Arga tanten d.y.

Ja, det är precis vad det gör. Klart vi gör våra egna val, men på nåt sätt så känns det ändå som att saker och ting bara händer ibland.

Som när jag började titta runt efter hund. Skulle ju ha en dvärgpinscher. Ja det skulle jag. Läste på och kollade kennlar, hälsade på en kennel osv. Skulle absolut inte ha en schnauzer. Det visste man ju vad det var för ena rackare. Envis som en dvärgschnauzer har ju blivit ett talesätt tydligen. Och för att inte tala om hur dom såg ut! Nej, usch och fy. Men vad hände? Jo då, klart det blidde en dvärgschnauzer... Vilket jag aldrig har ångrat.

Nästa grej var ju att jag ska ha en riesenschnauzer. Wow, dessa vackra, ståtliga hundar... Jo, jag ska ha en och träna med och göra patrullhund av, minst. Det ska jag fortfarande. Men något kom emellan...

Vad?

Jo, en sån däringa terrier.
Herregud, terrier? Som föräldrarnas grannars barns terrier? Helt hysterisk, okontrollerbar, bjäbbig, bitsk till tusen. Riktigt otäck. Terrier är lika med jakthund för mig. Jack russell, parson russell, etc etc etc. Orkar inte rabbla upp alla terriers som finns. Så näe, terrier har jag aldrig känt att jag vill ha. Enda undantaget var möjligtvis dansk-svensk gårdshund, som tydligen kallades skånsk terrier (kan ha fel här) tidigare, men ändå troligtvis härstammar ifrån olika terriers.
Och så finns det en kategori terriers till. Den lite bredare bastantare sorten som man inte flyttar på så lätt.  Som även kallas muskelterriers eller kamphundar. Där väldigt många saknar fulla papper och är avlade lite hur som helst. Amstaff, pit bull, shit bull, bull shit, en enda röra av liknande hundar.
Så näää, inget för mig. Har inte ens någon större dragning till deras utseende. Inte min typ av hund helt enkelt. Lika lite som rottweilern med sitt liknande utsdeende. Tänker här på brett huvud, bred bringa etc.

Men...

Jag blev med terrier. Muskelterrier. Kamphund om man så vill. Till och med en American Staffordshire Terrier med fulla papper.
Vet inte varför ritkigt. Angående rasen. Men jag har en teori.

Själva rasen lockar inte ett dugg. Det betyder inget för mig. (jo, renras såklart). Det är vad man kan göra med hunden som räknas. Den här hunden verkade intressant på ett sätt jag inte kan förklara. Magkänsla kanske. Det var just den här hunden. Inte att den var av den eller den rasen. Så visade sig hunden vara väldigt trevlig också.
Lär ta ett tag innan jag vänjer mig vid utseendet, det där breda... Men det är en fräck färg. Både fläckig och randig liksom. Med bläs.

Men mest av allt ser jag på honom som en hund. Inte en ras eller en färg. 4 ben, svans bak och tänder fram. En hund.

Sen är det lite fräckt att han är mer stabil än min gamle schnauzer, lugnare och redigare. Skäller inte på andra, varken folk eller fä. Kelig som bara den och agerar gärna fotvärmare till mig.

Så ja, jag har blivit med terrier, en ras jag aldrig skulle ha. Men jag hade ju redan en schnauzer, en ras jag aldrig skulle ha.

Men jag lovar, det blir en riesenschnauzer nästa gång ny hund kommer in i flocken.