Arga tanten d.y.

Dagen är inte ens slut men det känns som att den borde vara det. Har hänt massa grejer idag, och bitvis haft sjukt mycket att göra.
Började med att sonen skulle till Skånes Djurpark med skolan, och förberedelserna med hans fika. Vi kom upp i tid, kom med bussen som vi skulle och allt var bra. Stod ett tag utanför skolan med hundarna, och traggade lite med en mamma i klassen. Trevligt.

Sen var tanken att det skulle bli vidare mot jobbet och få det gjort helt och hållet, men väl där så dök det upp viktigare saker att ta itu med, och eftersom jag har lite flextid på jobbet så var det inga problem att avbryta och fixa vad som skulle fixas. 1.5 timme i telefonkö är inte okej. Men det gick till slut. Ärendena blev gjorda, med bara fem minuters felmarginal. Men hade det inte varit för telefonkön så hade allt varit gott och väl. Dessa fem minuter ställde sedan till trassel för mig resten av dagen, men nu är allting löst, avklarat och fixat.

Efter dessa fem minuter hade inträffat så fanns det inte mer att göra för stunden, mer än vänta, så jag och T åkte ut till Hovdala med hundarna. Alla fyra. Tänkte att rastgården vore perfekt att vara i. Givetvis var det redan folk där, men vi fick komma in ändå, och mannen som var där med sin hund tyckte att jag kunde släppa båda mina. Sagt och gjort. Hundarna kom hyfsat överens, även om mannens hund var unghund och lite vek, som helst la sig ner. Disel tyckte det var en perfekt hund att öva ridning på och det där med att komma på inkallning funkade inte alls. Rastgården är stooor...
Sen släppte vi in Ella och det gick bra. Disel och Ella sprang som dårar. Long story short så kom Busen också in, och eftersom Disel hade huvudet fullt med unghund så gick det bra. Sen kom fler hundfolk och ville vara med, så hux flux fanns det ännu fler hundar där inne. Tyckte folk var avvaktande mot mig och Disel, antagligen på grund av hans ras, eftersom Spike knappt visade intresse för de andra hundarna. Han går mest obara runt och nosar på egen hand där ute.
En stund senare blev det för mycket hundar och för mycket stress, så vissa valde att gå ut och vänta på sin tur. Jag började öva lite inkallning på Disel och sakta började han förstå vad Disel, kom! innebar. Inte för att det gick så fort, och inte för att det funkade varje gång, men ändå. Bättre i alla fall.  Lekte godisautomat ett tag där, men det funkade. Blev lite roligare att komma fram då istället för att springa emot och vika av i sista stund för att verkligen inte bli infångad. Spike kom när han hade lust, varken mer eller mindre. Jäkla byracka.

Efter några lyckade inkallningar tyckte jag det räckte för mina två, kopplade och gick ut och satte mig utanför. Sen tog vi en promenad ihop med T och släppte hundarna i omgångar på ett fält längre bort. Övade mer inkallning, gömde mig ett par gånger så han fick leta reda på mig för att skapa mer hålla-koll-på-matte-känsla och gick åt motsatt håll om någon hund rann iväg utan att lyssna. Disel och Ella sprang runt som två torra skinn och hade jätteroligt, plaskade i vattnet vid sjön och busade. Kul med hundar i samma viktklass, även om de är av helt olika ras. De fick kämpa båda två för att lyckas välta den andre eller få den ur kurs, och var ungefär lika snabba.
Så testade vi med Disel och Ash. De var båda lite trötta och hade gjort av med den mesta överskottsenergin, så det kändes som ett bra tillfälle att låta dom bekanta sig med varandra utan ännu fler hundar som tog uppmärksamhet. Tog ett par sekunder, sen bråkade dom ganska rejält och flyttade sig precis utom räckhåll hela tiden så vi inte kom åt dom. Lyssnade inte på kommandon och ingenting. Så när jag närmade mig igen, och T från andra hållet, tappade jag Spikes koppel så han blandade sig in i leken han med. I samma veva fick både jag och T tag på bråkmakarna och allting slutade lika plötsligt som det börjat. Vi hann inte ens se vilken av hundarna som backade först, men jag tror att Spikes uppdykande blev vändpunkten. Alltså ska han få vara lös nästa gång så han kan gå in och tillrättavisa dom ifall de sätter igång. De var lösa ihop efter bråket också, och det gick utan problem. Nu när jag tänker efter så verkade det inte vara en stid på liv och död, för jag minns inga hugg mot strupe eller andra känsliga delar. Det verkade mest handla om att sätta varandra på plats. Jag upplevde inte det hela som otäckt heller utan var lugn hela tiden.
Senare vi åkte hem och fikade hos T, med samtliga hundar. Lika bra det när de ändå var trötta, tänkte vi. Då blir det lättare nästa gång de ska vara inne tillsammans allihop och de minns snabbare reglerna om vad som gäller.

Ingen blodvite uppstod alls vad vi kunde se, inga resta raggar och lugnet verkade återställt. Det var trötta och välrastade hundar vi hade med oss hem, som utan problem alls kunde vistas i samma rum sen. Är full av tillförsikt. Det här kommer att gå bra, det blir en flock av fyra hundar och 3 människor samt två barn och två då-och-då-barn av det hela. Även om flocken har två olika sovplatser. :P

Men det blir mycket träning på inkallning. Kunde schnauzern begripa till slut så ska väl terriern också lära sig.

Nu blir det att diska lite och städa lite i allmänhet, sortera ut lite papper, reklam och skit. Senare ska sonen tugga sig igenom läxorna och sen är det nog dags att lägga honom. Efter det väntar mer jobb, och sen tror jag att jag kommer vara totalt borta i knoppen och sova gott redan innan huvudet hunnit landa på kudden. Vi får se helt enkelt. Önskar det vore läggdags redan nu...

Den här dagen har varit intressant. Har försökt vända allt till positiva tankar istället, för att inte bli helt knäpp. Man har sina perioder eller dagar då allting bara känns lite... ja, lite fel.

Så idag fick vi sovmorgon, ökad luftfuktighet som spolade bort massa pollen, träna på stresståligheten, extra vit och ren tvätt, öva på att sortera och prioritera vad som måste tvättas nu och vad som kan vänta tills nästa gång, fått hjälp med läxläsning och idéer om nya klädinköp av Disel, fått en extra dos motion nu på kvällen, vilket är lika bra eftersom det inte blev av att cykla ut till P2 för möte, utan jag tog bussen...

Ska man skriva klarspråk så försov vi oss men hann i tid ändå eftersom vi skippade frukosten.
Det regnade och var allmänt kallt och ruggigt.
Hade möte långt iväg åt helsike, som jag inte hade tid med eftersom jag hade tävttid tolv till sexton.
Tvättmaskinen la av under programmet. Lyckades öppna luckan och köra om programmet. Samma sak händer igen. Hann inte tvätta all tvätt jag hade, utan fick slänga in en sista maskin med lite vad som helst som var viktigt att tvätta. Fick inte heller all tvätt torr och har inga krokar i väggen på balkongen att hänga tvättlina på, upptäckte jag. Sen blev ena hunden sur för att han inte fick jaga katten eller buffa på sonen och ta hans pennor och skolböcker, så han tog sonens finskjorta som skulle användas till skolavslutningen, som leksak istället. Tog den ifrån tvättställningen och slet sönder den. Så nya skolavslutningskläder måste inhandlas. Ännu mer jagande av katt gjorde att jag bestämde mig för en extra nattrunda med hundarna. Ca en timmes rask promenad och lite olika möten med folk. Några som verkade reka en tomt inför inbrott. Helt klart olaga intrång var det, eftersom de blev skraja när jag kom. Några andra som beundrade hundarna och  några fler som ville hälsa och ställde konstiga frågor. Dumma frågor får dumma svar, så Spike blev tränad vakthund och ilsken, och Disel blev någon som bara vill hälsa på folk ibland. Om han har lust. Och idag hade han visst det.
Så kommer man hem och vill lägga sig, men då har kattfan antagligen suttit fast i eluttaget och är speedad till max på att få igång hundarna till bråk och bus. Tack för den!
Det första Disel gjorde när vi kom in var att kolla så att sonen sov ordentligt, pussa honom och buffa på honom så han skulle ligga riktigt bekvämt, sen började han jaga katten och sedan gick han och drack vatten. Sen tröttnade jag och har nu väldigt ilsket platsat två hundar och en retlig katt.
Den sura schnauzern blir ju ännu surare om det uppstår massa bråk och stök här hemma och morrar, skäller och nafsar efter både hund och katt för att tala om vem som har sista ordet och mest pondus. Tyvärr vinner ju katten mestadels. Över båda hundarna.

Nu ska locket fällas och ögonen stängas för idag. Natti natti!

Måndag kväll. Inte lika varmt ute som det har varit, men här inne är det nog ännu varmare, trots att jag har vädringsluckorna öppna. Har en väldans trevlig huvudvärk dessutom. Antagligen druckit för lite, men tequila/redbull passar inte så bra en måndagkväll. ;-)

Ligger i sängen nu och tänkte sova snart, men kattskrället har andra planer. Han håller på och far runt som ett torrt skinn, fram till Disel, bort igen, fram till Disel igen... Och Disel tror varje gång att katten vill leka med honom, så blir det tassfäktning och tillslut får katten nog och spärrar ut klorna och fortsätter fäktas. Tänker att Disel nån gång kommer att fatta att katten är elak och inte ränna efter den så fort den sätter fart, men nej, den tankeverksamheten funkar lite trögt.

Linus var i skolan idag, frisk igen efter sina röda fina prickar. Med sig hem hade han en massa läxor som han inte var imponerad alls utav att sätta sig och göra. Blir nog lite argumentationer om detta nu i veckan, tyvärr. Ja ja, det löser sig nog...

Dags att släcka ner och sova som en död grävling och sedan vakna upp pigg och glad utan huvudvärk imorgon. Hoppas kan man ju i alla fall...

Isis på grönbete

Riktigt underbar dag idag. Varmt som bara den och strålande sol. Det gillar jag...
På förmiddagen var jag och en kompis ute på baksidan av huset med Isis, sonens lilla egyptiska landsköldpadda, så hon fick springa runt och få lite riktigt UV-ljus på sig, och tugga lite blad här och där.

Eftermiddagen tillbringades hemma hos mina föräldrar. De har inte helt och hållet inhägnad tomt, men vad fan, man måste testa, tänkte jag, och släppte lös båda hundarna tillsammans utomhus. Det var inga problem. Fick säga till Spike på skarpen en gång bara för han flög på Disel när Disel ville leka med mig och sprang runt. Det fick man inte göra, tyckte den gamle skäggtomten, så han åkte in snabbare än illa kvickt. Sen fortsatte vi busa.
Märktes att hundarna tyckte det var skönt att vara ute och kunna gå lösa och nosa eller lägga sig i skuggan under äppelträdet. Fick ju även visa Disel var tomtgränserna fanns. Eller snarare hundarnas gränser, kanske man ska säga. Hela tomten ville jag inte ha dom springande på, endast baksidan. Efter några NEJ verkade han fatta att valvet ut till grusgången fick man inte passera, samt att man heller inte fick gå runt på andra sidan. Man fick inte heller springa över till grannens tomt genom buskarna där det saknas staket. Men såklart måste man ju testa det i ett obevakat ögonblick. Ropade en gång, inget svar, inget prassel eller ingen hund. Ropade en gång till och såg honom komma lunkande över grannens tomt, tillbaka mot mig.
Inkallningen funkar ungefär lika bra som på Spike, så ungefär 90%, bara det att Spike kommer tillbaka i aningens högre fart. Disel lunkar och det ser ut som om inte ens vilda hästar kan få honom att röra sig snabbare. Haha..
Han tittar på en med en blick som verkar säga: Ja ja ja, jag kommer, ser du inte det? Ha inte så brådis! Jag hörde dig första gången!

Senare fick han se att grannarna hade barn. Wow! Kul. Men oj, de hade visst en hund också. De stod och nosade på varandra genom staketet, och så fick Disel syn på en väldigt torr grästuva. Snäll som han är så tänkte han hjälpa till att vattna den, vänder sidan till och lyfter på benet. Har inte en aning om ifall det skvätte på den andra hunden.
Så satt vi inne i köket. Altandörren var öppen, hundarna låg under bordet och på tröskeln till köket. Plötsligt ser jag en tredje hund stå i vardagsrummet, mellan köksdörren och altandörren. Jaha. Grannens hund. Mina hundar var lite trötta, så de fattade inte vad som hände förrän jag hade luft rumpan, plockat upp granntiken och var på väg att kasta tillbaka henne över staketet.
Jag tror seriöst att det måste upp staket i det hörnet av trädgården. Den tiken är över ganska ofta, och vad händer ifall hon gör det när hon löper och nån av mina sätter på henne? Här ska fan inte bli en kull med blandrasvalpar och kommer tiken in till mina så tycker jag inte att jag ska behöva dela kostnaden för abortspruta. Spike får ju lov att gå som han vill på tomten, eftersom han inte sticker, och hur Disel funkar vet jag inte. Det märker vi. Men jag lär ju hålla ordentlig koll på honom tills jag vet var jag har honom. Dock stack han iväg en gång idag. Ut. Haha. Ganska oskyldigt ändå.
Vi satt i köket och traggade skit. Altandörren var tillstängd men inte stängd helt med handtaget. Såg dock stängd ut. Alltså borde hundarna tro att den var stängd på riktigt. Men nej då. Rätt som det var var Disel borta och altandörren öppen. Hoppsan!!!
Då låg han och rullade sig i gräset och hade mysigt, rakt nedanför stentrappan. Jag stod kvar inne och tittade ut. När han rullat klart vände han på klacken och gick in igen. Utan att jag hade sagt något till honom.

Det är ju Spikes tomt, och den vaktar han till sista blodsdroppen. Så att så fort det händer något utanför tomtgränserna så reagerar han med att morra eller skälla, beroende på hur pass hotfullt det verkar. Varje gång han reagerade så tog det ett par sekunder, sen vaknade Disel till, tittade, lystrade, rusade fram som en pansarvagn på slagfältet, tills han var bredvid Spike, och vid behov så hjälpte han till med ett skall eller två. Mamma tyckte det var jättebra. Själv tycker jag väl mest att det såg kul ut, och att det var kul att de kunde samarbeta. Spike är inte glad på att flocken har utökats, men han tvekar minsann inte till att använda sig av pansarunderstöd. Haha! Märktes att han blev stöddigare när biffen stod bredvid eller straxt bakom.
De är jätteduktiga vakthundar som tillsammans kompletterar varandra i vaktandet och försvarandet av reviret. Det var verkligen den lille killen med hjärna och den store godmodige med musklerna som gör som han blir tillsagd.
Jag undrar verkligen vad dom tänkte på... Antagligen inte så som jag tänkte. Haha.

Blev en sen kväll. Kom inte hem förrän vid tio-tiden, och då hade jag två trötta hundar och en superpigg unge, som absolut inte skulle gå och lägga sig. Fem minuter senare låg han i sängen. Jyckarna gick och la sig med en gång.  Bytte i kattlådan och fixade lite, och sen var ju katten tvungen att ränna på lådan flera gånger om bara för att. Jag tycker inte om den kattens sinne för humor.

Nu inser jag till min förfäran att klockan är mycket, och jag ska upp tidigt imorgon och jobba. Måste således försöka sova...
Lite bilder kommer imorgon. Har blivit lite tunnt med den varan nu igen... Men lovar!

Godnatt, alla!

Ja, det är precis vad det gör. Klart vi gör våra egna val, men på nåt sätt så känns det ändå som att saker och ting bara händer ibland.

Som när jag började titta runt efter hund. Skulle ju ha en dvärgpinscher. Ja det skulle jag. Läste på och kollade kennlar, hälsade på en kennel osv. Skulle absolut inte ha en schnauzer. Det visste man ju vad det var för ena rackare. Envis som en dvärgschnauzer har ju blivit ett talesätt tydligen. Och för att inte tala om hur dom såg ut! Nej, usch och fy. Men vad hände? Jo då, klart det blidde en dvärgschnauzer... Vilket jag aldrig har ångrat.

Nästa grej var ju att jag ska ha en riesenschnauzer. Wow, dessa vackra, ståtliga hundar... Jo, jag ska ha en och träna med och göra patrullhund av, minst. Det ska jag fortfarande. Men något kom emellan...

Vad?

Jo, en sån däringa terrier.
Herregud, terrier? Som föräldrarnas grannars barns terrier? Helt hysterisk, okontrollerbar, bjäbbig, bitsk till tusen. Riktigt otäck. Terrier är lika med jakthund för mig. Jack russell, parson russell, etc etc etc. Orkar inte rabbla upp alla terriers som finns. Så näe, terrier har jag aldrig känt att jag vill ha. Enda undantaget var möjligtvis dansk-svensk gårdshund, som tydligen kallades skånsk terrier (kan ha fel här) tidigare, men ändå troligtvis härstammar ifrån olika terriers.
Och så finns det en kategori terriers till. Den lite bredare bastantare sorten som man inte flyttar på så lätt.  Som även kallas muskelterriers eller kamphundar. Där väldigt många saknar fulla papper och är avlade lite hur som helst. Amstaff, pit bull, shit bull, bull shit, en enda röra av liknande hundar.
Så näää, inget för mig. Har inte ens någon större dragning till deras utseende. Inte min typ av hund helt enkelt. Lika lite som rottweilern med sitt liknande utsdeende. Tänker här på brett huvud, bred bringa etc.

Men...

Jag blev med terrier. Muskelterrier. Kamphund om man så vill. Till och med en American Staffordshire Terrier med fulla papper.
Vet inte varför ritkigt. Angående rasen. Men jag har en teori.

Själva rasen lockar inte ett dugg. Det betyder inget för mig. (jo, renras såklart). Det är vad man kan göra med hunden som räknas. Den här hunden verkade intressant på ett sätt jag inte kan förklara. Magkänsla kanske. Det var just den här hunden. Inte att den var av den eller den rasen. Så visade sig hunden vara väldigt trevlig också.
Lär ta ett tag innan jag vänjer mig vid utseendet, det där breda... Men det är en fräck färg. Både fläckig och randig liksom. Med bläs.

Men mest av allt ser jag på honom som en hund. Inte en ras eller en färg. 4 ben, svans bak och tänder fram. En hund.

Sen är det lite fräckt att han är mer stabil än min gamle schnauzer, lugnare och redigare. Skäller inte på andra, varken folk eller fä. Kelig som bara den och agerar gärna fotvärmare till mig.

Så ja, jag har blivit med terrier, en ras jag aldrig skulle ha. Men jag hade ju redan en schnauzer, en ras jag aldrig skulle ha.

Men jag lovar, det blir en riesenschnauzer nästa gång ny hund kommer in i flocken.

Tre veckor sedan jag skrev, verkar det som. Ja, har man ingen motivation så har man inte. Har inte det idag heller, men har inget vettigare att göra, så kan lika bra ta tag i det där med bloggen just nu.

Störmoment för tillfället är min telefon. Den är dum. Jo men det är den. Kopplar inte igenom inkommande samtal, och en bra stund senare kommer ett sms som talar om att det här numret har försökt nå dig... Jo men tack så mycket. Så ska man ha tag i mig får man ha lite flax, eller ringa igen och igen tills jag svarar. Kul va? Ibland kopplar den igenom samtal direkt eller några försök senare. Väldigt kul. Folk tror säkert att jag dissar dom totalt. Så är inte fallet. Jag dissar ingen, men min telefon gör. haha

En annan irriterande sak är ett litet nackspärr som nu tack och lov börjar ge med sig. Intressant att jag alltid ska råka ut för massa ajaj hela tiden. Kanske ska ta det som ett tecken på att jag är extremt otränad och behöver komma igång med att träna lite mer. Tränade innan det här med handen inträffade, men det tog ju över två veckor bara det, och känns fortfarande en liten smula. Inget som hindrar nu, men ändå. Så faller man ur det här med att träna och sen fastnar tummen nånstans och det blir inte av. Spännande fenomen det där.

Igår var det Kalvinknatet ute på Hässleholmsgården. Linus var med och sprang, och jag tyckte det gick ganska bra för honom. Han kom i bakersta fältet, men hade sprungit/joggat hela tiden och hade kraft kvar att spurta på upploppet. Inte hade han konditionstränat för detta heller. Det var ändå 1,5 killometer.  Kan säga att jag springer inte den lilla sträckan utan att bli helt ledbruten eller få håll.
Jag vet, kass kondition... Men nej, jag springer inte för det. Promenerar hellre. Det vrickar man inga fötter på, eller får ont i knäna eller något annat dumt.

Vad mer som hänt är att hunden har börjat tappa tänder, ser fruktansvärd ut i munnen och ska till veterinären på fredag. Tandkontroll. Sen får vi se vad som händer och sker, och vad det kostar. :-/

Nåt trevligt att skriva... Var ute och tog en hundpromenad ihop med min kära granne och några andra som via Facebook har en "hundpromenader i Hässleholm"-grupp. Tre nya människor att tragga med och fem nya hundar. Behöver jag säga att hunden la sig i korgen nästan så fort vi kom hem, och jag har inte sett honom sedan dess? Tror han blev trött, den gamle drasuten. Vi gick från Kungsgården en vända på vägar och stigar ner till sjön, vid dammluckorna eller vad de kallas. Hundarna fick bada, ja, givetvis inte min hund då, som avskyr vatten, och så gick vi tillbaka. Men när vi stod vid fågelskådarplatsen, eller nedanför på "stranden", var det ett väldigt springande på hundarna. Kom på att jag saknade min egen och att han antagligen dragit till skogs vid åsynen av allt vatten. Ropade, ingen hund. Sen fick någon syn på honom i fågeltornet/gångbron/eller vad det är, och när jag ropade så försökte han klämma sig igenom spjälorna och hoppa ner. Inte höjdrädd idag nej. Men oj vad söt han var när han stod där och tittade. Tyvärr kom ju inte jag ihåg att ha med kameran och ta några bilder, kom mig inte ens för att en bild med mobilen. Lite trögtänkt faktiskt. Men så är det ibland.

Sonen följde med en kompis hem efter skolan, så nu sitter jag och funderar på när och hur kan kommer hem, om jag ska hämta honom eller om han tar sig hem själv eller om de ger honom skjuts. Jaja, det löser sig. Senare problem. Men det är bra tomt och tyst här hemma. Katten sover i soffan, hunden sover i korgen, sköldpaddan sover i sin terracotta-kruka och jag sitter här.
Funderade innan på ifall om jag nu skulle gå och lägga mig lite, men kom faktiskt på, i tid, att det inte var en så bra idé. Bättre att jag håller mig vaken så att jag sover i natt. Kanske borde kolla vad det är på tv eller vad som helst för att ha nåt att göra, men orkar inte göra nånting. Den där lata, ensamma känslan när man är helt ensam och inte orkar göra nåt vettigt eller ens lyfta häcken från stolen.

Skulle iof lyckas lyfta på fläsket och gå och hämta en Twix till om jag ville...  Får fundera lite på den först.