Arga tanten d.y.

Läste på Aftonbladet idag om att KD, Kristdemokraterna, har uttalat sig i debatten om ensamstående kvinnors rätt till att skaffa barn på egen hand.
Intressant läsning.
De verkar mena att det innebär avskaffandet av pappan. De menar att det inte ligger i ett barns intresse att bara känna och växa upp med bara den ena föräldern. De sätter barnet främst.

Och här kommer mina tankar. Jag betonar att det är mina tankar och inte något framforskat resultat med 100%ig tillförlitlighet. Man får ju fortfarande tänka och tycka en del i det här landet tack vare yttrandefriheten och åsiktsfriheten.

Ja, det är klart att det ultimata är mamma pappa barn. Men hallå eller? Vilket århundrade lever vi i? Kärnfamiljen är ett utdöende begrepp av orsaker jag tänker ta upp en annan dag. Det vanligaste idag är splittrade familjer, två hem med olika regler i varje hem.

Ett barn behöver trygghet. Jag skulle gissa att ett barn med två hem, fyra föräldrar och massa olika regler kanske inte känner samma trygghet som ett barn med ett hem, färre olika regler och bara en enda plattform att utgå ifrån.
Ett barn slipper helst att föräldrarna bråkar och kastar sand på varandra. Vare sig det är från två olika plattformar eller från samma sandlåda.
Idag klarar en ensam person lika bra som ett par att ta hand om ett barn. Det har med personlig lämplighet att göra. Givetvis också ekonomi, men eftersom det här landet har bra skyddsnät så blir det inte lika katastrofala följder som i ett fattigare land.

Jag anser att det är verkningslöst att dividera om denna rätt att skaffa barn ensam eller inte. Spelar ingen roll ifall det är tillåtet eller inte. De som verkligen vill ha barn kommer att skaffa det ändå, oavsett tillstånd. Får man inte i Sverige så får man i något annat land. Har man inte råd att låta sig insemineras på kliniken så funkar det med en charterresa och lite barhäng. Resultatet blir det samma. Ett barn utan fader.
När sedan mödravården frågar om pappan så är det bara att säga att ojsan, jag vet inte. Det hände utomlands, han var nog från Australien och vi talade aldrig om var vi bodde mer exakt. Vi hade bara sex.
Det behöver man inte åka på charter för att göra heller. Men för att minimera risken av att någon ändå får nys om vem det kan vara  och att det blir massa kladd med det, så är det säkerligen enklare att ta det på semestern.

Jag menar alltså att förbud mot ensamstående kvinnors rätt att inseminera sig är i högsta grad verkningslöst. Folk kommer att göra som de vill ändå.

Som ensamstående mamma vet jag hur livet funkar när man har sitt barn 24/7. Att man inte har nån att dela det med. Man får klara allt själv. Allt från transporter till och från dagis, till vård av sjukt barn när man helst inte kan vara hemma. Eller dela det där magiska ögonblicket då tanden äntligen lossnar eller då det blir full pott på provet.
Men sonen har en pappa. Han finns faktiskt. Men inte nära. Han är den genetiska fadern, han finns över telefon nån gång ibland, och kanske finns att träffa någon gång om året bara.  Det gör honom inte till den fadersgestalt barnen behöver. Det fixas på annat håll genom Morfar och morbröderna. Allt går att lösa.

Faderns roll i det hela är att vara en manlig förebild, och finns inte den biologiska fadern tillgänglig så finns det alltid andra.

Jag har än så länge överlevt snart nio års tid av att vara ensam mamma, dock inte alltid singel. Men det har gått bra. Har jag klarat det en gång så vet jag att jag klarar det igen. OM jag vill ha fler kottar att snyta så fixar jag det. Med eller utan hjälp.

Jag hävdar att ett barn med bara en förälder och där allt funkar bra, har det bättre än barn med två föräldrar i olika hem som drar och sliter i barnet med olika regler och allmän pajkastning.
I just mitt och sonens fall finns ett hem och en person utanför hemmet som är pappa, men som inte är närvarande och heller inte spelar någon aktiv roll i barnets liv. Det finns inget gruff föräldrar emellan, det är bara mina regler som gäller och det är konstant.

Så fortsätt debattera och gapa över en fråga som faktiskt inte spelar någon roll... Ett bra sätt att bränna skattepengar på. Som jag sa tidigare, folk gör som de vill i alla fall.

Jag måste ha varit död på riktigt i morse. Jag hörde inte mitt eget alarm i mobilen, Sabaton som sätter igång att väsnas i örat på mig, eftersom jag oftast har mobilen brevid kudden för att det ska höras lite bättre. Inte heller hörde jag sonens gamla väckarklocka, som vi för en gångs skull skruvat upp och ställt rätt. En sådan där gammaldags hederlig klocka man vrider upp, och som har en liten pinne som slår mot två klockor och väsnas så in i norden hur länge som helst. Jag har alltid hört den innan, även om den stått inne på sonens rum. Som den gjorde...
Han hade vaknat med ett ryck, kastat sig ner från sin loftsäng och stängt av.
När han klätt på sig kom han in och väckte mig. Jag hade inte hört ett jota.  Synd min djupsömn ska inträffa när det är dags att gå upp bara... :-/

Tog en lång cykeltur med jycken och passade på att lämna av sonen på skolan. Jag och hunden var ute i en timme. Sen hem och käka frukost. Inte lite tomt i magen då, om man säger så.

Tog det lugnt ett tag, funderade på att gå och lägga mig, men kom på att det nog inte var så smart. Bättre att hålla sig vaken  och kanske hitta djupsömnen tre timmar tidigare kommande natt. *fingers crossed*

Hem till Gargamel och snackade lite skit och drack en kopp te. Hem igen, fixade igång tvättstugan och stack iväg för att hämta upp sonen från skolan. Här hade jag nästan piggnat till och slutat vara kadavertrött, men bara nästan.

Så blev det dags att hämta upp tvätten igen. Surprise!!! Någon hade haft roligt och stängt av tumlaren. Tvätten var ganska kall och väldigt blöt. Tumlaren hade varit igång när jag gick, och allt var som det skulle. Men nehe, det var inte tänkt att det skulle få vara det. Något irriterad (läs jävligt sur) kom jag upp igen, dukade av efter middagen jag hade slängt i mig innan jag gick ner och konstaterade att jag nog inte behöver diska, för det hade katten redan tagit hand om. Korkat att inte fixa det innan man gick ner, eller stänga köksdörren efter sig...

Det var så jäkla skönt att komma ut efter det. Inte så kallt, något blåsigt, men ändå inga isande vindar. Hunden gick fint i kopplet och drog inte så mycket. Kanske berodde lite på cykelturen på morgonen, samt att vi hade en del följsamhetsövningar för oss. Ganska skönt att ha en hund som går med slakt koppel istället för att försöka dra  all världens väg.

När vi kommit en bit så band jag fast hunden i en tall och gick iväg och la ett rakt spår. Han verkade bli något förbryllad över att bli kvarlämnad och satt och desperat tittade efter mig... När jag sen efter en stund kom tillbaka från ett annat håll såg han ganska lättad om än förvirrad ut.
Tänkte introducera kommandoot "spår" för honom. Jag minns inte vad jag använt tidigare eftersom det är ganska länge sedan. Vi pratar åratal, och aldrig något annat än valpspår. Kopplade iaf loss honom från trädet, traskade fram, kopplade om från halsband till sele och sa "spår", samtidigt som jag la handen på marken precis där jag började. Jodå, nosen följde automatiskt efter handen, ner mot marken. Och vi var iväg.

Och vi var här. Och där. Jaja, spåret har väl flyttat sig lite då eftersom det inte har hunnit sjunka in helt, tänkte jag. Men han var överallt och ingenstans, drog och slet och gick in i sökbeteende när han närmade sig halvvägs. Nu snackar vi 20 meter spår. Efter mycket om och men hittade han godiset jag lagt ut och fortsatte SÖKA. *suck*

Men tänker jag efter så har vi sökt mer än vi spårat, det är sök han har mer hum om, så inte så konstigt att han gick i det som kändes bekvämast.

Gick till en ny plats, lämnade hunden och la ut ännu ett rakt spår, ett par meter längre, det stämde bättre in med riktmärkena då. Påsläppet gick bättre, men efter en meter tappade han fokus igen och började söka. Jag har ingen aning om jag gjorde rätt, men skit samma. Stannade iaf, kallade in hunden och gjorde ett nytt påsläpp från där jag stod. Samma sak en gång till och sen nosade han sig fram i sicksack över spåret, med en bredd på ca 2 meter. 

Eftersom en schnauzer kan vara jäkligt svårmotiverad, de jobbar fan inte gratis, så var det inte läge att lägga ett till rakt spår. Kände att han skulle tappa intresset då. Så på nästa plats blev det ett böjt spår. Påsläppet gick något stressat från hans del, han hade svårt att få ner nosen, stannade och tittade sig omkring innan han fortsatte nosa lite. Men han höll sig närmare och närmare mitten på spåret.
Testade ännu ett böjt spår, fast med böjen på andra hållet. Det gick bättre. Fortfarande stressad och hoppig, och jag kände mig tvungen att upprepa kommandot "spår" flera gånger under tiden, för att påminna honom om att han hade något att göra.  Men man såg förbättringar för varje nytt spår.

Ett sista spår, tänkte jag, band hunden i en stolpe och traskade iväg längs en stig i skogen. Efter en bit svängde jag nittio grader ut i skogen och gick en bit till innan jag stannade vid en stor gren och la ner lite godis, fortsatte åt samma håll ännu en bit innan jag svängde av och letade mig fram till hunden igen. Han satt och tittade mot det håll jag hade försvunnit men verkade inte lika överraskad att se matte komma från annat håll igen.

När jag precis skulle släppa honom på spåret kommer ett äldre par ute på promenad. Spike började titta på dom, men vi vände ryggen till och kopplade om till sele. Påsläppet gick mycket bra. Han vinglade bara ca 30 cm från spåret på vart håll, nosen nära backen och han hade växlat ner hastigheten något med. Tack och lov. På exakt samma ställe som jag hade vikt av från stigen svängde han och spårade klockrent (vad jag tyckte) ända fram till godiset. Sen verkade han vilja fortsätta på det hållet jag gått när jag la spåret.



Ute på vägen igen hade jag en extremt uppmärksam hund. Tror polletten äntligen trillade ner. Nosen i backen med lite nosarbete är lika med godis! Men bara om man följer matte! Han verkade väldigt förväntansfull och taggad på rätt sätt. Hade jag bara orkat, så hade jag lagt ett spår till, men näe... Såå skönt väder var det inte.

Var jättekul att se hunden så taggad för en gångs skull. Sen på vägen hem fick vi tre hundmöten som avklarades med bara lite skällande första gången, och ett litet försök till att rycka i kopplet den sista gången. Annars gick det bra. Fast givetvis så viftade jag ju med godispåsen ganska rejält... Haha.  Men han gick lugnt och fint, var pigg och taggad, men inte hajpad, och han lyssnade faktiskt, även om jag kände mig aningen tjatig. Duktig hund helt enkelt. I alla fall idag. :D

Men jag vet att hunden har potential för spår. En gång på Malmö Horse Show, Ribban, kom Linus bort bland flera tusen åskådare, och jag fick hunden till att leta upp den förlorade sonen. Nosen i backen, bredbent, runt diverse konstiga ställen som större stenar, tunnor, staket och lekplatser, en konstig böj runt en kulle och sen hittades sonen sittande i gräset. När vi frågade så jo, då hade han ju gått två varv runt det, klättrat där, varit där och så vidare. Den icke spår- eller sök-tränade hunden hade således spårat upp barnet mitt under en stor hästtävling som sammanföll med hundens dag och många tusen personer på plats. Utan att avvika en enda gång från sin uppgift för att kissa eller nosa för privat bruk. Spike och Linus gjorde efter det testet för hundborgarmärket, som yngsta deltagarpar. Hur det gick? haha.
Låta bli maten i en matskål som verkar bortglömd klarar inte hunden av än idag, så det missade dom. Slalomen fixade de, platsliggningen fixade de, hoppet fixade de och allt det andra som jag inte minns. Märket finns nånstans i någon kartong här hemma. :-) Men självklart har jycken aldrig mer haft en sådan strålande duktig dag där all uppgiftsorienterad lydnad har stämt... Får hoppas det kommer nån gång. haha

Spike kan om han vill, man ska bara lyckas hitta rätt sätt att få honom att jobba med lite simplare saker som att nosa i ett tråkigt spår i skogen eller på ängen, utan någon större betydelse. Samt att kanske ha lite kommandon för saker och ting...

Läste vidare på hundbloggen hos Agria. Fan, det är ju humor på hög nivå. Någon hade skrivit till hyresvärden och frågat vad deras beslut grundade sig på.
Hyresvärden skrev flera gånger något om subjektiv bedömning.

Några av fallen som gjorde att de valde att börja diskutera förbud mot vissa hundar var:
*Två katter hade dött.
*Ett barn blev bitet i ansiktet.
*En vuxen blev attackerad.
*En rottweiler låg på uteplatsen.

Detta var incidenter som de såg mycket allvarligt på eftersom det väckte otrygghet och rädsla. Folk hade ju haft ont av att gå förbi uteplatsen med den LIGGANDE rottweilern.

Tycker inte rottisen på bilden ser särskilt farlig ut. Det är inte samma hund, utan detat är bara en bild från google som ett exempel på hur en liggande rottweiler kan se ut. Den liknar mest Gramse i Bumbibjörnarna...

Ja, så vi är där nu. Att folk kan ha ont av att gå förbi uteplatsen där hunden lugnt och fint ligger och latar sig i godan ro. Och att folk då kan få till ett förbud mot detta. Skrattretande faktiskt.

Lösa  katter lever farligt, det vet vi sen innan. Har man inte koll på sin katt så kan den försvinna. Jag tycker att vi förbjuder bilar också eftersom de kör ihjäl fler katter än vad som käkas upp av hungriga hundar. Dessutom ska man väl inte ha sin katt lös i bostadsområdet så den kan förorena i sandlådan eller skaffa hur många kattungar som helst? Just katter behandlas i ett tidigare inlägg i bloggen.

Barn som blir bitna i ansiktet... Ja, visst är det hemskt. Men vad hände? Hade hunden sprungit fram och tagit en tugga eller hade ungen i brist på vakande föräldrar sprungit fram till hunden och trängt den? Har man inte koll på sina ungar? Och så ska inte hundar vara lösa hur som helst heller faktiskt. Saker kan hända. Det är bara djur. Ja, fy på mig, min hund springer också lös. Men skulle han ta en tugga av nån unge får jag väl ta den smällen. Han har faktiskt nafsat efter barn nån gång, men jag anser att det inte fanns anledning till hysteri i det specifika fallet. Hunden hade ont, det visste inte ungen och således trängde hunden.

Hund som attackerade en vuxen. Ja just det. Hur gick det till? Gjorde den ett utfall i kopplet, sprang den lös, sprang den fram för att kasta sig i famnen på någon? Det kan vara väldigt obehagligt om en stor slafsig hund kommer farande som ett torrt skinn och kastar sig över en.

Det är lätt att tolka att de som mest har ont av att gå förbi den liggande hunden inte har samma härkomst som de flesta svenskarna. Här är vi inte vana vid att alla hundar anfaller. Vi behandlar inte hundar som saker, vi antar inte att varje hund som finns, finns till för att endast skydda och bevaka det lilla området den befinner sig på. Vi antar att det är en familjehund. Inte en jäkla östeuropeisk mordmaskin som käkar taggtråd till frukost och skallerormar till kvällsmat, och som får det obligatoriska efter-maten-stryket för att bibehålla det goda humöret.

Varför kan inte folk fatta att hundar i Sverige inte är som hundar i vissa andra länder? Vi har annan syn på dom, behandlar dom annorlunda och håller efter dom på ett helt annat sätt. Bara för att hunden klassas som  mordmaskin i just ditt hemland behöver inte betyda att den gör det i detta landet.

Olyckor händer. Det kommer man aldrig ifrån. Det finns sämre sortens hundar som kanske borde hållas under strängare uppsikt.
Återigen en tillbakablick på min schäfer. Han hoppade oprovocerat på folk ett flertal tillfällen. Eller jag tyckte det var oprovocerat i alla fall. Men hunden var inte frisk.

En släktings schäfer flög på min son och begravde tänderna i magen på honom. Den hunden klassas som frisk famlijehund. Ungen hade inte gjort ett dugg. Vill jag att alla schäfrar ska förbjudas för det? Trots att det var mitt eget lilla barn som drabbades? Nej. Det jag kan säga är att jag inte upplever just den hunden som en lämplig hund att ha små barn i samma hus som. Och schäfern klassas inte som kamphund.

Här ute i mitt eget bostadsområde går folk omvägar runt min dvärgschnauzer. När man säger att han inte är farlig så svarar de på bruten svenska att de är allergiska. Okej, jag är också allergisk mot pälsdjur, men den här rasen går bra, är mitt standardsvar.
Jag har funderat på hur det kommer sig att så många med utländsk härkomst är allergiska. Procentuellt av befolkningen så borde de som inte är från Sverige lida helvetets alla allergier och vara ett riktigt sjukt folk, om så många allergiska finns här.
En annan här ute har en typisk kamphundsras. Har ingen aning om vad det är för ras i hunden, kan inte se skillnad på dom. Den är maffig, gul och av terriertyp, bred skalle och bringa. Ägarinnan är rädd för små hundar och tycker att små hundar är otäcka. Hon aktar sig jättenoga för min hund. Hennes egen hund är familjehund med massa små barn i hushållet, glad och trevlig, hoppig och studsig, dreglar glatt på folk och vill hälsa.

Mitt monster till dvärgschnauzer har satt sig fast i ansiktet på den stora breda hunden, fullständigt vansinnig, och under ett ögonblick då jag inte ens trodde de hade lagt märke till varandra. Gick på en sekund. Olyckor händer. Nu ser jag till att akta mig för den hunden när jag har egen hund med, eftersom jag vet att liten hund inte tycker om just den hunden. Finns ingen anledning till att låta konflikter uppstå genom att trycka ihop dom då.

Folk har också väldigt ont av att det förekommer hundkamper. Ja det är klart, man ska inte släppa ihop två hundar och tvinga dom att slåss. Men det är inte alltid som det ser ut att vara.
Min hund och hans bästa polare brukar vara ute och springa ihop, nosa, kissa på varandras träd och liknande. Ibland leker de. Ibland behöver de förnya banden mellan sig och då blir det ett litet uppiggande slagsmål. Vi står bara och tittar och låter hundarna göra upp. Det är över på ett litet kick, ingen blir skadad och lugnet är återställt när de har rett ut vem som är alfan. Hade vi inte låtit dom göra upp hade de kunnat gå i varsitt koppel och kaxa upp sig mot varandra och sen hade det kunnat bli knas att ha dom lösa ihop. Folk fattar inte detta, utan tror att den större hunden håller på att äta upp den stackars lilla hunden som är så rädd så rädd...

Rädd my ass... Lilla hunden är äldre och ilsknare och sätter stora hunden på plats vid behov. Spolingar ska veta hut, och gör dom inte det så lär man dom, tycker Spike.

Ska vi behöva sluta med detta, sluta låta våra hundar vara hundar, bara för att folk blir rädda och tror att det rör sig om kamphundar eller andra farligheter? Ska vi behöva sluta ta med hunden på bussen bara för att bussen främst använs av allergiska invandrare?

Hur  mycket kan man tolerera innan man kan kalla det diskriminering? Vi är inte riktigt där ännu, men vad gör vi om vi hamnar där?

Samma sak som med bilden ovan, bara plockad från google bilderl. Exempel på lekande hundar.

Nu ska jag iväg och hämta sonen från skolan, ska ta med min mördarschnauzer  och käka lite taggtråd längs vägen.

Söndag idag. Underbart väder. Började dagen med lite hundutställning, och efter otroligt många Berner Sennen-hundar och lite Dansk-Svensk gårdshund blev det då äntligen dags för dvärgschnauzer att äntra ringen. Alltid kul att kolla på dessa små energiknippena. Valputställning var det, vilket märktes på dessa högar som lämnades lite här och där, på hundar som med stor skepsism betraktade myllret av hundar och människor och på högar av likadana hundar som busade runt.
Såg många raser, men tittade extra på dvärgschnauzer, schnauzer, riesenschnauzer, irländsk varghund och även en skotsk hjorthund. Lite ovanligt faktiskt.
Det fanns mängder av cocker spaniel, retrievers och rottweiler, men då man inte är insatt i dessa raser är det heller inte så kul att titta. Alla ser ju likadana ut... Och finns i överflöd. Sen fanns det en hel del av något jag inte vet vad det var, men dogue de bordeaux kändes liknande iaf, samt andra liknande raser. Kan inte skillnaderna och vilka som är vilka.

Riesenschnauzer... Så fina. Samma med Irländsk varghund. Kraftiga, lite skäggiga och raggiga, stora kloka ögon och oftast ett vänligt temperament. Vill ha!!!

Kom sedan över ett blogginlägg på Agrias sida, skrivet av en känd hundprofil. Det handlade om att en hyresvärd i Stockholmsområdet hade skrivit en lista på icke önskvärda hundraser inom sitt område.  Så kallade kamphundar. De raserna fick man inte ha.
Givetvis var det alla typer av muskelterrier, doggar och bullar, några mastiffraser, rottweiler, doberman och shar pei. Dock inte bulldoggsraserna, eller boxern.

Så det var spännande läsning. Någon med rottweiler hade blivit hotad om vräkning ifall han inte gjorde sig av med hunden. Hunden avlivades, och tydligen var hunden tävlad i bruks och utställning. En normal brukshund kan jag tycka.

Intressant att några sitter på ett kontor och bestämmer vilka raser som anses farliga. Just när det rör doberman, rottweiler och shar pei så känns det ganska tramsigt. Även några av de andra raserna. Övriga raser känner jag inte till så mycket personligen.

Vad jag vet så har både doberman och rottweiler avlats ner i hetsighet och skärpa otroligt mycket de sista 15-20 åren. Shar pei har avlats ner under mycket längre tid än så. De två förstnämda raserna tillhör dessutom sorten brukshund. Precis som schäfern. Så varför förbjuda två utmärkta brukshundar? Två raser som faktiskt är ganska tråkiga idag, finns många och gör inget väsen av sig och arbetar glatt? Borde inte schäfern förbjudas också då eftersom så många människor är rädda för just schäfer?

Av dom tre raserna möter jag helst en doberman och helst inte en rottweiler. Dobermanhunden lär enligt min bristande erfarenhet sannolikt bara titta på mig och sedan hålla koll på husse, kanske flytta sig lite och vara säker på att husse inte försvinner. Schäfern kan vara vad fan som helst. Allt från en lugn och stabil hund som inte bryr sig ett smack till en helgalen best som vill äta upp mig. Ja, shit happens liksom.
Rottweilern, om den får bestämma, lär ju snarare dra emot mig och studsa runt och med sitt breda ansikte och jättelika tunga, slafsa ner hela mig med hund-dräggel och lämna åtskilliga blåmärken på benen efter en förtjust dunkande svans.

Ska vi ta det till fyra raser, så har jag inte träffat en enda otäck shar pei. Alla jag träffat har varit trevliga. Inte alltid intresserade av mig, men absolut inte hotfulla på något sätt. Och de kan också dränka en i dräggel och snor om de blir glada.

Har träffat många trevliga muskelterriers också. Har träffat ett par stycken mindre trevliga.

En hund är en hund. Oavsett storlek så är det en hund. Ingen bebis, ingen statuspryl eller någon brudmagnet. Hundar är ett framavlat djur som blivit vad vi gjort den till. Arv och miljö.
Man kan inte tänka att hunden är släkt med vargen och vargen rövar bort små barn, alltså måste hunden göra det också. Det heter något fint psykologiskt ord som jag borde kunna, men dessvärre inte minns nu och inte orkar kolla upp. Får bli i ett annat inlägg.

Hundar blir vad vi gör dom till. Varför var schäfern jag hade tokig? Jo, felaktig avel, felaktig behandling och avskedad från jobbet där han fick göra vad han hade blivit lärd att göra.  Bevaka, försvara, anfalla.
En kompis pyttelilla hund hade jag absolut inte gått nära om den varit i storlek som en rottweiler eller schäfer. Inte en chans. Men eftersom den är lika stor som min fot så är den inte riktigt lika hotande. Någon har under hundens första tid på jorden gjort den lite oberäknelig och lömsk. Den har dåliga erfarenheter. Alltså har den blivit vad människan har gjort den till.

Hänger ni med på hur jag menar?

Begreppet kamphund är i sig ganska löjligt. En grupp hundar klassas som mer farliga än andra, och folk blir rädda. Så tittar en sådan hund på någon främmande och råkar nysa eller hosta till, så kan det bli kackel i hönsgården. Fördomar. Okunskap. Ovilja att lära sig mer om det farliga. Det är lättare att fortsätta hata, fortsätta vara rädd.

Ju mer man vet om det som är farligt, ju mer förståelse får man, och då ökar också toleransen. Det blir inte lika läskigt längre. Generellt sätt.

Det kommer alltid finnas några få töntar som kommer att ge fördomarna bränsle på elden. Folk ser vad de vill se. Och vilken hund som helst kan bli en så kallad kamphund.  De blir vad vi gör dom till. Återigen.

Vissa raser kräver mer jobb än andra för att tolerera främlingar, olika situationer och liknande. Men jag tror inte att någon hund föds rakt in i att vara en kamphund. Däremot kan säkerligen vilken hund som helst lära sig att bli en kamphund. Blondies lilla bjäbb till chihuahua till Fjabbes Sankt Bernhard. Från Gretas silkeslena pälstuss och till Nisses golden retriever.

Ska vissa hundraser förbjudas på vissa ställen borde det finnas bostadsområden utan barn, utan folk med annan hudfärg än en själv, utan missbrukare, utan kriminella... Vill ni höra mer eller har det gått fram?

Däremot borde det kanske bli lite mer omtalat och debatterat hur själva hundägandet ska se ut. Och för att göra så att intresset för vissa svårare raser svalnar borde det kanske bli obligatoriskt med hundkurser och intyg. Det skulle nog göra att fler tänkte sig för innan de skaffar en hårig modepryl eller potenshöjare. Efter lite hundkurser är det säkert inte så många som vill ägna sig åt att låta hundar slita sönder varandra i någon undanskymd park. Dessutom skulle polisen kunna omhändertaga hundar på stört om inte intyg om hundkurs kan uppvisas inom en viss tid. Låt oss säga ett dygn. Det ger folk chansen att kunna gå ut och rasta av hunden även när man glömt plånboken hemma och inte kan visa upp kortet/intyget.

Hundentusiaster skulle kunna stå ut med det, och de som inte ser hunden som en bra kamrat, gör sig nog inte lika mycket besvär för att skaffa en hund de kan bli av med och inte få någon ersättning alls för, om det nu skulle visa sig att papprena inte är i ordning. Där skulle en viss sorts folk sållas bort ganska snabbt.

Nu är jag lite för trött för att skriva något mer vettigt utan att snurra in mig i dumheter känner jag...

Hundar blir vad vi gör dom till. Otäcka hundar har ett problem. Oftast ett ägarrelaterat problem. Någon idiot har lärt hunden göra allt för att inte passa in i samhället.

Det är inte barnens fel att de hamnar i trubbel eller fel sällskap. Det är föräldrarna.
Det är inte hundarnas fel att dom blir kallade kamphundar eller att det sprids massa skit om dom. Det är människornas fel.

Kamphundarna kämpar varje dag mot illvilliga rykten och idioter som förmörkar deras och andras vardag med massa skit.

Tänkte skriva lite här, men så rann energin av mig och huvudet blev tomt.  Får återkomma imorgon istället efter hundutställningen jag ska på.

Det blev en dag i Vedema. Lite smått kallt och blött, men gott humör och låg humor. Vatten och is överallt, men ingen snö. Dessutom "regnade" det från träden ganska rejält. Jaja, vad är lite regn för en viking, försökte vi intala oss och stämningen var god. Korven blev lagom bränd och krabbelurerna samma där. :-)

Spike som fick följa med, insvept i sitt fina täcke, övervakade mycket noga grillningen så att allt gick rätt och riktigt till, och så att inget som tappades gick till spillo.

Eftersom jag är så fruktansvärt övertrött så ska vi inte ens beskriva den otroligt urkassa och låga men vansinnigt roliga humorn vi hade på hemvägen heller. Ju tröttare man blir desto sämre humor har man, eller är jag ensam om att tycka så?

Vi hade tänkt att ta oss upp för åsen och grilla där, men efter en snabb blick på vägen upp samt avsaknad av terrängfordon med spikdäck insåg vi att lilla volvon inte skulle klara det. Vore synd att knäcka självförtroendet på den lilla gråa bilen, så den fick snyggt och fint slira in på den vanliga parkeringen istället.

En trevlig eftermiddag, stundtals med skrattanfall så man nästan kiknade.

Idag har verkligen varit en jättekul dag. Kändes lite ensamt igår kväll när sonen sov över hos en kompis och jag blev alldeles ensam här, men det vägdes upp idag. För övrigt har jag i skrivande stund två små grabbar som ligger i var sin sovsäck i bäddsoffan och glor på Scooby Doo.
I vanlig ordning var det för få timmars sömn i natt, och så började några tomtar till fastighetsskötare eller vilka det var, skrapa snö utanför fönstret klockan sex i morse. Hade de inte väsnats så tidigt hade jag nog kunnat sova någon timme till, men det var ju kört att somna om. Låg därefter kvar i sängen och dvalade i brist på sömn, ända tills det ringde på dörren fram emot elvatiden eller vad klockan var.

Släppte in P som Linus hade skickat upp för att "jag nog skulle bli glad då.", som pojken hade uttryckt sig. Ungar är härliga. Knappt en timme senare kom T.

Hundpromenad på fältet en liten stund och sen var allt lugnt en stund. Senare ner och handla, ungarna fick steka hamburgare under vaksamma ögons befäl och efter maten var det hem igen och slänga ner lite tvätt i maskinen. Tvätta som är så strålande kul!

Sen drog vi iväg till Hässleholms museum där det var lite sportlovsjippo med kvällsöppet. Museet är annars ganska stängt väldigt ofta på vintrarna tycker jag... Det blev guidad tur bland brandbilar, sjukvårdstält och stridsfordon av olika slag. Väldigt trevligt. Lite skådespel mellan grejerna var det med. En centurion (stridsvagn för er som inte har en aning) hade "kört ner i ett träsk och satt fast och behövde vinschas upp av ett annat fordon", så vips fick man se hur det gick till att koppla vinschen, fast i dramatisk form. Haha. Det sköts pansarrobotar och lede fi bekämpades. Sjukvårdstältet var helt plötsligt levande och det lockades rikoschetter ur benet på en soldat.
Vi fikade och hade trevligt.

Dagen har bjudit på många goda skratt. Fler glada dagar åt folket!!!!! :)

Blir säkert en bra dag imorrn med, för efter att jag har jobbat ska vi iväg och grilla och vad mer man nu kan hitta på var vi nu hamnar. Hästveda sa folk, alternativt Vedema. Ja, vi får se imorrn vad som händer.

Idag har jag faktiskt heller inte hittat något klart störningsmoment att gnälla av mig på i bloggen, med mer eller mindre fyndiga kommentarer. Mest mindre fyndiga antar jag folk tycker. Hahaha! Men lugn, det kommer endera dagen, helt säkert.

Ska dessutom ladda kameran och ta lite bilder imorrn om det blir utflykt, känner att det inte varit några bilder i bloggen på länge, och det blir lite halvtråkigt då får jag erkänna. :)

Sverige är ett toppenland. Läste en artikel i Expressen. Det handlade om krigsskadade libyska människor som fått komma hit för att få vård. Tydligen har man också bjudit hit andra krigsskadade libyer som skulle hjälpa de med främst felläkta benbrott och granatsplitter i ögonen. (Men blir inte det lite som att den blinde leder den döve?)
Så hade folket tröttnat på att vara på sjukhus, tyckte att småstaden Simrishamn var för liten och ville flytta. Så nu bor de på hotell i Malmö. I mars uppger Region Skåne att de ska vara tillbaka i Libyen.
Antar att region Skåne står för fiolerna.
Artikeln säger även att en av patienterna hade blivit skjuten i huvudet, och eftersom att kulan satt kvar så behövde han hjälp med att plocka bort den.
Nähää? Verkligen? Jag trodde att man kunde plocka bort kulor ur skallen på sig själv... ^^

Men i alla fall så känns det väldigt bra att våra skattepengar går till hotellvistelsen för krigsskadade libyer med småstadsfobi. Jag känner att vi gör en otrolig humanitär insats här. Det gör mig väldigt glad över att vara svensk. Dessutom räknar jag ju kallt med att få åka ner till Libyen, bo gratis på hotell medan jag kurerar min av den nordiska kylan värkande kropp på en spaanläggning. Helt gratis. Eller läker ut ett litet skottsår orsakat av nån sämre sortens skjutgalning från Malmö.

Det handlar väl om tjänster och gentjänser eller?

Det går nästan lika bra att Region Skåne bjuder mig på hotell nånstans i minst två veckor. Inte lika länge som libyerna, mindre kostnad och utan granatsplitter i ögonen. Kan ta en laseroperation istället och bli av med glasögonen. Kanske lite utfyllnad i lagom höjd också.

So come on, I'm waiting! I'm already paying for the libyans!

Såg en bild på facebook igår. En tjej hade lagt upp en bild på sin mage och mer än hälften av sina bröst, kallade sig själv fet och att det skulle bli massa träning och särskild kost framöver.
Läste alla kommentarerna till bilden. Det var mer intressant än själva bilden. På bara några minuter hade tjejen blivit ett hatobjekt, fått många rent ut sagt elaka och sarkastiska kommentarer. Även en del positiva kommentarer förstås.
Det var allt ifrån att ja, hon var sjukt fet, stackars henne, börja banta eller svält ihjäl och dö...
Det var dräggel från folk som blev mer eller mindre kåta av det.
Det var uppmuntrande kommentarer, sköt dig själv skit i andra du är fin som du är.

Men nej, hon var inte fet. Och i den posen, ligga på rygg, svanka, vrida sig samtidigt. Klart revbenen tittar fram då. Såg inget fett.

Blev tvungen att kolla in tjejens blogg och jag tänker inte länka den eftersom jag inte tyckte hon hade sunda ideal, och därför inte vill sprida det vidare.

Det handlade om en någon felaktig kroppsuppfattning, ideal på att se ut som Barbie, att inte duga som man är. Ständigt sökande efter bekräftelse för att det egna självförtroendet inte räcker till. Tjejen skrev att hon i unga år hade varit fet. Jo kanske det. Eller knappst. Jag tror inte det. Kanske lite mullig? En fet tjej börjar inte spela handboll på hög nivå. Och sen gick det bara mer och mer utför. Blonderat eller extrablekt hår, gärna plattat och slitet, kilovis med smink och lite fix här och där som tex bröst och läppar.
Nu ser hon ut precis som så många andra nästan-kändisar, konstiga läppar, meloner i brösthöjd, hår som ser ut att kunna gå av vid beröring mellan alla extensions, och så detta illa klingande snack om massa fetma, träning och kost. Och glöm inte alla snyftande inlägg om hur synd det är om just den eller den tjejen eftersom alla skriver så elaka saker.

Ganska lätt att undvika sådant. Lägg inte ut porriga bilder om ni inte vill ha sjuka eller kåta kommentarer. Visa inte upp revbenen och jättemelonerna om ni inte är beredda att ta kritik.

Vad är det som är så jävla intressant med att vara smal? Blir man automatiskt snygg bara för att man är smal? Jävlar vad jag är snygg så fall. Måste vara bland de vackraste i världen.

Är det snyggt med framträdande benknotor och blodkärl? Är det snyggt med ben som ser ut att sitta på en vilsegången struts? Ser det sunt ut?
Vad är det för kul med att ständigt frysa eftersom det finns för lite värmande underhudsfett? Är det kul när folk beskyller en för att ha ätstörningar och medvetet svälta sig själv? Eller är det kul att gå i affärer och leta kläder men ändå aldrig hitta något som passar ens kropp för att måtten inte är som en provdockas? Och dessa läppar... Jag funderar på om många blonda bloggare är allergiska mot bistick, men ändå har en förkärlek för honung. Läpparna ser för jävliga ut. Svullna, oregelbundna, nästan såriga. Helst med något ljust cerat på så det framträder ännu mer hur konstig form dom har. Är det kul att ha läppar som Nalle Puh med sin honing hade blivit avis på?

Jag köper min honung på burk, och slipper utsätta mig för bisticken, till följd av att jag slipper megasvullna läppar.
Smink är kul nån gång ibland, men orka... Hade folk inte tittat så konstigt så hade jag säkerligen gått och handlat i affären iklädd min gosiga morgonrock och rosa tofflor...
Jag äger inte ens en hårtork... Jag har en flaska hårmousse nånstans, men använder den inte.
Jag springer inte på toa och spyr upp det jag ätit, jag svälter mig inte medvetet för att bli smal och jag idealiserar inte smalheten som något av det vackraste som finns.

Jag tränar inte över huvudtaget.

Jag käkar mängder med pizza, godis och andra onyttigheter. Enda tillåtna lättprodukten här hemma är Lätt och Lagom eller Lätta, beroende på vad som är billigast på närmaste varuhus. Och detta för att det är det smör som jag tycker smakar bäst.
Jag gick upp runt 5 kilo under graviditeten, gick ner det igen på den tiden det tog att göra akut kejsarsnitt, jag ligger ständigt på runt 50 kilo, oavsett vad jag gör, vad jag äter eller hur mycket.

Men jag bjuder på det. Jag vet baksidorna med att vara smal, folks reaktioner, att folk förutsätter en massa grejer som ätstörningar eller skev självbild eller sjuk kroppsuppfattning. Att folk förväntar sig att jag tror att jag är snygg bara för att jag är smal. Jag är van vid att folk kan reagera så, och titta snett. Självklart retar jag mig på det, blir lite obekväm, rent ut sagt ledsen ibland, och arg. En dålig dag så är jag fulast i hela världen, och nästa dag kanske jag känner mig världsbäst och precis lika mycket värd som vilken modell som helst.

Men jag säger som Skalman. Jag tror inte. Jag vet.
Strutsben, knotor, revben... Spelar ingen roll..

Precis. En helt vanlig söndag. Men det har ändå hänt en hel del på sistone. Lite smått och lite stort.

En vän har gått bort. Begravningen var i fredags. Finns mycket och ändå ingenting att säga om det. Man kan skriva en massa fina ord och hej och hå, men kan man uttrycka allt? Eller blir det så bra som man menar, när man skriver det? De flesta vet ju vad det innebär att förlora en vän. Sen kan man vara olika nära vänner, sörja på olika sätt och känna olika saker när det inträffar.

Saken blir ju knappast ogjord bara för att man skriver en fin dikt i bloggen, startar en facebookgrupp eller sitter och hysteriskt snyftar i en rulle dasspapper. Det kommer fortfarande alltid finnas en viss saknad, ett visst vemod efter personen, att man aldrig blev färdig att göra det där man alltid snackade om att göra, eller att man aldrig hann tala om för personen vad  man verkligen tyckte om den.

Spelar det någon roll nu? Jag tror inte det. Inte på det stora hela. Inte för den bortgångna personen i alla fall. Den har redan vandrat vidare mot nya mål. Det enda är ju att det kan underlätta den egna sorgeprocessen kanske, att få ur sig saker, tankar, dela det med andra sörjande. Om man vill, känner för det och orkar.

Eller så håller man det för sig själv.

Självklart är jag ledsen för personens plötsliga frånvaro. Men det är bara att komma över det. Vänja sig, anpassa sig och helt enkelt gilla läget. Tyvärr.

Tänkte lite under begravningen. Ja, när tänker jag INTE på massa konstiga saker?
Men ändå... Det var så gripande med alla människor där i gemensam sorg. Alla har sitt eget sätt att sörja, sina egna tankar och sin egen relation till personen. I detta fallet en honom.
Men att samlas så många och tänka och sörja, är ganska fint på sätt och vis. Borde vara ett fint hedersbevis till den avlidne. Varje tår innehåller en tanke, saknad och vemod. Kärlek. På olika vis. Uppskattning helt enkelt.

Man minns det som var bra, roligt, fint och glatt. Det pratas bara bra saker om personen hädanefter och allt är bra. Solen har inga fläckar, och när en person dör blir den förvandlad till Raa. Det finns inga svarta fläckar på någon längre. Renhet. Nytvättad i 90 grader. Med blekmedel.

Är det inte så? Rent generellt menar jag nu.

Och precis samma sak med en viss sångerska som hittades död i natt. Solen har inga svarta fläckar. Oavsett vad som hänt tidigare är allt förlåtet, glömt och förminskat. Egna val en person har gjort blir plötsligt förvandlat till offer, utsatthet och påtvingade problem. Om hon nu inte hade gjort sig känd genom att lalla lite i en mikrofon så hade inte allt för många reagerat på att ännu en knarkare har dött... Bara de verkligt närmaste i familjen och bland vännerna hade sörjt. Inte hur många som helst, i varje land världen över, som aldrig ens träffat människan. Ja, naturligtvis önskar jag henne God Speed, men det jag känner till av henne finns ju kvar. Hennes trademark. Musiken och de två filmerna hon medverkade i. Jag kommer sakna henne lika mycket som jag saknar Tarja från Nightwish. Eller nej... Jag saknar Tarja mer, musiken föll mig bättre i smaken. Tarja är inte död, är bara inte längre med i Nightwish. Men det hon gjort finns ju kvar. Precis som minnet av I will always love you ute på gödselstacken...

När en person avlider försvinner den fria viljan, det egna valet och självständigheten som gjorde att personen var den speciella personen den var. Kvar blir bara solen. Utan fläckar.

Det är nästan så att man längtar till den egna begravningen för att få höra alla snälla ord som sägs över ens totalt misslyckade liv, tokiga val, skit-i-det-tänkande. Jag kanske har en chans att bli solen en dag jag med...

Eller kanske inte... Kanske endast i folks tankar efteråt. Men snälla, lova mig, att om jag lite plötsligt oplanerat fick för mig att vandra vidare, så vill jag inte ha en facebookgrupp till minne av mig. Jag vill inte ha kvar min facebooksida, jag vill inte att en massa likbleka nunor sitter på ett församlingshem och dricker kaffe i svarta kläder och hittar på vackra lögner om mitt prickfria leverne.

Skaffa en vettig lokal och ha ett gille. Drick mig till. Begravningsöl. Ha vettiga kläder. Ha trevligt. Prata med varandra, trösta och skratta. Knyt nya band. Ha roligt. Minns dagen med glädje istället för med sorg. Och titta inte uppåt för att vinka till mig!!!

Jag är tveksam till att jag skulle orka med att sitta dagarna i ända på ett fluffigt moln, flaxa med Hello Kitty-vingarna, peta glorian ur ögonen, äta kex med filadelfia på och skratta med ett bländande vitt Stomatol-leende.
Sorry, alla ni där uppe. Jag kommer när det är besökstid eller öppet hus, men inte annars... Och om jag kan så ska jag spöka lite för en och annan av olika orsaker.

When I go, I'm going down... Jag vill inte ha frid, jag vill ha roligt!

Hoppas nu inte att jag har trampat på några ömma tår med det här inlägget.