Arga tanten d.y.

Bara för att jag lämnade hundarna hemma hos Linus när jag skulle iväg och jobba så hamnar man givetvis på samma buss som två äckliga idioter. Den ene pratade bara sitt eget språk, men den andre tolkade glatt allt han sa. Det gick ut på att de var snälla farbröder, att den som inte pratade svenska tyckte jag var jättevacker och hej och hå, och ville en massa.

-Har du familj?

-Ja.

-Man, barn? Är du gift?

-Ja.

-Ingen ring ju.

-Nickelallergi.

-Han tycker du är jättevacker. Bry dig inte om vad han säger, han pratar bara strunt. Men jag tycker också det. Han vill ha dig.

-Jaha. (sjunker djupare in i telefonens underbara värld och försöker se så ointresserad ut som det bara går.)

-Han säger att du kan komma hem till honom. Han bjuder på mat och du får dricka med oss.

-Jag dricker inte. Är inte intresserad och vill bli lämnad i fred.

De fortsätter tjata och budskapet är att den store av dom, som inte pratar svenska, vill dra med mig hem, även om jag inte vill det själv. Så försöker han få med mig att gå av bussen på hållplatsen de hoppar av på.

 

Fy fan! Urrrk! Hade de gjort nåt mer hade jag fan sparkat dom ända hem till Marocko (dit jag också fick en inbjudan såklart).

När jag för en gångs skull tänker att det är safe att lämna hundarna hemma för att jag ska ta bussen, inte gå genom stan... Nä fan, nästa gång tar jag en av hundarna med mig, och det blir med stor sannolikhet Spike, och då skulle jag vilja se den packade idiot som vågar sig nära. Jag blir ju inte rädd när sånt händer, blir ju bara så in i helvetes förbannad, men visst kan det kännas obehagligt trots det. Och Spike tycker inte heller om idioter som beter sig lustigt. Kan han försöka likvidera en pit bull och en cane corso kan han väl försöka likvidera en idiot som antastar matte.

Helt klart nackdelen med att jobba sena kvällar... *grrr*

 

*over and out*

Tänk om man hade fått chansen att leva om en dag, vilken dag som helst, en gång till. Vad hade man tagit? En dålig dag för att rätta till något idiotiskt misstag man gjort? De dagarna finns i överflöd. En dag i framtiden för att se hur livet kanske blir? Eller en bra dag?

 

Gällande de dåliga dagarna och alla felaktiga eller förhastade beslut man gjort är det ju bara att välja och vraka fritt. Finns ju så många. Men om man rättade till något så kanske det hade slutat med att man inte var samma person senare. Alla val och händelser påverkar ju oss till att bli de vi är.

 

En dag i framtiden då? Nej, inte nu längre. Förr skulle jag ha viljat veta. Men nu vill jag inte det. Det blir som det blir, och det känns som att man är lyckligare av att inte veta.

 

En bra dag? Vad är en bra dag? Tänker här en dag helt utan måsten, helt utan dumma beslut man fattat, och helt och hållet utan irritationsmoment what so ever. Jag kan på rak arm minnas tre sådana dagar i mitt liv. Tre dagar på 33 år. En dag var elfte år alltså. Shit...

Om de där riktigt bra dagarna så sällan inträffar borde man lägga mer tyngd vid dom, värdera dom högre och tänka på dom lite oftare. Lite som en chokladbit som sakta smälter i munnen. En riktigt bra dag borde ju då vara värd varenda sekund i guld.

 

Fick lite inspiration ikväll. Det gällde att skriva fortsättningen på "novellen" Den sista resan som var ett tävlingsbidrag till en novelltävling med temat döden. La upp den som en novell, men det kan lika gärna vara första kapitlet på en bok, vilket tanken var innerst inne. Något slags flummigt sätt att behandla den stora existentiella frågan.

Skrev lite och sen återgick jag till att titta igenom mina andra bidrag till olika tävlingar jag varit med i. Jag minns ju att det redan ligger en dikt här i bloggen nånstans som jag skrivit, men inte tävlat med i något sammanhang, och kom på att det finns ju en dikt till... Jag vann en tävling med just den dikten. Tydligen var den bra, för den röstades fram av skrivarsajtens medlemmar som vinnare, helt anonymt. Ingen visste det var jag som skrivit den. Och ingen av vännerna vet om den, eftersom jag inte publicerade den publikt. Det kändes för personligt på något vis, eller, nä, jag vet inte. Jag ville inte att nån skulle läsa den. Går inte ihop riktigt, jag vet...

Skrev dikten i våras i alla fall, och var väl inte helt stabil heller då. Men nån gång ska man kasta sig ut över kanten och pröva ifall vingarna bär, så det kan lika gärna bli nu. Blir jag hobbyförfattare så måste jag ju lära mig att bli kritiskt granskad, så det är väl lika bra att lägga ut den. Även om jag är riktigt usel på att ta kritik. Men det är ju bara att öva sig på det med... :-/

 

Lite kärlek?

 

Det är något som saknas.
Jag undrar vad det är.
Träffade mina vänner igår.
Allt var som vanligt.
Vi hade skoj.
Jag kom hem på kvällen.
Hunden hoppade av glädje.
Sonen gav mig en kram.
Jag har allt jag behöver.
Jag har allt jag ska ha.

 

När jag ligger i sängen
och lampan är släckt,
det är då tankarna kommer.
Alla lustiga känslor
jag inte vill ha.
Kudden är för platt.
Täcket är för kallt.
Rummet är för tyst.
Sängen är för stor.
Men jag har allt jag behöver.

 

Det är något som saknas.
Jag tror jag vet vad.
Förnuftet har packat,
och dragit sin kos.
Dags att skrika.
Jag har allt jag behöver
och allt jag ska ha.
Ingen som bedrar.
Ingen att svika.
Men lite kärlek är nog ändå det jag vill ha.

 

 

*over and out*

Jag antar att det är jag som fattar dåligt. Men vilket ramaskri... Folk rasar mot polismakten över två skjutna hundar.

nä, det är väl klart att det är synnerligen onödigt att kallblodigt skjuta två fredliga hundar, men var det verkligen så? Vad gjorde poliserna för bedömning av läget? Kände de sig hotade och så fall hade anledning att försvara sig?

Eller var det så att det var några synnerligen hundrädda poliser? I takt med att vårat land blir allt mer multikulturellt blir även olika institutioner det, så ock polisen. En stor del av svenskar med utländsk härkomst ser totalt annorlunda på hundar än vad den blonda medelsvensken är van att göra. Kan det vara något sådant som ligger till grund?

 

Jag tycker det känns lite lustigt det här. Ett sådant stort uppbåd för två hundar. Hade jag varit polis och upplevde ett hot ifrån en hund hade jag också oskadliggjort hotet för att sätta min egen säkerhet främst. Precis som polisen som sköt min schäfer gjorde.

 

Det pratas alltid om alla fel och brister polismakten har,hur dumma dom är och hej och hå. Det är byling hit, potatisgris dit och den ena är drygare än den andre. Men varför? Överlag gör de ett bra jobb, och kämpar på så gott de kan för att ställa saker till rätta. Det är inte ders fel att det kanske saknas resurser eller att de uppfattas som dryga för att de måste ha en mer bestämd attityd mot folk som tramsar sig.

Varför skrivs det aldrig någonting bra?

 

Jag tänker inte tända några ljus för hundar jag inte kände ikväll.

 

Absolut kan det förekomma dåliga beslut, övervåld eller rena fel även från polisens sida, men handen på hjärtat, inom vilken yrkesgrupp begås det aldrig ett enda fel någon gång? Nä, just det.

 

Hade helst sett att det framkom lite bra nyheter ibland också, mitt i allt elände. Man tröttnar på eländet, stänger av och skiter i det. Man vill inte gotta sig i det. Inte jag i alla fall. Att bli matad med enbart tråkiga händelser påverkar givetvis våran allmänna syn på livet och samhället, och det kan bli att man skiter i allt eftersom det ändå bara är elände.

 

Och nu kan jag äntligen publicera inlägget. Kom ett bortglömt möte emellan. Ska göra ett helhjärtat försök till att ha lite bättre koll på möten och sådant hädanefter... Haha.

 

Och så en bild på ett underbart litet surskägg! <3

 

*over and out*