunnat ta emot katter som behöver omplaceras, men borde de verkligen ta hand om vildkatter? Annat än att kanske fånga in och kastrera dom, för att de senare ska kunna släppas ut igen. Visst, det kostar att kastrera katter, men vad kostar det inte att fånga in vildkatter i sjukligt skick och ge dom veterinärvård tills dom blir friska, och sen låta katthemmet stå för kost och logi i resten av kattens liv eftersom ingen annan vill ha den?

Klart det finns massa folk som vill ha en katt ifrån katthemmens register. Ingen dum idé. Men istället för att nödtorftigt hålla liv i kreti och pleti, allt och alla till varje pris, kanske man kunde lägga lite medel på förebyggande åtgärder som kastrering av fritt springande katter. En kastrerad vildkatt betyder ett antal ofödda kattungar i framtiden. Ofödda kattungar kräver inga medel och då kan pengarna gå till att hjälpa katterna bättre.

Har för mig att det till och med finns rekommendationer för hur man ska hålla katt. Man ska ta hänsyn till kattens natur, men den ska inte kunna skada eller irritera andra. Jag tycker att ska man tvunget ha katt i stan borde man hålla den inomhus. ID-märkning borde vara mer förekommande på allvar och bor man så att man kan ha katten ute borde man allvarligt tänka på att kastrera den för att undvika uppkomsten av fler oönskade katter.

*over and out*

Vinn 25.000 kr att shoppa för!

Djurskyddet

Ny blogg och nya utmaningar. Det ska bli intressant att se hur denna bloggen fungerar. Får göra ett gott försök iaf. Har ju massa tankar och åsikter som vill komma ut.






Som igår. Surfade in på Jordbruksverkets hemsida utan större anledning. Hittade detta:
Med start våren 2010 pågår en översyn av djurskyddet. I regeringens uppdrag ingår bland annat att se över om djurskyddslagen behöver ändras för att förtydliga och stärka skyddet för djur mot att användas för sexuella ändamål.

Jordbruksverket anser att utnyttjande av ett djur i sexuella sammanhang innebär en oacceptabel kränkning av djuret och ser fram emot utredningens resultat.
Självklart börjar jag tänka en massa kring detta. Givetvis är det bra att de ser över djurskyddet. Men... Hade det kort sagt inte varit enklare att förbjuda tidelag så att denna handling blir olaglig direkt istället? Kan det inte bli en dyrare process att först kolla över djurskyddet gällande sexuellt utnyttjande av djur istället för att göra det straffbart direkt? Kan man verkligen utnyttja djur sexuellt utan att de utsätts för lidande? Och vad menar de med kränkning av djuret?

Först ser man över om det behövs en ändring. Det kostar byråkratiska pengar.
Sedan kanske det görs en bedömning av vad som behöver ändras. Det kostar också.
Efter det ska det ändras.
Sen ska det uppföljas och efterlevas.

Istället för att bara förbjuda tidelag. Ett sådant förbud hade kortat ner processen lite, och antagligen kostat lite mindre att genomföra. Det känns så i alla fall. Fast då hade det säkert inte varit ett fall för Jordbruksverket, utan en annan instans. Kan inte det kvitta? Kommer inte pengarna ifrån staten, oss skattebetalare, ändå i slutändan?

Jag funderar också över det där med oacceptabel kränkning av djuret. Vad det innebär. Var går gränsen mellan acceptabel och oacceptabel kränkning? Är det en kränkning när man hindrar djuret från att följa sina instinkter? För i så fall kränker man väl en jakthund när den inte får jaga fritt när helst den har lust.
Givetvis förstår jag att detta handlar om att inte utsätta djur för lidande. Men just det där med kränkning har jag fastnat för. Hur vet man om man kränker ett djur?

Letade upp kränkning på wikipedia. Inte det säkraste sättet att ta reda på ett ords betydelse, men det ger ett bra hum. Där står bland annat att det har flera närliggande betydelser så som att förolämpa, vanära, våldföra sig på eller bryta mot. Förödmjuka, skymfa och såra är andra ord som finns med där. Behandla en person nedsättande i ord eller handling eller göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet.

Min hund blir sur när han inte får springa och nosa hur han vill, han blir sur när jag ska cykla med honom och när han inte får göra som han vill. Blir han kränkt? Acceptabelt eller oacceptabelt då? Ingrepp i rättigheter eller frihet... Koppel? Kränker jag hunden genom att koppla den? Antagligen, men det är då en acceptabel kränkning.

Man kan föra detta hur långt som helst bara för skojs skull. Är det en acceptabel kränkning att binda fast ett större fyrbent djur av honkön, föra svansen åt sidan och inseminera det? Är inte det våldtäkt? Alltså kunde man säga att våldtäkt är en accepterad kränkning av djurets rättigheter eftersom det förekommer. Men om våldtäkt är accepterat, varför är det då så viktigt att få bort sexuella övergrepp? För mig är övergrepp och våldtäkt samma sak.
Förstår djuret att det har blivit oacceptabelt kränkt? Förstår det att det har rätt till skadeståndsanspråk? Och hur ska det kunna gå tillväga med sitt anspråk? Genom att använda just ordet kränkt kan man ju tycka att det förutsätter en acceptans av djurets instelligens, medvetande av omvärlden och medvetenhet om sina egna rättigheter.

Blir jag kränkt av att någon säger fula saker till mig om jag inte förstår språket eller gesterna, om personen dessutom levererar kommentarerna med ett normalt ansiktsuttryck? Nej, jag skulle inte tro att jag hade blivit kränkt. Jag hade ryckt på axlarna och gått vidare, eftersom jag inte hade förstått vad det handlade om.
Hade det drabbat mig fysiskt, som till exempel att bli utslängd ifrån något finns två vägar att gå. Antingen rycker man på axlarna och går vidare, fogar sig i det, eller så försöker man gå in igen, eftersom det i MIN värld inte är skillnad på män och kvinnor, och JAG således har lika stor rätt att vara på platsen.

Djur agerar ofta på dessa två sätt. Antingen fogar dom sig snällt i det vi utsätter dom för, eller protesterar dom våldsamt. Ett djur som protesterar våldsamt lär bli väldigt svårt att rå på för att kunna utsättas för sexuellt ofredande eller kränkning. Ett djur som finner sig i sitt öde har accepterat att det händer, och har inga större åsikter om det. Lider det då? Blir det kränkt? Eller är det så att djuret lider inte, men blir kränkt i alla fall. Acceptabelt eller oacceptabelt?

Mina personliga tankar kring just frågan om utnyttjande av djur (vill helst inte kalla det kränkning) är att det borde vara mycket mer straffbart än vad det är.
Samt vill jag påpeka att det förekommer så otroligt mycket lidande hos djur som vi inte ens är medvetna om.

*De där fina, präktiga hästarna i hagen, de har det minsann bra eftersom de har så tjockt gräs, är så tjocka och blanka. Rejäla hovar har de med. Jo, men de lider av övervikt med risk för skador av den anledningen, hovarna är inte verkade och skötta på en lång tid och börjar vika sig uppåt i framkanterna... Och den bruna hästen har gamla sår det gått fluglarver i. Är de utan lidande?

*Den där lilla hunden har det bra! Får alltid en extra kaka av tanten som har den, åker oftast i cykelkorgen och behöver inte gå alls. Mhm, men kolla klorna! När klipptes de? Hunden luktar kyrkogård ur munnen, några tänder är på väg att lossna. När fick den en tandstenskontroll hos veterinären? Cykelkorgen och kakorna har gjort den överviktig och nu lider den av dåligt hjärta... Men den lider väl inte?

Det är bra att de försöker ta tag i problem med djurhållning och felbehandling av djur. Ett hett tips hade varit bötfällning på plats av lidande husdjur, där böterna oavkortat går till vidare kontroller och utveckling av djurskydd. Ett par hundra kronor på skruvade hundklor på stan och i parkerna kunde ge gott om pengar till detta.

*over and out*

RSS 2.0