Arga tanten d.y.

Precis. En helt vanlig söndag. Men det har ändå hänt en hel del på sistone. Lite smått och lite stort.

En vän har gått bort. Begravningen var i fredags. Finns mycket och ändå ingenting att säga om det. Man kan skriva en massa fina ord och hej och hå, men kan man uttrycka allt? Eller blir det så bra som man menar, när man skriver det? De flesta vet ju vad det innebär att förlora en vän. Sen kan man vara olika nära vänner, sörja på olika sätt och känna olika saker när det inträffar.

Saken blir ju knappast ogjord bara för att man skriver en fin dikt i bloggen, startar en facebookgrupp eller sitter och hysteriskt snyftar i en rulle dasspapper. Det kommer fortfarande alltid finnas en viss saknad, ett visst vemod efter personen, att man aldrig blev färdig att göra det där man alltid snackade om att göra, eller att man aldrig hann tala om för personen vad  man verkligen tyckte om den.

Spelar det någon roll nu? Jag tror inte det. Inte på det stora hela. Inte för den bortgångna personen i alla fall. Den har redan vandrat vidare mot nya mål. Det enda är ju att det kan underlätta den egna sorgeprocessen kanske, att få ur sig saker, tankar, dela det med andra sörjande. Om man vill, känner för det och orkar.

Eller så håller man det för sig själv.

Självklart är jag ledsen för personens plötsliga frånvaro. Men det är bara att komma över det. Vänja sig, anpassa sig och helt enkelt gilla läget. Tyvärr.

Tänkte lite under begravningen. Ja, när tänker jag INTE på massa konstiga saker?
Men ändå... Det var så gripande med alla människor där i gemensam sorg. Alla har sitt eget sätt att sörja, sina egna tankar och sin egen relation till personen. I detta fallet en honom.
Men att samlas så många och tänka och sörja, är ganska fint på sätt och vis. Borde vara ett fint hedersbevis till den avlidne. Varje tår innehåller en tanke, saknad och vemod. Kärlek. På olika vis. Uppskattning helt enkelt.

Man minns det som var bra, roligt, fint och glatt. Det pratas bara bra saker om personen hädanefter och allt är bra. Solen har inga fläckar, och när en person dör blir den förvandlad till Raa. Det finns inga svarta fläckar på någon längre. Renhet. Nytvättad i 90 grader. Med blekmedel.

Är det inte så? Rent generellt menar jag nu.

Och precis samma sak med en viss sångerska som hittades död i natt. Solen har inga svarta fläckar. Oavsett vad som hänt tidigare är allt förlåtet, glömt och förminskat. Egna val en person har gjort blir plötsligt förvandlat till offer, utsatthet och påtvingade problem. Om hon nu inte hade gjort sig känd genom att lalla lite i en mikrofon så hade inte allt för många reagerat på att ännu en knarkare har dött... Bara de verkligt närmaste i familjen och bland vännerna hade sörjt. Inte hur många som helst, i varje land världen över, som aldrig ens träffat människan. Ja, naturligtvis önskar jag henne God Speed, men det jag känner till av henne finns ju kvar. Hennes trademark. Musiken och de två filmerna hon medverkade i. Jag kommer sakna henne lika mycket som jag saknar Tarja från Nightwish. Eller nej... Jag saknar Tarja mer, musiken föll mig bättre i smaken. Tarja är inte död, är bara inte längre med i Nightwish. Men det hon gjort finns ju kvar. Precis som minnet av I will always love you ute på gödselstacken...

När en person avlider försvinner den fria viljan, det egna valet och självständigheten som gjorde att personen var den speciella personen den var. Kvar blir bara solen. Utan fläckar.

Det är nästan så att man längtar till den egna begravningen för att få höra alla snälla ord som sägs över ens totalt misslyckade liv, tokiga val, skit-i-det-tänkande. Jag kanske har en chans att bli solen en dag jag med...

Eller kanske inte... Kanske endast i folks tankar efteråt. Men snälla, lova mig, att om jag lite plötsligt oplanerat fick för mig att vandra vidare, så vill jag inte ha en facebookgrupp till minne av mig. Jag vill inte ha kvar min facebooksida, jag vill inte att en massa likbleka nunor sitter på ett församlingshem och dricker kaffe i svarta kläder och hittar på vackra lögner om mitt prickfria leverne.

Skaffa en vettig lokal och ha ett gille. Drick mig till. Begravningsöl. Ha vettiga kläder. Ha trevligt. Prata med varandra, trösta och skratta. Knyt nya band. Ha roligt. Minns dagen med glädje istället för med sorg. Och titta inte uppåt för att vinka till mig!!!

Jag är tveksam till att jag skulle orka med att sitta dagarna i ända på ett fluffigt moln, flaxa med Hello Kitty-vingarna, peta glorian ur ögonen, äta kex med filadelfia på och skratta med ett bländande vitt Stomatol-leende.
Sorry, alla ni där uppe. Jag kommer när det är besökstid eller öppet hus, men inte annars... Och om jag kan så ska jag spöka lite för en och annan av olika orsaker.

When I go, I'm going down... Jag vill inte ha frid, jag vill ha roligt!

Hoppas nu inte att jag har trampat på några ömma tår med det här inlägget.