Arga tanten d.y.

Idag, onsdag, har det inte hänt mycket. Fast tänker man efter har det hänt lite ändå.
1. Har plockat massa björnbär.
2. Har skickat in mitt bidrag till en tävling.
3. Har tittat på True Blood för första gången i mitt liv. (Och jag kan inte förstå all denna hysteri kring serien...)
4. Har varit och kastat lite pil.

Under darten ville sonen också kasta, så han kastade mot en spelare i ett av lagen. Jösses vilka poäng denna lilla kille lyckades få. 50, 74, pilar utanför tavlan, ännu mer höga poäng, 13, 48... Ja, ni fattar. Det var kul att se iaf. Så vill han vara med i ett dartlag och få spela riktiga matcher. Han tyckte det var dumt att han är för liten.

Men når man inte att plocka ner pilarna själv så är man nog inte stor nog att vara med i tävlingar tror jag. Dessutom står han en liten bit närmare än vad alla andra gör. Men håller intresset i sig så lär han bli bra som attan...

Sen funderade jag lite på det här med dörrmattor. Katten älskar min dörrmatta. Fast som klösbräda. Förra dörrmattan jag hade var int ehelt fel heller, men den försvann i en flytt. Hade inte varit fel med en dörrmatta som ingen annan har. Det är ju också en pryl som kan tala om vem man är, och sätta personlig prägel på hemmet. Garanterat en sak som alla besökare ser dessutom. Hittade ett företag som säljer dörrmattor över nätet och kikade där lite. Var faktiskt intressant. Man kanske skulle skaffa sig en ny dörrmatta att ha vid balkongdörren om inget annat?

Nu blir det sängen för mig innan ögonen fäller ihop sig själva...
Natti natti

Ja precis. Såklart att det ska regna igen bara för att jag skulle ut med hunden innan läggdags. Mörkt, blött och trist men ändå inte så kallt. Hösten är här för att stanna skulle jag gissa på. Tyvärr.
Synd det inte finns en vädelekstjänst där man kan beställa bra väder ifrån. Då hade jag lätt kunnat ha sommar i åtta månader om året. Men men...

Nu blir det sova... Godnatt alla!

Den här dagen behövde avslutas på ett bra sätt tycker jag. Började i morse med att sonen hade lite orolig mage, och rände på dass flera gånger. Sen bestämde vi oss för att vara hemma idag för att undvika eventuell smittspridning, och under dagen har sonens tillstånd blivit tillbaka till det normala. Han var dock inte glad åt att vara hemma eftersom de skulle ha biologi idag på eftermiddagen. Han ville inte missa det.

Sen kom lillebrorsan hit och vi har degat runt hela dagen typ. Fixade lite mat och hade oss. Så kräktes hunden...
Myspys. Slår aldrig fel. Han ska alltid sympatisera med den som kan ha några baciller.

Så kom jag på att jag var sugen på kladdkaka. Shoppinglistor är ju fan krångligt att skriva, man måste tänka då. Vilket jag inte orkade idag. Men det blev iallafall iväg till willys och handla lite, och nu står kladdkakan färdig. Kan ju säga att det luktar ganska gott här i köket för tillfället.

Sonen hjälpte till att plocka fram ingredienserna och att vispa med elvispen. Spännande sånt ju...

Nu väntar vi bara på att kakan ska svalna lite så vi kan hugga in. Grädden står redan i kylen och väntar...

Det finns iof fler som väntar, men inte lika tålmodigt...

Jag fattar inte riktigt. Säkert nåt jag glömt sen förra veckan men ändå... Det var så här:

Vi kollade på Vetenskapens värld förra veckan om tidslinjen. Då fick vi lära oss att allting har ett slut. Även universum kommer att sluta finnas, att dö... Det skulle inte bli någonting kvar. Alla partiklar skulle förvandlas till nån slags vågor och försvinna. Det skulle bli nada kvar. Tomt. När alla stjärnorna har brunnit ut, kollapsat och förbränt all energi, när all materia var förbrukad. Det finns ingen återvändo, vi är ofrånkomligt på väg ditåt.

I dagens avsnitt av Vetenskapens Värld lärde vi oss att när en stjärna dör händer en massa spännande saker, grundämnen bildas, kärnan i stjärnan blir via fusion så småningom till järn. Sedan imploderar den under sin egen tyngd och under cirka 15 sekunder blir det en miljard grader varmt och då bildas även de grundämnen som har ett högre nummer än 26 i det periodiska systemet. Ända upp till 92 stycken grundämnen. Allt faller samman, ihop, blir väldigt litet, när kärnan av järn blir för tung. Allt faller in för att sedan skjutas ut igen tror jag de sa, och i kollisionen bildas övriga grundämnen.
Detta i sin tur blir massa stjärnstoft, även kallat nebulosa, som bilden ovan visar. Det är alltså rester av en död stjärna.
I dessa nebulosor kan nya stjärnor uppstå genom att stoftet förs samman av gravitation och bildar nya himlakroppar, stjärnor och planeter och satelliter.

De sa det var ett kretslopp.

Men hur går det ihop med tidslinjen och att universum till slut blir till ingenting om nya stjärnor kan bildas? Nånting har jag missat. Eller så är det två teorier. Jag hoppas det är två teorier, att det inte har något slut utan bara är ett enda kretslopp in i all oändlighet. Deprimerande annars. Jo, jag vet att inte ens vår sol kommer att dö inom mina barnbarns barnbarns livstid, men ändå... Bara tanken på att det tar slut, och att det inte hjälper även om tekniken ger oss medel att kolonisera andra galaxer och planeter efter att den här planeten har blivit obeboelig på grund av oss själva.

När jag var liten fick jag en bok om dinosaurier. Som alla ungar hade jag en (ganska lång) fas då  man har intresse för dinosaurier. Jag läste och läste i den här boken, med de fina bilderna. (fortfarande den bästa dinosaurieboken jag sett med tanke på alla vackert målade bilder. ser ut som oljemålningar) Den inleddes med ett avsnitt om livets uppkomst. Jag lärde mig att livet började i haven, som aminosyror som flöt omkring och senare bildade mer livligt liv.

Enligt dagens program har forskare funnit aminosyror i meteoriter, stenar som faller ner hit från rymden. De hde funnit kol och diverse andra ämen dessutom. Så tänk om livet faktiskt inte uppstod på Jorden alls från första början? Det kanske inte var betingelserna här som gav upphov till livet från första början, och att det slumpartat skulle kunna bli liv någon annan stans i rymden på samma sätt heller? Tänk om förutsättningarna bildades någon annan stans, ute i rymden, för att trilla ner på just den här planeten av en händelse.
Meteoritens innehåll talar ju om att det finns förutsättningar för kolbaserat liv på andra ställen än på jorden, om det nu har turen att hamna på en himlakropp med rätt betingelser för att låta livet utvecklas.
Ganska spännande. Eller snarare mycket spännande måste jag säga.
Ska ju garanterat titta på nästa veckas program också. Tyvärr krockar det med Sveriges historia om jag inte minns fel, och det är ett program som min kära lilla son helst inte vill missa. Jaja, sån tur det finns SVT Play...

Nu ska jag snart lägga mig i sängen och fundera vidare över universums öde och kolbaserat liv.

Att vara eller inte vara, det är frågan. Men i modernare tappning á la dagens barn är det snarare att spela tvspel eller att titta på film?

Sonen stack iväg för att leka med en kompis, skulle vara hemma klockan åtta. En timme senare kommer han hem med två andra kompisar. Hej, får vi vara här och leka?
Funderade lite, hade int eriktigt lust med det tänkte att jag inte ska vara en sån där surmamma som inte vill ha kompisar hemma. Så det fick dom.

Dom går in i tvrummet och sätter sig i soffan. Fötter överallt. Som tonåringar. Pratar. Tänder inte lyset. Sonen börjar berätta om Starship Troopers som han tittade på innan idag när det regnade. Drar igång filmen och spolar fram till vissa delar, visar och berättar.

Efter en stund går jag in dit och säger "Skulle inte ni leka?"
"Det gör vi ju..." kommer det från en av kompisarna.
Jasså? Jag tycker det ser ut som att ni sitter och fånglor på tv'n. Det har ni gjort tillräckligt idag. Här blir inget tvtittande eller spelande ikväll. Ni sa ju ni skulle leka, gör det. Använd fantasin.
"Usch så jobbigt!"
Ja, verkligen. Stackars barn som måste tänka själva och vara kreativa. Men de droppade ut ur tvrummet och vidare in på sonens milt sagt stökiga rum, och nu hörs det hur de leker starship Troopers med kaplastavar och vad mer de nu stökar till med.

Jag tycker det är lite skrämmande att barn inte kan tänka själva utan har blivit så in i nordens lata och måste bli matade med information för att komma igång. Stör mig lite på att de leker det de leker. Hade varit bättre om de hade kommit på något eget. Eller något helt annat som inte är relaterat till filmer eller solika slags tvspel. Hur ofta händer inte det att Linus leker Halo eller Dark Zero? Jag har ingen koll på de spelen får jag erkänna, inte mer än att det är en åldersgräns som ännu inte är passerad.

Det stör mig att föräldrar inte säger ifrån mer till ungarna. Att de inte har lite koll på vad de spelar och hur de spelar. För att inte tala om språkbruket under tiden det spelas. Det används svordomar, banorna döpd till "kuk" och de känner sig allmänt häftiga.

Är "kuk" så jäkla häftigt när man går i låg- eller mellanstadiet?

Borde man inte som förälder sitta med ibland och titta lite, bevaka och vara lite misstänksam? Eller ska man luta sig tillbaka och tro att allt är grönt? De spelar ju bara playstation...

Ska man luta sig tillbaka i samma invanda beteende när barnen blir tonåringar och tycka att det är lugnt, de sitter ju bara vid datorn?

Döper man sina spelbanor till kuk och allt annat utan att föräldrarna reagerar kan man väl lika gärna beställa hem nätdroger och vad som helst när man blir tonåring? Då är man ju ganska säker på att föräldrarna inte bryr sig så mycket om vad man hittar på.

Nä, ni föräldrar där ute... Ni får allt ha lite mer koll på era ungar. Ja, det tycker jag.

Ja, just precis söndag kväll. Sonen hade haft roligt på det stora hela i helgen, hemma hos kompisen. det blev bara lite groll när en tredje person kom dit och skulle vara med. Tre personer funkar oftast inte lika bra som bara två. Speciellt int eeftersom min grabb är världens snällaste och inte bråkar i onödan eller försöker trycka ner andra för att själv ta plats. Nästan så han stiger åt sidan för folk istället och känner sig åsidosatt. Så det var väl kanske inte så kul direkt, men i övrigt hade han haft kul.
Sovsäcken hade fastnat med fodret i blixtlåset, och så var han rädd att jag skulle bli arg och han trodde han hade förstört den. Har inte orkat titta på sovsäcken än, men jag tror ju inte den är trasig.

Nu ska jag snart hoppa ner i sängen igen och sova lite. Måste jobba en sväng imorrn bitti eftersom jag av förklarliga skäl inte orkat med det under helgen.

Nä, godnatt allihop!

Den här helgen har varit jobbig. Jättejobbig.
Lördag förmiddag var okej, hade skön sovmorgon och sedan blev det lite tragg med grannen och lite skrivande. Linus fixade övernattning hos en kompis och vi packade ihop sovsäck, liggunderlag, kudde och Kavoffen och sen sprang han iväg på sitt håll  med packningen. Själv skulle jag ju iväg och kasta pil.
Grannen skulle följa med och vi cyklade. Massa motvind gör ju alltid cykelturer lite jobbiga, och har man sedan lite dåligt med luft i däcken hjälper inte det till direkt för en skän cykeltur. Men fram kom vi.
Nu hade jag ju inte kastat ordentligt på alldeles för länge och var mer än pinsamt ringrostig. Vann inte en enda match. Två set tog jag. Hade kunnat vinna två matcher utan problem om jag hade tränat igång mig för några veckor sedan. Man blir inte så glad då. Mest irriterad blir jag på mig själv. Finns liksom ingen anledning att bli sur på motståndaren som kastar bättre och gör fina pilar. Felet är ju bara mitt.
Under eftermiddagen hade jag börjat känna av den här dumma magen igen. Ganska typiskt. Men det verkade ändå ganska uthärdligt. Tyvärr hade matchen inte ens börjat förrän magontet tilltog allt mer, så till den grad att jag mest kände för att gå och dö nånstans. Samma kramper i magen som man har just innan man ska spy... Tänk er detta precis hela kvällen. Fast nu spydde jag inte. Kändes dock väldigt nära.. Speciellt när jag satt ute på stentrappan och försökte andas lite. Lagom kallsvettig.
Jag tycker inte om att ha såontatt man tror man måste hälsa på toalettstolen. Vet inte hurmånga som verkligen har haft så ont nån gång. Att må illa är inte samma sak. Nu snackar man smärta tills man blir spyfärdig.
Jag ville bara hem. Trist det ska bli så när man för en gångs skull ska kasta lite pil och ha trevligt.
Slutresultatet på matchen vet jag inte, för när mina matcher var färdigspelade orkade jag inte stanna kvar längre utan vi begav oss hemåt igen.
Väl hemma konstaterade jag att det var släkt överallt, och sen slängde jag migi sängen. Hunden tittade undrande på mig och tyckte säkert jag var dum som inte tog ut honom på kvällspromenad. Men jag orkade bara inte... Var tvungen att lägga mig.

Kan ju säga att jag tror jag vet hur metmasken känner sig när man har krokat på den. Måste vara något liknande ont i magen som det jag drabbas av lite då och då. Man bara vrider sig och kan absolut inte vara stilla. :(

Sen kunde jag ju klart inte somna. Gick inte att ligga stilla heller. Eller tyst. Det var nog tur att jag var ensam hemma, antar att andra människor hade blivit väldigt störda annars. Men det känns ju inte mindre dumt att gnälla och gny även om man är själv hemma. Katten kom upp och tittade till mig lite men avgjorde nog att det var för riskabelt att lägga sig brevid den där gnällande matten som inte kunde ligga still. Några gånger under natten  funderade jag på att faktiskt ringa ambulansen så de kunde plocka in mig och ge mig lite morfin så jag kunde få sova. Tanken på att det kunde vara en krånglande blindtarm fanns också. Men alla som känner mig hyfsat väl vet ju att jag aldrig lär få klippkort hos farbror doktorn frivilligt. Dessutom har jag redan pratat med läkare om det här, och fått lite remisser hit och dit. Undersökningar har inte visat något, ultraljud har sett bra ut och så också röntgen. Och om läkare inte hittar något så finns det inte något problem. Inte mer än för högt blodsocker och de börjar stressa runt om diabetes. Jag har inte diabetes,okej? Och mitt blodsocker höll sig inom det normala vid det aktuella tillfället. Ändå blev de oroade. Antingen berättar inte läkare hela sanningen för en eller så ignorerar de bara patienten.
Fick magsårsmedecin utskriven av en läkare, han var av den åsikten att symptomen stämde överens med det,  så utan att kolla närmare skrev han ut det. Har man nu betalat dyra pengar för medecin vill  man fan äta uppden med. Fast det var ingen hit. Magontet fortsatte lika dant, och jag fick en massa bieffekter på köpet. Tack, det var snällt. Behövde verkligen mer yrsel och huvudvärk på detta. Men det är ju alltid trevligt med att få saker. Eller nåt. Om vi nu ska tänka lite positivt...

Vaknade ganska tidigt imorse och konstaterade att jag inte frös längre. Kanske dags att kasta av det ena thermotäcket. Kände lite varmt med två sådana. Sen låg jag kvar i sängen och bara försökte vila till elva ungefär. Då kändes det nästan bra igen.
Gick upp och ut med hunden som väldigt misslynt taladeom att han var akut kissnödig och så fårt jag kommit ner för trappan i trapphuset kändes det inte så mycket bättre längre. Kan väl likna det med att det kändes som att inälvorna låg löst i magen och skvalpade runt för varje steg man tog,och att det gjorde ont varenda gång de gungade. Så när hunden hade gjort sitt och jag åter var uppe i lägenheten igen mådde jag bara något bättre än i gårkväll. *suck*

Nu är det inte så farligt bara  jag håller mig stilla, men kommer ju att behöva gå ut med hunden och dessutom handla. När man är dålig ska man ha hemleverans och ingen hund att gå ut med.

Har provat att utesluta vissa livsmedel ur kosten men det har inte gjort någon skillnad. Således säger amatördoktorn i mig själv att det sannolikt inte är någon matallergi. Juice och kaffe på tom mage är lika med jätte aj aj, så magsår eller magkatarr känns inte helt främmande. Ibland får jag int i magen när jag äter. Ibland även när jag inte äter. Det är dock lite skumt. Men ja ja, alltid dör man av nåt, så varför oroa sig?

En skvätt morfin när det är som värst så hade allting varit lugnt och fint sen. Synd man inte kan få det...

Min son är en sann djurvän... Helt otroligt. Men mer om det straxt...

Vi skulle ha lite mys nu på kvällen så jag bad sonen leta fram lite filmförslag som vi kunde sysselsätta oss med. Och jag skulle ha sista ordet. Han plockade glad i hågen fram ett antal filmer. Hade nog inte sett en enda en av dom, och bara action, krig eller katastrof. Vet inte vad man ska klassa Godzilla som. Katastrofactionparodi? Men den blev det. Vi gjorde té, chokladmjölk och mackor och satte oss och mös.
Det började bra och spännande tyckte vi. Det hände tillräckligt mycket saker så att det skulle väcka den frågvisa vetgiriga natur- ochvetenskapsintresserade lilla själen brevid mig i soffan. Det frågas, funderades och pratades. Fick be honom vara lite tyst ibland, för annars hängde inte ens jag med i filmen.
Mackorna tog slut. Téet tog slut. Chokladen fanns kvar. Han hade inte tid att dricka den...

När man i filmen får veta att odjuret är "nesting", dvs att den bygger bo, blev den mycket sypatisk och inte farlig alls. Bara väldigt ...föräldrig... En mamma/pappa som ville säkra ungarnas framtid.
Sonen tyckte inte alls om att de försökte på alla sätt och vis ta kål på monstret när allt den ville var att föda upp sina ungar i lugn och ro. Dessutom hade den bara nosat på fotografen eller vem det nu var.

Efter incidenten med u-båtarna började tårarna rinna på de små kinderna och han började förbanna kärnvapen, provsprängningar och radioaktivitet som kunde skada djur så mycket. Stackars ödlan. Och dumma elaka människan som tvunget måste döda allt som inte passar in i världen.
Med mamma ödla bekämpad började hanbekymra sig för hennes/hans ungar.
Wow, massa ägg! Då kanske arten hade en chans att överleva trots allt.
Sen kläcktes äggen och ungarna var inte lika sympatiska som den store. De var många, överallt och hungriga. Det var inte lika kul med massa vasstandade rovdjur som letade mat.

När även ungarna var bekämpade blev det sorgset. Jaha, nu var dom utrotade. Dumma militärer! Nån slags allergisk reaktion mot människors dumhet resulterade i att ögonen rann och näsan snorade. Precis som vid andra allergiska reaktioner eller virus. För nåt annat kunde det väl inte vara?

Då återkommer mamma ödla, nosar påsina döda barn och dammverket rämnar. Tårarna sprutade, näsan lät väldigt konstigt och den lilla djurvännen sa inte mycket. Efter händelsen på bron med ödla fastnar i kablaget var det väldigt dystert här. Man undrar hur mycket ett barn kan gråta över en ganska dålig film. Mycket verkar det som.
När ödlan ligger platt på marken och suckar en sista gång är sonen hysteriskt ledsen. Människan med sitt behov av att alltid förstöra var inte vatten värd. Hur kunde man bara utrota en hel art av reptiler? Nu fanns det ju ingen kvar!

Det snyftades och snorades fast han försökte dölja det så gott han kunde. Jag blev lite ledsen själv, men inte över filmen. Det var sympatisorg. Jag var ledsen för att han var så förtvivlad. Samtidigt som jag var road och nästan lite stolt över hans medkänsla med även detta monstruösa rovdjur.

Slutet på filmen var dock en aning bättre tyckte han. Det fanns hopp om livet igen och han torkade sina tårar, men var ändå ledsen.

Försöte förklara att 40 000 godzillor på ett år känns lite oroväckande och lite slutet på mänskligheten. Ja, men det är int emer än rätt att evolutionen får ha sin gång tyckte han. Människan måste inte förstöra och utrota. Dom kan väl provspränga i havet istället för på land och i luften?

Men Linus, det är ju det dom redan gör... Ändå går det åt helvete... Eller kanske just därför. Livet började ju i havet för massa miljoner år sedan. Verkar ganska självklart att man ska förstöra just där då. I alla fall om man tillhör arten människa. Det äckligaste viruset på hela planeten. Förutom fästingar då. Och spindlar...

Då blir det att ta nya tag med skrivandet en stund innan det är dags att möta upp sonen från skolan. Ska titta över en påbärjad sak nu och förenkla den lite. Blev i mastigaste laget upptäckte jag när jag läste igenom det och funderade lite. Det är faktiskt tänkt att bli en barnbok, så jag antar att man måste tänka lite på att inte veckla in sig i diverse skildringar och förklaringar. Det ska vara lätt att begripa och sätta sig in i, och samtidigt fånga intresset hosläsaren. Ja ja, vi får se om jag lyckas.
Det sägs ju att varje manus skrivs om hur många gånger som helst innan det är klart. Men jag tror att ett manus aldrig kan bli riktigt färdigt tillhundra procent. Det är alltid någonting som kan bli bättre eller annorlunda. Mycket slit med det här... Hm...

Men något måste man göra om dagarna när man inte har så mycket annat att göra...

När ögonen hänger nere vid näsan vet man att det är dags för att ta sin lilla skönhetssömn...
Godnatt allihop!

Hm... Ibland händer saker som man inte räknar med.
Jag hade ju räknat med att torsdagskul i församlingshemmet skulle dra igång idag, och att Linus skulle vara där under tiden jag var på möte. Planen var att han skulle gå dit efter skolan ocoh jag skulle hämta honom där två timmar senare.
Så efter att mötet hade tagit slut stannade jag kvar och pratade lite skit med två andra kvinnor som deltagit. Tänkte ju att det inte var så brådis eftersom torsdagskul inte slutar förrän klockan fem.
Kommer bort till församlingshemmet och finner det stängt, tomt och tyst.
Okej... Nu då?
Sticker bort till skolan för att kolla om sonen råkar befinna sig där istället. Inte en skymt av honom och barnen på skolgården har inte sett honom under eftermiddagen heller.
Hm... Nähä...

Det blir ingen annan råd än att cykla hemåt och hoppas på att lillen väntar där hemma. När jag svänger in på gården ser jag en liten person på avstånd, på väg mot en annan gård. Jag plingar i ringklockan och han vänder sig om.
Det är Linus!
Skönt. För att inte säga underbart.
Han frågar om jag varit orolig och om jag har letat efter honom. Själv hade han cyklat hemåt när han konstaterat att församlingshemmet var öde.
Jag frågar vart han är på väg, och får svaret att han är på väg hem till den och den kompisen. Men han hade lämnat en lapp... Okej. Inga läxor heller. Okej. Kom hem halv fem, för sen är det scouterna. Jadå, inga problem. Han hade till och med tagit sig två  mackor innan han gick.
Jo jag ser det, brödet står framme till kattens förtjusning. :-)

Lappen han lämnat ligger på golvet i hallen och ser ut att vara en teckning. Jag plockar upp pappret och tittar närmare. Jo då, det finns lite text bland teckningarna...

Ja, det var ju tur jag hann haffa honom innan han gick hem till kompisen, så att jag fick veta vart han skulle... Men jag hade ju trots allt vetat att han inte var... ja, försvunnen eller nåt, av informationen på lappen att döma.
Söta, underbara lilla busungen min!

Nya bloggkollen

Det regnar.

Jisses vad fräckt av vädret att våga släppa ner vatten på mig när jag snart ska bege mig till stan och ha möte på Arbetsförmedlingen. Jag ska till och med cykla ju. Antagligen just därför som det regnar.

För visst är det så att universum kretsar kring en själv hela tiden, och allt som händer påverkar en själv i första hand?

Hur påverkar detta mig?
Blir jag blöt nu?
Hur vill jag hellre ha det?

Det handlar inte om att vi skulle vara totalt egotrippade, utan snarare om perspektiv. Man ser alltid allt utifrån sin egen synvinkel, för det är ju vad man har lättast att relatera till. Varför ska jag relatera regnet med torkan i Afrika om jag inte kan sätta mig in i hur det är att inte ha något regn alls? Speciellt när jag, just då jag ska tänka på detta, känner hur det rinner längs nacken och muddarna på jackan blir allt blötare...


Det är precis som det här med geografisk uppfattning. Bor man i Malmö har man koll på Malmö, Köpenhamn, Skåne och lite sådant. Man vet att Stockholm ligger en bra bit upp och Lappland är borta vid isen nånstans.
Bor man någon annan stans, i Göteborg kanske så har man nog koll på lite vatten och att Stockholm ligger en bit på andra sidan marken. Norrland ligger en bra bit upp det med.
Ju länge bort geografiskt saker är ifrån oss, ju mindre betyder de för oss. Därför blir de typ storleksmässigt mindre i våra tankar också.

Lite därför struntar jag fullkomligt i hur många fält som torkar sönder under den tiden jag känner det äckliga höstregnet droppa ner innanför kragen på mig.

Jag är inte mer egoistisk än alla andra. Jag befinner mig bara i mitten av min egen upplevelsevärld.
Precis som du gör i din.

*wooohoooo* Springer runt, vevar med armarna och skuttar! Nu är den färdig. I stort sett. Eller det stora jobbet är avklarat. Bara finputsningen kvar. Det tar jag imorgon.

Och så blev jag uppbokad på lördag kväll. Linus blev inte glad alls, så han ska se om han hittar en kompis att sova över hos så han slipper hänga med. Det blir antagligen att spela dartmatch, för de fick inte ihop ett fulltaligt lag. Snäll som jag är så gick jag med på att hoppa in som reserv. Vad skulle världen göra utan lilla mig, det har jag funderat på ofta. (att folk skulle ha en person mindre att störa sig över hör ju inte hit tycker jag...)

Fast nu är det ju inte i mitten man helst vill ha pilarna, utan i det lilla lilla fältet i mitten av nummer 20. Innersta mitten, Bulls Eye, ger 50 poäng medan det lilla fältet, trippeltjugo kallat, ger 3x20, dvs 60 poäng. Tänk själva, tre pilar i  bullen, eller tre pilar i T20... Vilket vill man helst ha? Och förresten, yttersta mitten ger 25 poäng. (kan ju inte räkna med att alla vet hur dart fungerar. Vet knappt själv ibland...)

Har inte tränat dart på alldeles för länge nu, så några svindlande höga poängsummor lär jag inte få ihop. Fast det räcker väl med min närvaro så får de andra i laget göra resten hoppas jag. Äh, det blir nog bra. Hoppas bara motståndarna är trevliga. Avskyr stöddiga och överförfriskade dryga typer. Det kan förstöra hela kvällen.

Känner mig ganska trött och lite flummig nu. Kanske borde dricka upp teet och hoppa ner i sängen och sova lite? Har ju faktiskt jobbat stenhårt idag. Började tidigt i morse med att jobba. Sen hem, surfade runt lite och kollade in Facebook. Sen har jag jobbat med skrivandet för fulla muggar, duschat lite (och oftast när jag duschar så tar det lååång tid) och varit en vända på stan ikväll. Hade lite ärenden dit.

Det började på Facebook idag. En status om häng på byxorna. Om att det var en trend som kom ifrån amerikanska fängelser och visade att en man var tillgänglig för andra män. sen var diskussionen igång.
Jag lämnade några kommentarer, men gav upp sedan. Vad spelar det för roll? Det kvittar hur många tjejer som säger att de tycker det är snyggt med häng och själva har det.
Det hänget som folk i allmänhet stör sig på är inte det som normalt kallas lite baggy med häng, utan det riktiga slappehänget där man kan diskutera närvaron utav byxbak. Och dessa haremsbyxor sen... *ryser* Så oerhört fult det är! Sen kanske det är jättemysigt att ha såna på sig, om man gillar saker som dinglar mellan knäna på en förstås...

Det här är en hyfsat vanlig syn vart man än går. Helst med tunga nyckelband och kedjor som skramlar. Men vad händer när det blir lite väl tungt och byxorna har hasat ner lite för långt?

Jo, man tappar byxorna... Hoppsan, vad pinsamt...

Man kan fundera lite på hur folk igentligen är skapta. Med byxorna hängande ser ryggen oerhört lång ut och benen krymper. Attraktivt? Med normal kropp och dvärgväxta ben? Tja, kanske, om man är en tax.

Det sägs ju att alla snygga tjejer har en ful kompis. Det kanske stämmer på killar med, att killar med blygsamma genitalier slår sig ihop med en annan kille för att på så sätt kompensera storleken. Vad vet jag? Jag umgås generellt inte med folk som har den klädstilen. Det har bara råkat bli så.

Var man än vänder sig ser man dessa byxbakar. Är det verkligen bekvämt att ha byxorna nere vid knäna? Borde inte det begränsa ens rörelsefrihet och göra det lite lustigt att gå? Dessutom ser det ut som om folk har skitit ner sig ibland. De går stelbent och nästan vaggande utan att böja på knäna. Om de gör det kanske byxorna trillar ner...

Det här modet håller nog på att gå lite för långt nu... Även djuren apar tydligen efter utifrån bästa förmåga.

Hästen känns lite vulgär genom att fläka ut rumpan till den dimensionen, och hunden känns lite.. ja, jag vet inte... åttital eller tidigt nittital kanske? Om det är en tik. Är det en hanhund slår jag vad om att den rände runt på Pridefestivalen...
Men det spelar ingen roll. Det är inte snyggt, inte sexigt eller spännande heller. En rumpa är en rumpa, och än så länge tycker jag det är privata delar av kroppen. Jag tycker inte det är så kul att behöva stå ut med alla dessa rumpor på stan, bussen, tåget, affären eller var man befinner sig.

Och ja, man går där och tittar och hoppas att brallorna ska trilla ner rejält så grabben drar upp dom och spänner bältet några hål...

Hänt idag då? Inte allt för upphetsande saker faktiskt. Ibland har man dagar då det inte händer ett dugg men när man ändå sysselsätter sig till fullo.
Jag fick en gnutta inspiration och har skrivit mest hela dagen. Det här blir bra det här. Nu är jag lite seg igen och ska snart sova, så snart jag druckit ur teet. Alltid detta te... =)

Katt och hund har även fått frispelet allan här hemma idag. Eller ikväll... Efter att Linus hade lagt sig. Han var trött, så han hann nog somna tror jag, för han sa inget  i alla fall. Katten for runt som ett torrt skinn med flaskborstesvans, och hunden efter med pipgrodan i munnen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Sen försvann katten ner i en plastpåse som låg på golvet., Hysteriskt rolig syn. Skulle busa lite med hunden och rufsa om honom på ryggen. Då morrade han mot mig ganska rejält. Trodde först att han hade ont nån stans, men efter en närmare undersökning verkade det inte så. Lekte lite till och skulle testa att rufsa om honom igen. Mera morr. Då slutade jag leka, tog pipgrodan, la tillbaka den i hundkorgen och satte mig vid datorn.. Budskapet gick fram. En besviken hund kom och försökte blidka mig med en nerdrägglad grön pipgroda... Det gick inte. Morrande hundar vill jag inte leka med, och han ska ge fullkomligt tusan i att morra åt mig. Det är jag som leder den här flocken. Ska någon morra åt andra så är det jag. Inte han, för det är i alla fall tänkt att han ska stå längst ner i rangordningen. Sköldpaddan undantaget, för hon gör ändå inget väsen av sig.

Dagens bild blir på mig och katten... Rätt kul bild. Min näsa ser ut att vara värsta trollnäsan. Jättestor. Haha. Spelar roll då, jag gillar min näsa, oavsett om den ser stor ut på ett par bilder eller inte. Totalt osminkad dessutom. Som vanligt.

Kan ju bara för sakens skull förtydliga att det är mitt eget hår, inga extensions eller annat fusk. Gillar att det ser både längre och tjockare ut på den här bilden.. Hehe... =)

Tror detta är den tredje bilden på mig själv här i bloggen, totalt sett av alla bilder som finns. Vilken tur att man inte är som vissa andra personer i världen. Då hade väl bloggen svämmat över av idolbilder på mig själv. Men jag kan inte motstå att ha ett par stycken ibland. Jag menar, det är ju trots allt jag! :D

Har varit sjukt produktiv ikväll och skrivit jättemycket. Är väldigt trött nu så det blir bara massa stavfel och missade bokstäver va jag ärn gör. Och när tiden man korrigerar överstigen tiden man skriver så är det dax att lägga av.

Men min fantasy-story är snart färdig iaf. Ska bli skönt. Behöver bara skriva lite mer om en händelse, korrläsa några gånger och kolla över den så är den klar sen. =)

Men god natt var det allihopa! Nu är det ryggläge i znarkofagen som gäller. Och jag lär sova som en liten gris hoppas jag.

Får ju ha en bild av hunden sedan i lördags också. Han tycker det är lika kul att vara hos mina föräldrar som min son tycker. Fast i hundens fall spelar väl trädgåden en avgörande roll...

Om ett par minuter ska jag gå och möta min lilla sötnos. Han ville inte cykla själv hem hela vägen idag, och så kom jag just på att han har ju sin gympaväska med sig också, och ingen pakethållare han kan sätta fast väskan på.

Bilden är från i lördags då vi tittade inom mamma och pappa eftersom mamma fyllde år. Linus passade på att plaska runt lite i 37 grader varmt vatten en stund. =)

Nä, bäst jag sticker nu så han inte känne rsig övergiven!

Vet inte vad jag ska skriva om idag. Har inte hänt något särskilt eller så heller. Tja, har städat, men hur kul är det att beskriva in i minsta detalj? Jag tror att folk har annat att göra än att läsa om det, eller vad jag åt till frukost eller middag etc etc.

Hade några bra idéer innan, men skriver man inte ner snilleblixtarna man får kan de försvinna vidare till glömskans spindelnät istället. Så gjorde dessa. Men idag är det verkligen idétorka... :( Men flummar man bara på lite så brukar det alltid komma fram något produktivt till slut.

Kan det vara motivation det handlar om? Eller ambition? Vilket var vilket, enligt psykologin? Det har jag glömt/förträngt.

Målade dock naglarna igår hemma hos mamma. Frågade om hon hade något snyggt lack, och hon kom med ett rosa. Ganska mildrosa tyckte jag. Men okej, vi testar... Så nu har jag rosa naglar. Hm... Man får sina konstioga idéer ibland. Gillar inte ens rosa så  mycket. Men det ser väl dumt ut med grönt, blått eller lila nagellack kan jag tro.

Ser dumt ut? Okej, här har vi nåt...

Måste man se ut som alla andra och vara som alla andra? Måste man sminka sig innan man ens kan gå ut med soporna eller stå och fixa håret i tre kvart innan man kan gå till affären? Måste man vara sådär äckligt perfekt hela tiden och behöva springa in på toa en gång i kvarten för att kontrollera att sminket sitter där det ska och att pudret inte har fått sprickor/rynkor/fåror?

Jo, man kan gå ut utan smink. Vacker utan spackel - Joakim Hillson? Nån som hört den?

Tittade lite på film, gick sedan ut och satte mig på balkongen för en nypa inte så frisk luft, och bara satt där och mös... Tittade på utsikten och hade det bra. Då ser jag en samling folk ute på promenad. Fast än avståndet är ganska långt så lyser de grant.

En tjej går med rosa barnvagn.
En tjej har rosa benvärmare.
En tjej har rosa sjalett/huckle enligt utländsk tradition.
En tjej har rosa jacka.
En tjej har rosa skor.
En tjej har rosa hårband
och en liten tjej har rosa sparkcykel.

Ganska kul. Varenda en i det gänget hade minst en rosa grej på sig. Sånt som typ bara händer på film annars. =)

Lite senare kom sonen ut ifrån sitt rum och berättade att  han hade ett halo-krig på rummet, med helikoptrar och grejer. Säger mig inte så mycket, men tycker ändå det låter cool med helikoptrar i lägenheten. Speciellt eftersom de inte hördes. Hehe... Fantasin är en underbar gåva som många barn av idag verkar ha missat.

Nu, mera tv och lite godis...

Jag ser inte ner på en annan människa för att den har en annan religion. Några av mina bättre vänner är troende. Vad de tror på är deras privata grej, inget jag skriver i bloggen.


Vad som retar mig är allt tjat om den enda sanningen. Formuleras olika hela tiden. Är det inte den enda sanna religionen, det sanna korset, den sanna läran etc etc så är det olika omskrivningar av "Guds vilja". Flera olika religioner benämns vara den enda sanna och rena läran. Men hur vet man vilken som är rätt?

Svaret är att ingen av dom är rätt.  De är precis lika rätt allihop. Så länge man kan respektera andra människor, andra människors åsikter och tankar. Det man respekterar låter man vara.


"Jag har respekt för..." betyder jag är rädd för...
"Jag respekterar det du säger..." betyder ofta att jag hör vad du säger, jag håller inte med och tänker köra min linje ändå.

En lärare jag respekterar är jag inte rädd för, utan istället lyssnar jag på vad läraren säger, tar till mig saker och utför uppgifterna jag blir tilldelade. Därför lyssnar den läraren antagligen på mig med om jag vill säga något, diskutera något eller fråga något. Eller bara tycker något.

Den relationen man har med en omtyckt lärare är en väldigt bra känsla och relation. Respekt.

Vissa religioner talar om att visa respekt och att alla är lika mycket värda, men någonstans går det fel. Hade folk vetat vad riktig respekt är , samt trott på ett lika värde hade det inte funnits några religionskrig eller terrorism. Folk hade helt sonika fått tro på vad de vill utan att det måste bli osämja.

Jag kan tycka att religion är en väldigt sann lögn. Eller snarare att det enda som är sant med religion är att det är ren lögn.


Tja, båda har ju rätt. på ett vis. Båda sidor har betett sig ruttet mot varandra under många och långa år. Tusentals år. Båda är frukter av lögner. Muhammed satt vid lägerelden och lyssnade på de äldre männens historier om hur det var ute i världen. Någon annan tuggade roliga blad tills det dök upp brinnande buskar, brände sprit och hallucinerade. Jag finner inga andra förklaringar i alla fall. Jag tror så.

Det är precis lika sant att religionerna grundades av en liten grabb som fantiserade om det han hört berättas för sig och av folk som hallucinerade, käkade svampar, drack konstiga brygder eller var allmänt schitzofrena, som det är sant vad som står i de heliga böckerna. Det är bara en fråga om att tro.

Jag tror inte på det viset. Jag tror lite kanske ibland. Men inte på en allsmäktig gud även om det kan vara bra att skylla på ibland.

Jag tror att religion skapades från första början för att skapa makt över folk. Jag tror också att om man tror på en religion så finns den för den personen som tror. Det kan säkert ge stöd, tröst, svar på existensiella frågor och allt sånt.

Bara för att jag inte tror på religion gör det mig inte bättre än någon som tror på det jag tycker är humbug. Jag respekterar den personen som tror och tycker olika. Och förväntar mig att bli respekterad tillbaka.

Vi är alla människor, vare sig vi tror på vad som helst eller inte tror alls. Och så länge vi kan respektera varandra så har vi alla samma värde.


Alla har inte lika värde. De som respekterar varandra är värda mer.

Gravt missnöjd. Efter massa pillande med html-koder så jag får upp en kilpp här, inser jag senare att det inte funkar ändå. Så jag får skita i det helt enkelt, för lägga upp klippet på youtube vete fan om jag orkar eller har lust med.

Dumma blogg.se! Fixa en vettig funktion att lägga upp bild- och ljudklipp. I alla fall en funktion som man inte behöver treårig datateknisk utbildning för att klara av att hantera. *morr*

Dagens kaktus till blogg.se helt enkelt.

Bara för att jag avskyr html och ändå lyckades så fint med att lägga in och länka det. :-(

Ja, varför nu detta då?

Jo, jag kollade runt och läste lite här och lite där, och så slog det mig att det är mycket som folk helt enkelt inte orkar göra, även om det är inplanerat sedan en tid tillbaka. Nej, de är trötta, orkar inte, det har varit så mycket annat.

Det mest intressanta är att personerna jag refererar detta till inte ens arbetar heltid. Ett av fallen gällde en biopremiär på kvällen som personen var för trött för att gå på. Vad hade personen gjort tidigare på dagen? Ja, inte något hysteriskt ansträngande iaf. Personen var inte trött, utan snarare lite lat och lite bekväm.

Visst har vi alla varit lite lata och bekväma ibland, men vi vet också hur det känns att jobba en hel dag eller till och med dygnsvis. Därför retar man sig lite på folks om inte "orkar" något efter en dag som definitivt inte har bestått av tungt arbete, utan snarare fluffiga kuddar, lite fotografering, shopping och massa tid framför datorn. Sånt som vanligt folk faktiskt gör efter 8 timmars arbete.

"Jag unnar mig det här för att det arbete jag gör är så viktigt" är en annan kommentar man kan störa ihjäl sig på. Ofta sagt av personer med högre positioner. Vad gör dom som är så sabla viktigt, och för den lönen? Åker de inte på betald konferens till varmare breddgrader och kommer hem solbrända så kan de sitta och bedriva pajkastning i något som heter riksdagen. Eller allra helst regeringen, ja, det finns nåt som heter så också.

Varför är dessa människor så mycket mer värdefulla än alla andra som sliter med samma sak varje dag, som inte har råd att åka på semester och som kämpar med drömmen om att ha en sommarstuga? Utan alla dessa grå personer som jobbar och sliter varje dag hade inte de fina kostymerna haft sina arbeten heller. De hade inte kunnat flexa lite hit och dit, få betalda resor, massa förmåner och dessutom massa underbar lön efter att de slutat jobba. Plus att sitta med på massa möten och grejer, fast de inte är där.

I vilket företag kan man fortsätta få lön efter att man slutat jobba om man har varit anställd i en åtta-tio år? Så jävla idiotiskt så det finns inte...

Och hos vilket annat företag kan man lika lättvindigt göra av med massa pengar som inte ens är ens egna? Och sitta på en utdragen frukost och bara prata goja om ingenting för att sedan skrattande bränna massa miljoner på att försöka förverkliga dessa tokiga idéer man hittat på under frukosten?

Att inte närvara vid sammankomsterna, vad de nu sysslar med i riksdagen, när beslut ska fattas, är ren och skär jävla helvetes lathet.

För att inte tala om hela jävla EU. Vilket skämt. Ett otäckt sådant. Storebror ser dig. Lilla landet långt bort i norr som ingen bryr sig om verkar helt plötsligt ha något som stora landet i söder tycker är farligt och giftigt. Landet i mitten kommer på att det ska förbjudas, och så börjar kacklande skator från alla de håll sitta i ring och skorra, ända tills de har håvat in glittret och sitter feta i sina bon. Landet i norr får inte ha sin surströmming men landet i mitten får fortfarande lov att ha lika hög alkoholkonsumtion utan att det anses skadligt.

Jag fattar inte...

Eller jo... Man ska vara kändis eller politiker. Då kan man göra som man vill och behöver inte bekymra sig för pengar. Inte sina egna och inte andras. Samvete? Äh, det lämnade vi ju på dagis för fan! Minns du inte det? Det är dags att växa upp, börja roffa åt dig, annars blir du överkörd och betyder ingenting alls. Du blir en i den stora grå massan som ska bära det här landet på sina bara skuldror, slita ihjäl dig utan ett tack och hålla käften om vad du tycker.

Förtryck av de svaga är det som för utvecklingen vidare, det som demokratin bygger på, och det som utgör demokratin.

Inte förrän folk börjar stå upp för sin sak, tala om hur de tänker och engagera sig kan vi få en förändring på detta. Folk är till och med så jävla lata att de inte orkar ta sig till vallokalerna och rösta när det är val. Det är jobbigt, det regnar, det hinns inte med. Ligger på soffan istället. Det spelar ju ändå ingen roll vad jag röstar på, det gör ingen skillnad, eller hur?

Nä, det är klart, tänker alla på det viset så blir det ingen skillnad. Tänk nu bara så här: Vissa politiker reagerade starkt på SD efter valet. Betedde sig lite löjligt och var tillbaka i sandlådan. Åmade om omval, fusk och liknande. Vad i hela friden hade hänt om nästan hela landets befolkning hade röstat på ett parti som alla andra i riksdag och regering skydde som pesten?
Personligen tror jag de hade gapat om tekniska fel, fusk, omval etc etc. Istället för att helt enkelt låta demokratin ha sin gång.

Genom folks lathet blir det bara sämre och sämre för oss alla... Vare sig det gäller världspolitiken eller det allmänna gnällandet som vi i Sverige är så duktiga på. Det är vad jag tror i alla fall.

Får väl avsluta med att vi har hittat lite björnbär ikväll igen, jag och sonen. Gott gott! Och mer blir det imorgon om vi har tur...

Sonen kom hem med andan i halsen och undrade om han var försenad. Det var han inte. Nähä, vad bra, för han hade stannat när han var ute och cyklade. Han hade hittat otroligt med såna där ätliga svarta bär borta vid där han åkte rumpglidare i vintras.

Eh, ätliga svarta bär? Som mamma blir man lite misstänksam. Ätliga svarta bär kan vara vad som helst som ungarna ätit av och inte spytt upp inom fem minuter. (Minns min egen barndom och erfarenhet av "ätliga" bär i alla de former...)

Efter lite resonerande kom vi överens om att det var björnbär, och sen for vi ut, beväpnade med en burk för att se om vi kunde övertala några små bär att följa med oss hem. Det kunde vi. Ca 3.5 deciliter blev det. De har inte mognat helt ännu, om någon vecka eller så finns det mängder att plocka.

Älskar björnbärspaj! Och blåbärspaj... Kantareller har vi på tork en andra omgång nu, och till helgen får vi se om vi inte kan ge oss ut och leta lite mer av den varan. Det gäller att bunkra upp gottiset inför vintern nu. Dumt att slänga sura slantar på svindyra bär och svampar i butikerna när man kan fixa det gratis och få lite naturupplevelser på köpet.

Kalla mig snål om du vill, men just att plocka och samla in bär och svamp själv är ju typ mer än halva grejen. Det är kul. Fast att tassa runt inne bland törnena med leggings var ingen hit måste jag erkänna. Lyckats vara olämpligt klädd de flesta gångerna nu när jag varit ute i skog och mark. Bara för att det har blivit spontana infall att ge mig ut just då. Men men, sånt är livet. Och har man inte myggbett att klia så kan man ju alltid klia björnbärsrevor på ben och armar istället. Går lika bra det med, för kliar, det gör det. =)

Vilken tur att man kan förhandsgranska inläggen innan man publicerar dom! Nu lyckas jag ju oftast ha stavfel eller slarvfel ändå lite här och där, men de flesta kan man sortera bort genom förhandsgranskning. Synd det är så himla trååååkigt att korrläsa bara...

Nu är det té-dags känner jag. Och kanske en liten macka eller något att tugga på. Med stekt ägg som pålägg... *mumma*

Tittade på Polis 112 eller vad det heter, det s om gick på TV4+ igår kväll. Ganska intressant. Hålligång på en pizzeria, polisen kommer dit och "tjuven" har snott butiksägaarens bil. Man får veta att det är en BMW. Senare har de fått spår på bilen utanför nån lokal nånstans, går in och frågar runt efter en person. Men då är bilen plötsligt en svart volvo. Okej? Vet inte pizzeriaägaren vad han har för bil eller är polisen inte så säkra på att bedöma och känna igen olika bilmärken?
Nedan här är en polisbil som säkert skulle komma ikapp de flesta tjuvarna så länge de kör på allmänna vägar och har snott en volvo eller bmw... =) Med en sådan patrullbil kunde jag också bli polis...

Ett annat fall var på Biljardkompaniet i Kristianstad. Polis kommer dit för vakterna har observerat folk som tagit narkotika. Tjafs där inne och två personer får följa med farbror blå till stationen och lämna kisseprov. Så långt allt väl och inget konstigt. Men polisen hinner bara runt hörnet innan ny uppståndelse börjar. En tjej verkar upprörd och är omgiven av några andra. Polisen, lagens väktare och människans beskyddare stannar och kollar läget. Det visar sig vara systern till en av de omhändertagna hobbyknarkarna. Helt hysteriskt upprörd över att hennes bror har blivit haffad av polisen. Och nu snackar vi fjortishysterisk. Herre jisses! En smäll på käften så hon lugnat ner sig kanske? Nä då, istället blir det köttbullemetoden med silkesvantar och på något obegripligt sätt lyckas tjejen få folk att tro att hon inte har en aning om varför brorsan får åka polisbil. Hon lyckas med nöd och näppe undå att försäga sig om det också, vilket jag tycker är fantastiskt. Jag är ingen polis, men det kändes lite som att hon visste vad det handlade om och satt inne med lite info om narkotikan eller till och med brukar det själv. Det kan inte varit så obekant för henne, jag finner det väldigt osannolikt.

Inte fan hade en annan blivit så hysterisk om man fått beskedet att ens bror hade fått åka polisbil? Det är ju bara att tagga ner lite, för man kan ändå inte göra något. Åka till polisstationen och kolla själv kanske. Annars är det bara att vänta och se.

Nu håller inte mina bröder på  med något mer än vanligt normalt festande, och skulle nån av dom få åka polisbil på fyllan så är det säkert välförtjänt. Inget att apa sig över eller bli så hysterisk över heller.

Ja, jag säger då det...

Sen såg jag en kvinna köra bil igår. Eller jo, det gör man ju varje dag, men den här kvinnan lutade sig åt det håll hon skulle svänga. Inne i bilen. Som om det var en motorcykel eller nåt hon körde i hög hastighet. Och i de situationerna jag såg henne var det vid ett trafikljus. Inga höga hastigheter då inte, men det kanske är lika bra att följa med i svängarna så att bilen inte välter... ^^ Den har ju trots allt bara fyra hjul...

Kärringar och bilkörning for som hastigast genom huvudet på mig, och så kom jag ju på att eftersom jag inte är nån kärring, och inte heller kör bil, så är det lugnt att säga så. När jag väl kör bil kommer jag inte vara kärring ändå. :D

1. Dom drar in MASSA äckliga fästingar -en del hittas sen som stora runda bollar på golvet.

2. Dom luktar illa. Iaf om man inte ska bada jycken i rosenvatten varje vecka.

3. Man måste plocka bajs. Givetvis skiter hunden där det inte finns hundlatriner så  man får gå och bära på påsen en bra stund.

4. Dom har svårt för att lära sig spy på toaletten och föredrar helst mattorna.

5. Dom låter konstigt om dom inte får följa med. Inte alla mataffärer uppskattar en hund som följer med in. Ej heller en som ylar sig fördärvad under tiden jag är där inne ensam.

6. Man måste gå ut på promenad när man helst vill kura ihop sig under en filt i soffan och titta på regnet genom fönstret.

7. Man snubblar över dom när man sysslar med ätbara ting i köket.

8. Man får mörka tassavtryck på sina ljusa byxor.

9. Man kan inte stanna kvar på en spontan after work utan måste alltid hem först.

10. Man måste städa oftare...

Upp tidigt, ingen höjdare, sov som som en kamel på extasy i natt. Sömnen ville inte riktigt infinna sig som jag ville. Så till följd av det var jag mer än lovligt trött när det var dags att gå upp. Jaja,s å långt allt väl.

Sen skulle vi cykla till skolan. Så har sonens sandaler försvunnit, och inte hittar han sin väska heller. Efter lite letande och ilskna suckar hittas både sandaler och skolväska i köket. *skakar på huvudet*

Vi cyklar iväg. Jag har ju en villig draghund med mig och det går ganska fort. Längre fram på CYKELVÄGEN går några tjejer på väg till sin skola. I bredd. Flytta sig ur vägen? Nej...  Tills dom fattade att jag hade hund med mig. Men inte heller då flyttar dom sig utan ska tvunget gå i bredd. SAMTIDIGT som deras kroppsspråk talar tydligt om att hundar är det äckligaste som finns på denna jord och borde inte få tillåtas springa på cykelvägar de ska promenera på. De såg faktiskt ut som om det skulle regna blod över dom vilken sekund som helst, samtidigt som de vadade fram i ett hav av spindlar... Bara för en enda hund.

Dessa kulturella skillnader igen. Vi har inga vildhundar i Sverige, vi vaccinerar hundarna och de har heller inga läskiga smittsamma sjukdomar. Och de flesta svenska hundarna är faktiskt väldigt trevliga och socialiserade, dvs inget att vara rädd för. De ska vara en del av samhället, inte bara något äckligt som springer runt, välter soptunnor och sprider sjukdomar. Kanske dags att inse vilket land man befinner sig i, hur det funkar här och att man som förälder inte ska föra allt man vet vidare till sina barn? Saker är faktiskt lite olika från land till land, det GÅR INTE att köra samma rejs som om man vore kvar i det som är känt och tryggt. Dessutom skapade Gud/Allah/Jahve hunden också, så det vore synnerligen osannolikt om man inte kom till paradiset bara för att man blev vidrörd av en hund. Samma sak med grisar. Inget konstigt där. Och nånstans i nån helig text står det dessutom att kristna inte får äta hare och nåt mer djur. Nån som hört det, och ännu roligare, efterlever det? Nä, just det. Tiderna förändras.

Blir så trött. Sen hörde jag några ilskna kommentarer innan jag cyklade vidare. Att jag kunde ha flyttat mig lite. Joho då, det kunde jag. Kunde hållt åt mig om de inte hade gått i bredd och upptagit nästan hela cykelvägen. Hade de tagit hänsyn hade jag också tagit hänsyn.

Men det gjorde de inte så jag fick passera så gott det gick. Och så detta spe för att jag hade hund med mig. Som jag tidigare funderat över, hade det varit en kamel som sprungit kopplad brevid cykeln hade de flyttat sig, inte blivit rädda och till och med kunnat tänka sig att klappa den. Så som vanligt folk gör med hundar.

Imorgon börjar min lille plutt i andra klass. Tiden går. Nog för man fattat att han inte är min lilla bebis längre, och att han är alldeles för stor för att ligga bekvämt i famnen. Dessutom börjar han tycka och tänka och kräva saker. Utvecklas och bli mer och mer självmedveten. Och så börjar han tvåan...
Jag minns när jag själv gick i tvåan, åkte på lägerskola och allt sånt. Man var stor. Inte så stor som treorna, men det fanns ju två årskurser under oss. Det var verkligen stort. Tjejerna började ju vara trendiga, kläder spelade en allt större roll, och så sminket. Särskilt vid discona. I övrigt var det ju fina hårband, diadem och annat som var status. Killarna var ju så himla tuffa de med, och vissa frisyrer gällde. Den var kär i den som var kär i den som inte var kär i den.
Så tittar jag på min egen son och tycker att han är mycket mindre än vad vi var när vi gick i tvåan. Fast det är nog bara som man tycker själv, och inte riktigt vill att ens barn ska ta klivet mot de äldre barnaåren. Tiden går så himla fort ju... :S

Min lilla pojke tycker det är kul att posera ibland, och som alla föräldrar tycker jag om att ta kort på mitt barn. Visst är han söt!!??? :)

Tror det är bäst att gå och lägga mig snart eftersom vi ska upp hyfsat i tid till skolan imorrn. Nu är det slut på sovmorgnarna igen.

Man har ju alltid lite man ska göra innan man dör, och själv ska jag åka iväg och dyka med hajar, titta på valar och lite spännande landlevande djur i Afrika. Vithajar hade varit synnerligen intressant att dyka med, bara för att ha gjort det liksom. Dessutom är de ganska spännande djur.

Såklart finns det andra saker jag vill göra också. Till exempel en ridsafari i Afrika. Hur fräckt hade det inte varit att rida på savannerna och se de vilda djuren?

Och så vill jag även göra detta:

För första gången önskar jag att jag hade en ipad faktiskt. Har äntligen hittat ett vettigt användningsområde. Hur då? Jo, via en sida på nätet kan man läsa en massa böcker från författare som inte gett ut böckerna ännu via förlag. En del är inte riktigt färdigredigerade ännu heller, men gillar man att läsa massa olika saker och leta efter nya favoritförfattare så är sidan perfekt.


Jag kände att det blev lite jobbigt att läsa böcker på datorskärmen eftersom man inte kan ändra ställning lika lätt som när man håller nånting i handen och som är lite mer smidigt än en dator. Nog för att min netbook är väldigt smidig ändå som dator, men det är ändå en dator med tangentbord och skärm. Endast en skärm hade varit praktiskt. Då hade man bara kunnat lägga över boken dit eller surfa dit med ipaden och läsa direkt online om man vill vara uppkopplad. Kan verkligen rekommendera kapitel1 till er som vill läsa lite. Dessutom verkar det vara ett bra sätt att skaffa sig lite kommentarer eller tips och råd om man själv har ett manus man vill ge ut nån gång i framtiden.

Så okej, jag har bestämt mig för vad jag vill ha i födelsedagspresent och julklapp nu. Födelsedagen firas jättegärna med sista boken i Grottbjörnens Folk-serien, De målade grottornas land tror jag den heter, av Jean M Auel. Och av tomten vill jag ha en Ipad... :) Så nu vet alla det. Haha..

Då var det kväll igen, och vi har tittat på en sträcka till av snapphanerallyt. Den som gick på Hovdala. Var ganska intressant. Vi försökte hitta ett "hopp" men nej, det lyckades vi inte med. Istället hittade jag massa sly, tät skog och tjockt med nedfallna träd i skogen där vi försökte ta oss fram. Vågade inte gå längs vägen när jag hade hund och unge med mig, känns dumt att riskera något. Hittade tillslut ett ställe att stanna vid och där fanns givetvis en stor lerpöl. Sonen var inte intresserad av rally efter det, han ägnade sig åt dammbygge. Och såg ut som en total lergök efteråt. *suck* Vi såg inte något speciellt spännande ur publiksynpunkt, utan mest duktiga förare som kom farande längs vägen så fort de kunde köra. Gruset sprutade... Och så dessa herrar såklart. En hel del andra med för den delen, men det var gott om mer eller mindre kunniga kommentarer. Lite kul att lyssna på. Vissa vet säkert verkligen vad de pratar om, men det låter ganska kul ändå när minsta sak ska kommenteras. Och detta svärande... Jag förstår inte...

Satan vad halt det blir...
Helvete vad det gick...
Skulle haft saabajäveln...
Fan och hans moster och lite till. Ni fattar vad jag menar.
Nånting på tävlingar lockar fram hornen på både deltagare och publik, och språket blir... ja... lite kraftfullare. Svordomarna haglar ofta för att understryka meningen. Skulle tro att mindre än hälften av folket jag hört svära som borstbindare verkligen använder så mycket svordomar i dagligt tal.  Jag undrar varför det blir så...

Inte bästa bildkvalité, men det var med mobilen, så jag tycker det blev ganska hyfsat ändå. :) Dessutom är det svårt att ta ett bra foto på något som rör sig så fort utan att ha en vettig systemkamera.

Har även andra bilder på lut. Förra helgen var det ju jubiléet på Hovdalas 500-åriga historia, och sonen passade på att prova riddarhjälmar. De var solida kopior av riktiga hjälmar man hittat, och vägde därefter. Tungt värre...

Efter att alla bilar kört förbi oss, tog vi oss tillbaka till våran bil igen och körde vidare ut på fältet för att njuta av den fina naturen. Och jo, efter mycket möda och stort besvär så hittade vi lite gula kantareller också. Inte någon överdriven massa, inte ens så det verkade lönt att steka upp dom till kvällen, straxt under den mängden. Så nu ligger de i kylen, och i morgon ska jag finrensa dom och skiva dom som behöver det, och lägga dom på tork. Kan vara gott att ha senare i vinter eller i höst, när kantarellerna har slutat växa.

Nu ska jag nuta av en kopp te och skriva lite till innan det blir dags att sova, och imorgon ska jag jobba ett par timmar.

Har nog lite skrivkramp tror jag. På något omvänt sätt. Har helt plötsligt för många ideer att vilja genomföra, och med för många blir det inte något vettigt med nånting tyvärr. Måste ta mig samman och ta en sak i taget. Men så inbillar jag mig att om jag inte tar itu med allt nu så kommer jag att glömma bort vissa delar och därigenom gå miste om dom. Varför int ehelt enkelt bara föra lite korta anteckningar om varje grej istället och gå tillbaka till det senare, när tid och energi finns? Får tvinga mig själv till det.

För nu är det sci-fi/skräck som gäller. Det måste bli klart först.

Bäst jag sätter igång!

Snart dags att gå och lägga mig, men har ju såklart lite funderingar, eller snarare  kommentarer att häva ur mig. Var på Snapphanerallyt ikväll. Det körs fler sträckor imorgon, men starten gick idag, och det kördes två varv på asfalt inne på gamla garnisonen P2. Eller ute på P2 som vi säger här.

Tog hunden med mig för att han skulle få komma ut lite, och han brukar ju vara pigg på att följa med på saker. Det kom lite regn till en början och asfalt och kullersten blev ganska vått... För publiken bådar det gott. Publik har i alla tider varit blodtörstig, och det har inte förändrats sedan de gamla romarnas (eller var det grekernas?) bröd och skådespel. Hala vägar leder som alla vet till massa bredkas och kanske avåkningar. Särskilt i rally med SM-status. Det hördes mummel överallt ifrån om hur halt det skulle bli, och folk skrattade förtjust.

Får väl erkänna att jag också kliver in i lämmeltåget och tittar ivrigt, men något allvarligt vill man inte se, och jag vet förbaskat väl hur det känns att sitta i en totalt kraschad bil... Se nedan.

Så minns jag också ett annat rally, en rallysprint, på samma plats som dagens sträcka, där de körde ett lopp med supermotard tror jag det heter, motorcyklar, som inte var så vackert att titta på. Usch. Men i alla fall, vi var på plats. Folk stod lite överallt som vanligt, på mer eller mindre bra ställen. Inga större olyckor hände, några fick bredkas och snurrade lite, och en bil missade en sväng och körde av sig fronten, men kunde tack och lov fortsätta. Hade lust att klappa händerna när bilen kom förbi nästa varv igen. Glad att de kunde fortsätta ändå, måste kännas för trist att åka ur ett rally redan på den första sträckan. Speciellt av en sådan neslig anledning.

Vad jag tänkte på var att folk inte hade så bra koll på bilarna när de tvunget skulle gå över vägen. Stannade vid kanten, spanade, väntade och spanade lite till innan de gick över. Precis i tid för att nästa bil s kulle komma farande som ett jehu. Jättebra att de håller utkik, men det krävs väl ändå inte så många hjärnceller att begripa att det måste hända saker fortast möjligt efter att en bil har passerat? Man kan inte stå där och vänta på nästa innan man bestämmer sig för att gå över.

Det var ganska intressant att observera en del personer som tog sig över vägarna. Speciellt äldre herrar, eller medelålders herrar. De skulle ju skynda sig, och hela deras kroppsspråk talade om att de minsann visste hur det var att gå på rally, att de var veteraner i sammanhanget. Och så joggar de över. Eller joggar gör de inte... Vet inte hur jag ska beskriva det. Deras hastighet är bara nämnvärt högre än om de hade gått, men benen rör sig snabbare, mycket snabbare. Stegen blir kortare och det joggas liksom med små steg. Ser jätteroligt ut. Särskilt med en vältränad restaurangmuskel (rund mage) som guppar. Men de verkar tro att de skyndar sig så mycket, och jo, kroppen anstränger sig ju lite mer än vid normal fart, men inte fasen går det så mycket fortare att komma över vägen för det. När de väl kommit över ser de otroligt viktiga ut och kommenterar bilarna med kunniga ord. Tänk på att titta efter detta fenomen nästa gång ni råkar vara på ett rally... Jag lovar, det händer ute i skogen vid grusvägarna också.

Jag kan erkänna att jag inte vet mycket om bilar, och att jag trots det tycker det är kul med bilar och rally. Jag kan också erkänna att jag inte har en aning om hur jag ser ut om jag ska korsa en rallysträcka. Ser kanske lika intressant ut som herrarna...

Hunden hade jag ju med mig ja. Nog för han är en aning skotträdd, men han har varit på rally förut, och det har gått bra. Då har han haft fullt upp med att gapa på andra hundar eller tigga mat av folk som fikar, men idag försökte han klättra in i mina byxor. Klängde på mig som en unge som klänger i mammas kjolar. Bilarna var otäcka, sköt mot honom (rallybilar kan ju låta som att de skjuter när det tänder i röret) och antagligen hade de glömt ljuddämpare allihop tyckte han. Det var otroligt läskigt. Jag var ju givetvis så korkad att jag plockade upp honom i famnen föratt han skulle lugna ner sig, men för sent kom jag på att det är dumt att ömka en hund. Tolv kilo hund håller man inte hur länge som helst. Ibland hade det varit smidigare med något i chihuahua-storlek (en praszky krysarik så fall, annars får det vara). Hunden fick ner på marken igen efter en stund. Nu darrade han och var ynkligare än nånsing, och efter att en annan i publiken hade varit framme och tyckt synd om honom blev det synd om honom på allvar. Ynkligare hund sällan skådad. Dramaqueen. Han darrade, såg bedjande på alla som passerade, tryckte sig mot ben och fötter och darrade ännu mer när någon tittade på honom.  Men han överlevde utan problem, precis som jag visste att han skulle göra. Men lite berörd blev jag faktiskt, så här fjantig brukar han inte vara, och han har som sagt varit med på rallysprint tidigare utan liknande darrningar. Eller så trodde han helt enkelt att han var cool och skulle bete sig som en chihuahua med darrande och allt. I vanliga fall är han kaxigare och mer hund istället för råtta.

En bra dag idag. Känt mig riktigt produktiv. Hittat två andra sidor på nätet jag reggat mig på, som kan vara givande för min lilla hobby. Råkade dessutom på en liten tävling och skrev snabbt ihop en liten novell, som tydligen fick några riktiga kritiker att lyfta på hatten. Ja ja, vi får se hur det går. Folk brukar inte alltid tycka som kritikerna gör.

Nu är det snart starten på Snapphanerallyt. Det ska bli kul. Ska kolla ikväll, och imorgon om inte lördagen får för sig att flyta bort bland gråa moln och häftigt vattenfall ifrån himlen. Hoppas inte det... Har jag nu batteri på kameran ska jag ta med den också. Fast den är ju inte så snabb på att ta bilder som synd är. Får be förarna att stanna och posera istället. Blir säkert populärt. Eller inte... Haha...

Under tiden jag är borta ikväll ska sonen stanna hemma, för han ville absolut inte med ut och kolla rally. Nej, det tittade vi ju på förra året, räcker inte det? Så han kilade ner till grannen och frågade om han kunde få komma ner dit om han började känna sig ensam sen när jag åkt iväg. Det kunde han. Snäll granne vi har. Brukar ha tur med grannar måste jag säga. I varje trappa jag bott i har det funnits minst en snäll granne som man knutit kontakt med. T.A och H.D, jag uppskattar er. Inte bara för det som har med barn att göra, utan även för att ni är dom ni är.

Nej, ska pyssla med lite annat nu. Återkommer en annan gång.

Tillåt mig skratta.

Kunde inte hålla tassarna borta från en av de kända bloggarna nu, utan kollade in morgonens inläggs kommentarer. Sjukt intressant. En trogen svans som äter ur handen på bloggaren, en annan grupp som verkar störa sig en del på bloggaren.
Lovord över utseendet och bilderna. Jo, det är klart, det förstår jag. Pinnsmal med gigantiska bröst och anings konstiga läppar är kanske en väldigt bra sexsymbol. Men är det en vettig förebild för unga tjejer? Många fans verkar ha skrivit och berömt och menat att "fortsätt vara du, du är vacker och var den du är".

Är man sig själv om man måste gömma sig bakom något med samma storlek som amerikanska jättepumpor till halloween? Det är synd tycker jag. Några storlekar mindre hade sett mycket bättre och naturligare ut, men det är inte våran sak att bestämma där. Det är heller inte vi som kan få ont i nacke, axlar eller rygg av för tung eller stor byst.

Många icke-fans hade kommenterat tjejens stavning. Jaha, visst är det störande med massa stavfel, men sånt händer. Att folk är för lata för att kolla igenom sitt inlägg en gång för att därigenom få bort de flesta felen är fullt förståeligt. Särskilt när det finns viktigare saker att ägna sig åt, som tex sminkning innan man kan gå utanför dörren eller en timmes hårvård med lock- eller plattång innan man ens kan ta idolbilder på sig själv. Klart man inte har tid med triviala saker som stavning.

Men är stavningen det viktigaste att störa sig på, eller fundera över om det är medvetna stavfel eller inte? Är det ens lönt att bry sig så länge man fortfarande kan förstå vad skribenten menar? Jag menar, det är ju bara att inse att en sådan stavning inte kommer så långt som till tidningar, artiklar eller böcker. Där filas det bort så länge det inte används som liknande gimmick eller varumärke. Och hur kul är det att veta att folk läser ens grejer bara för att kunna kommentera stavningen, utan att bry sig om innehållet? Tror nog tjejen själv förlorar mest på det. Så att återkommande påpeka detta med stavning för tjejen, som trots det ändå inte stavar rätt, känns ganska meningslöst. Ta det som att det är hennes grej, felstavningar... Och låt det stanna där.

Men vad som faktiskt provocerar mig är denna sjuka och fixerade tankegång om vikt. Helt stört. det borde vara straffbart att propagera för viktminskning när man är så smal att man kan räkna revben på kroppen tydligare än på en vinthund. Och vad som stör mig ännu mer är att någon med bantningsföretag skriver till denna speta till tjej och antyder att hon ska testa hans viktminskningsgrejer så hon slipper tänka på vikten, och kan fokusera på annat istället. Det enda hon behöver tänka på angående sin vikt är att äta lite mer och sluta med dieter och andra inbillade nyttigheter.  Herregud!

Tror man också behöver tänka på att en hel del av dessa bloggtjejer är inget annat än barn, tonåringar, ungdomar. De är som de flesta andra i den åldern, bara det att just de här har blivit kända och har mer pengar att röra sig med. Om random fjortis i bloggen x stavar lite fel eller lägger upp bilder av sig själv med blekt slitet hår är det ingen som bryr sig. Men substansen i bloggen är oftast den samma. Stör man sig lika mycket på Anonyma Lotta? Nej... Hon är inte känd.

Haha...

Nä, nu har jag viktigare saker att göra.

Har suttit och kollat runt på lite andra bloggar, och givetvis hamnar man hos de mer kända bloggarna. Väldigt intressant läsning måste jag erkänna. Underhållning på hög nivå en regnig dag som denna då det inte finns något bättre att göra.

Får väl tacka dessa personer för att ha livat upp min dag med flertalet gapskratt. Här kommer lite kommentarer om vad jag läst och sett. Och jag citerar inte ordagrant, utan skriver vad jag kommer ihåg och hur jag uppfattade sammanhanget, eller vad jag har dragit för slutsatser.

---

*En liten bloggerska kritiserar en annan bloggerska utan att nämna namn, och menar att det är intressant att personen stoltserar med light cola. Senare läser man red bull light överallt i hennes egen blogg. Kasta inte sten i glashus tänker jag.

*En liten bloggerska tjatar om sitt godis och hej och hå, skryter om att hon inte har gått upp mer än högst ett kilo, samt att hon snabbt kan träna bort detta igen. Men hallå, hur ser tjejen ut eller? Samma tjocklek som jag, och hade då sannerligen behövt ett antal kilo på kroppen för att se sund och kramgo ut. DET ÄR INTE COOL ATT VARA BENGET! Inte det minsta snyggt heller för den delen.

*En liten bloggerska glädjeyrar om att hon hittat en BH i rätt storlek, för annars har hon svårt med det. Okej, stackars liten! Skulle kanske inte ha pumpat upp brösten så att till och med Pamela Anderson kunde bli avis? Då får man fan skylla sig själv om det inte finns underkläder i rätt storlek som inte ser tantiga ut. Det är inte normalt att ha så stora bröst om resten av kroppen kan gömma sig bakom en lyktstolpe!

*Många av de små söta bloggerskorna menar samtidigt att de har Sveriges största blogg. Intressant att så många bloggar kan ha samma antal besökare så att de alla ligger på delad förstaplats... Hihihi...

*Är på det eller det caféet... Hämtmat hit och lattes dit. Shoppa shoppa shoppa...

*Dagens outfit. Det här plagget är därifrån, det här plagget är därifrån, skorna är från där och smyckena är från där borta runt hörnet. Gigantiska solglasögon. Som om de vore en världskändis med ringar under ögonen.

*Shopping, naglar, fest, shopping, latte, fest, shopping, frisören, inbokat möte med förälder eller kompis, shopping, extensions, shopping, naglar, bakis... Ja, inte konstigt de blir slitna och måste vila upp sig, få olika sammanbrott eller spendera långa tider utomlands.

*Idolbilder av sig själva, helst flera i varje inlägg. Är spegeln trasig hemma???

*Småhundar är viktigt. Jätteviktigt. Vilken tur att jag också har en dvärghund. Synd bara att jag inte hittar fotot på mig, dvärghund och solglasögon...

---

Nåja, kan lägga upp en idolbild jag med, bara för sakens skull. *flinar*

---

Så härligt väder idag. Inte. Regn och regn och lite mera regn. Hade helst stannat inne och gosat mer mig i morgonrocken, men det är dags att gå ut och handla, promenera hunden och ta en nypa luft. Inte konstigt att man skjuter upp detta så länge man kan när det är allmänt blött ute.

Tur man inte har längre till affären än vad jag har. Och tur att vädret inte är lika otäckt som igår. Funderar på om vädret alltid har varit så här eller om det kan skyllas på växthuseffekten eller andra människorelaterade händelser. Tror inte att någon kan veta det exakt faktiskt. Extremt väder har nog funnits i alla tider, mer eller mindre frekvent. Men när extremväder händer lite mer frekvent, är det extremt då eller ska man anse att extremvädret blir vardag istället?

Googlar man extremväder hittar man allt ifrån isstormar till en varm och fin höst, mer som förlängd sommar. Det verkar vara ett övergripande uttryck och används ganska flitigt av olika tidningar. Antagligen för att locka läsare skulle jag tro.

Extremväder ger allt fler katastrofer, stod det nånstans. Har inte läst artikeln, orkar inte det. Tycka kan man göra ändå. Är det fler katastrofer nu än förr? Varför? Eller är det bara så att det verkar vara fler katastrofer nu än förr? Varför det då? Tja, inte vet jag, men ett antagande jag spontant gör är att tro att media har med saken att göra. Händer detnågot når det snabbare ut till världen nu än förr. Saker som händer på en obetydlig plats som inte hade påverkat så stora delar av världen blir plötsligt förstasidesstoff och hela världen börjar uppmärksamma det. Bra och mindre bra på samma gång.

Ju fler löpsedelar, ju fler nyheter känner folk till. Ju mer folk vet, desto mer insatta i nutid och nuläge blir dom. Vad de inte vet finns inte, kan inte tas på och kan heller inte diskuteras. Annat än i de fall då man talar om att förr hände aldrig sådant här, förr hörde vi aldrig talas om det eller det. Det är i mitt tycke det samma som att mena att förr förekom det inte. Att det kan ha gjort det även om folk inte hörde talas om det är ju bara dumheter. Eller?

Näe, måste trotsa mitt lokala utbrott av extremväder nu och gå till affären... :S

*over and out*

När han föddes vet vi inte. Men någon gång under våren/sommaren 2010 var det.

Jag och sonen var ute med hunden då vi hörde konstiga pipanden i en buske längs vägen. Såklart skulle vi ta reda på vad det var för pipanden. Hunden var också intresserad. Jag klev in i busken och efter lite spejande fick jag se en väldigt liten och ynklig kattunge. Mager som en sticka och väldigt pytteliten. Självklart kunde vi inte bara lämna den där i busken eftersom den verkade väldigt övergiven. Hade det funnits en mamma hade nog inte ungen varit så mager. Till saken bör också nämnas att en eller ett par andra kattungar hade hittats i området någon dag tidigare.

Kattungen var inte särskilt svår att bära, och hunden gick hyfsat snällt brevid. väl uppe i lägenheten satte vi fram vatten till den, men den lilla katten ville inte ha. Den verkade inte riktigt veta vad den skulle göra. Så jag tog lite mjölk och blandade i vattnet för att lura i den lite vätska trots allt. Då drack han. Glupskt. Magen blev rund och katten började spinna hysteriskt. Den riktade in sig på hunden, stångade den och strök sig emot den, kunde inte vara ivrig nog att deklarera sin förtjusning. Hunden å sin sida drog sig äcklad undan och hade han haft mänskliga egenskaper hade han räckt ut tungan och skakat av sig kattbacillerna. Han gjorde dock så gott han kunde, samma sak fast på hundars vis.

Kattlåda och matskål införskaffades, lapp sattes upp och så väntade vi. Hos oss kunde den inte stanna, hur söt den än var. Jag tål inte katter så bra. Men ingen hörede av sig, och lappen revs dessutom ner ganska fort. Jaha. där satt vi med en kattunge. Vilket kräkmedel... Han hade lagt beslag på hundens korg, han försökte klättra upp i möblerna, han busade och anföll alla fötter han kom över och han var totalt matfixerad.

Vi frågade runt efter folk som ville ha katt. Jag kollade upp Kattkommando Syd och andra ställen, men nej, det var fullt överallt. Fanns inget att göra. Han fick bo hos  oss sålänge.  Vi började kalla honom för Virus eftersom han var överallt, ställde till det gjorde ofog. Ett väldigt passande namn...

Bilden visar hur han är i full gång med att länsa glashyllan ovanför tvättfatet på toaletten, i sin jakt efter bomullstops, något som är oemotståndligt att tugga på och leka med. Att  han sen river ner andra saker på vägen, är inte något han bryr sig om.


Visst var det roligt att gosa med en söt och snäll kattunge, men en kattunge är inte söt och snäll så ofta. Mestadels är den busig som fasen, och inte särskilt söt alls när den hittar på dumheter. Jag har svårt att se det söta i slaktade blomkrukor och söndertrasade krukväxter.

Inte heller var det särskilt sött när han upptäckte sonens landsköldpadda i lagom storlek för att spela katthockey med. Kast med liten sköldpadda öppnade upp scenen. Det gällde att få skaldjuret ut ur buren och ner på golvet. Sedan var det bara att tuta och köra, dribbla och göra mål.  Första gången det hände förstod vi inte alls varför sköldpaddan låg på golvet... Andra gången kom vi på honom på bar gärning. Ny bur införskaffades en sen kväll. En stor kaninbur med plastlåda och galler med stängbar lucka. Nu var det slut på idrottsambitionerna trodde vi. Eller snarare hoppades.

Nästa gren som istället praktiserades var höjdhopp. Hur högt upp på väggen kan man hoppa för att slita i de redan trasiga tapeternas fransar? Och vad händer när man får tag i fransarna? *suck*

Katträd, leksaker och annat kul införskaffades naturligtvis, även innan den stackars sköldpaddan fick stifta bekantskap med denna lilla rackaren till katt. Katträdet var inget att ha. Korgen han fick av gammelmatte dög endast att kissa i och krukväxter var fortfarande gott. Dessutom började han kissa lite inne. Kartonger var underbart. Perfekta att kissa i. Ett uppiggande slagsmål med den stackars hunden emellanåt livade upp stämningen. Kunde man köra bort hunden från hans egen matskål och försöka äta hundmaten också var det bra. Likaså att köra bort hunden från hundkorgen, eftersom kattkorgen luktade kattkiss.

Hunden var inte glad. Katten var desto gladare.

Lite efter jul fick vi nog av kattskrällets fasoner, dessutom borde han ha uppnått ett halvårs ålder och vara mogen för kastrering. Tid bokades och kulorna kapades av. Har jättefina bilder på när en väldigt groggy katt ligger på op-bordet och knappt är medveten om vad som händer, även om han aldrig somnade helt. Vi var med och bevittnade händelsen, jag, lillhusse och storhusse. Lillhusse fick frågan av veterinären om han ville ha med sig kulorna hem i en burk. Det ville inte lillhussen.

Idag, ett år senare, är katten en aktiv rackare som hårar ner överallt, klänger omkring, jamar som attan när han inte får det han vill ha och som kissar på dörrmattan om han blir sur på oss. Han har två olika sorters kattlådor, eftersom han verkade behöva en låda med tak. Den öppna lilla lådan verkade ju vara för liten eftersom han sprätte ut så mycket grus. Nej, den nya, större lådan med tak skulle han inte ha. Usch nej. Så det var bara att ta fram den gamla igen. Då fungerar det plötsligt med taklådan. Så länge han har båda, och kan välja toalett efter humör. Synnerligen opraktiskt eftersom den öppna lådan tillåter hunden att rensa upp där. Med god aptit. Fast nu har han börjat gilla sitt katträd och klarar av att ligga stilla i soffan och vara gosig.

Jag vet inte hur många blomkrukor katten har slaktat. Någon krukväxt har han säkert tagit död på, och många har blivit ganska skadade. Elkabeln till min bärbara dator tuggade han nästan av, så jag fick köpa en ny. Jag tror han har förstört minst 3 olika mobilladdare och tuggat på andra kablar. Sladden till min trogna lilla Fido, (dammsugaren) har också vandaliserats, men det har inte gått hål och ser inte så farligt ut att använda.

Jag antar att katten känner till att jag har vissa besvär med hans päls, för han envisas med att ligga i sängen eller i fönstret ovanför huvudet på mig. Säkert vet han också att jag ibland har svårt att sova med oljud i närheten, allt ifrån snarkningar till spinnande. Hålla mig vaken om nätterna och spinna mig i öronen är ett annat av hans intressen. Nu för tiden kör han oftast inte bort hunden från korgen, för han vet att sängen är skönare och att man kan ligga och titta ut genom fönstret.
Han försöker fortfarande utveckla sina färdigheter. Fiske är det senaste. Han fiskar sköldpadda mellan burgallrets spjälor. Trist för honom att sköldpaddan är smartare och inte nappar.

Virus är ett väldigt passande namn på en busig katt, som man inte verkar bli av med. Men visst lockar han till skratt. Särskilt när han och hunden springer och jagar varandra runt i hela lägenheten. Han var också en kul syn då han trillade ner i toaletten. Och söt är han när han sover... :)

Nu i sommar har han faktiskt visat sig vara lite användbar också. Han har jagat alla flygfän och insekter som har haft fräckheten att komma på visit hos oss. Inte för att jag förstår hur han klarar av att fånga och äta getingar utan att skada sig, men för min del är det ju bara bra om han tar dom. Då slipper jag. Flugor har hållts på ett minimum, nattfjärilar och malar som kommer in under varma sommarnätter då  man inte stänger fönster eller balkongdörrar blir heller inte långvariga. Säkert en och annan åttbening som har slunkit ner också.

Men med handen på hjärtat så är han faktiskt mer till besvär än vad han ger tillbaka i positiva känslor eller saker.  Tyvärr. Trots det, så lär han väl få stanna här tills situationen blir ohållbar eller tills han blir gammal.. Vi gillar honom ju lite ändå, trots allt.

Sannolikt hade han inte varit i livet idag om jag inte plockat upp honom. Men hade han mot alla odds klarat sig ute i det vilda hade han blivit ännu en vildkatt att mata. Ännu en vildkatt som producerar nya vildkatter. Ännu en vildkatt för tanten med alla katter att bekymra sig för och mata. Och att beklaga sig över.

Hade hon inte matat vildkatterna hade hans föräldrar kanske inte producerat honom och de andra hittade kattungarna. Kattungar som ändå inte fick plats på något katthem. Därför ställer jag mig lite frågande till att mata vildkatter istället för att skjuta av dom eller låta dom klara sig själva. De lider redan på vintern, och ge dom mat förlänger lidandet, producerar fler katter som lider om vintern och måste matas. Marknaden är ganska mättad på katter utan hem. Kanske dags att sluta mata katter ingen vill ha, att försöka begränsa antalet katter och arbeta för att fler människor ska kastrera de katter som inte ska användas i avelsarbete. Katthemmen hade kanske kunnat ta emot katter som behöver omplaceras, men borde de verkligen ta hand om vildkatter? Annat än att kanske fånga in och kastrera dom, för att de senare ska kunna släppas ut igen. Visst, det kostar att kastrera katter, men vad kostar det inte att fånga in vildkatter i sjukligt skick och ge dom veterinärvård tills dom blir friska, och sen låta katthemmet stå för kost och logi i resten av kattens liv eftersom ingen annan vill ha den?

Klart det finns massa folk som vill ha en katt ifrån katthemmens register. Ingen dum idé. Men istället för att nödtorftigt hålla liv i kreti och pleti, allt och alla till varje pris, kanske man kunde lägga lite medel på förebyggande åtgärder som kastrering av fritt springande katter. En kastrerad vildkatt betyder ett antal ofödda kattungar i framtiden. Ofödda kattungar kräver inga medel och då kan pengarna gå till att hjälpa katterna bättre.

Har för mig att det till och med finns rekommendationer för hur man ska hålla katt. Man ska ta hänsyn till kattens natur, men den ska inte kunna skada eller irritera andra. Jag tycker att ska man tvunget ha katt i stan borde man hålla den inomhus. ID-märkning borde vara mer förekommande på allvar och bor man så att man kan ha katten ute borde man allvarligt tänka på att kastrera den för att undvika uppkomsten av fler oönskade katter.

*over and out*

Att åka tåg när man är barn kan vara förenat med stora risker. Det kan väl knappast någon ha undgått nu de senaste dagarna? Först slängs en flicka av tåget och sen kommer en annan flicka inte av vid rätt station. Vad jag förstått var de elva år gamla båda två.

Intressant. Vems är ansvaret?

Bevisligen klarar inte alla barn av att åka tåg själva, eller ens i sällskap med syskon, utan att riskera att tappas bort. Är ansvaret vilande hos barnet själv att reda ut situationen, hålla koll på var det befinner sig och när det är dags att kliva av, samt ha biljetten redo? Eller är det tågpersonalens ansvar att ha koll på sina passagerare? Eller är det föräldrarnas skyldighet att ta ansvar för sina barn och för vad de hittar på?

Ett barn anses inte vara moget att cykla ensam i trafik förrän i tolvårsåldern. Varför? Tja, de är barn, och barn lockas ofta att titta på allt runt omkring sig och inte koncentrera sig på det de faktiskt ska göra. Det krävs dessutom övning för att bli uppmärksam i trafiken. Gäller det tåg också? Går det att öva upp ett barns förmåga att åka tåg själv?
Jag minns när jag åkte tåg själv de första gångerna. Då hade jag precis börjat gymnasiet och hade inte åkt särskilt mycket tåg eller buss tidigare. Var van vid att gå, cykla eller åka bil. Tåg åkte man tillsammans med någon. Men så var det dags att bli stor och klara av vuxenlivet.
Klumpen i magen. check!
Tidtabell i väskan. check!
Klocka. check!
Hamna på fel tåg och få panik. check!
Hamna på fel buss och åka till en del av stan man aldrig hade sett. check!
Som femtonåring kan man hantera detta med att åka tåg anses det. Men allt beror på huruvida man har gjort det tidigare eller inte. Övning ger färdighet. Och jag var, trots den ovana situationen, stor nog att förstå hur jag skulle ta mig hem igen efter att ha åkt fel.

Är ett barn, en tio- elvaåring det? Kan de lösa  problem som uppstår, då de ställs inför ett problem första gången? Sannolikt är då barnet ganska förtvivlat, kanske chockat och lagom hysteriskt. Har det mobiltelefon med sig? Finns det täckning? Finns det pengar på kontantkortet eller har barnet smsat upp alla slantar? Har barnet biljett eller pengar att ta sig till rätt slutdestination? Skaffa mat om det krävs?

Jag finner det kanska intressant att föräldrar som gladeligen sätter sina barn ensamma på tåg, vänder sig till tågpersonalen och skäller som bara den om något går fel. Är inte ansvaret lika mycket föräldrarnas? Eller kanske dessutom mer föräldrarnas, eftersom de just är värdnadshavare och ska se till att barnet har det bra och är tryggt?
En tågvärd har kanske många hundra personer att hålla koll på under en tågresa, och när de inte ens har tid att hjälpa ensamma mammor med barnvagnar av tåget, eller hjälpa handikappade, varför ska de ha tid att hjälpa en unge som är helt kapabel till att ta sig av för egen maskin?

Är det tågvärdens fel att ungen inte har erfarenhet nog att begripa hur det går till att åka tåg? Ska tågvärdarna lära barnen när det är dags att börja packa ihop sina saker, att nej, det hinns inte med ett toabesök nu, för tåget är framme snart, att ställa en klockas alarm om barnet mot förmodan skulle somna under färden eller hur man vässar armbågarna för att se till att man verkligen kommer av innan tåget går igen?

Tågresenärer är inte det vänligaste släkte man kan råka på. De som ska ombord tränger sig på helst innan de som ska av har hunnit gå av. Bryr man sig om hur andras bagage har det, bara man får plats med sitt eget, så att det dessutom är lättåtkomligt? Ett barn orkar dessutom inte alltid att flytta på andras bagage för att komma åt sitt eget, och så kan det lätt dra ut på tiden så att det inte hinner kliva av tåget under stoppet.

Jag som förälder (och ja, jag är förälder) hade aldrig satt mitt barn ensamt på ett tåg under en längre sträcka. Vad som helst kan hända. Och det är ju mitt barn, mitt ansvar...

Går något fel kan det ta ganska lång tid att bygga upp barnets självförtroende och självkänsla igen. Det är ett fatalt misslyckande att inte komma fram till sin slutdestination. Människor, och särskilt barn, är ömtåliga för misslyckanden. Ett misslyckande kan resultera i en tillbakagång i utvecklingen, ångest och rädsla. Vill vi riskera att utsätta våra barn för detta? Vi måste ju ändå känna till att det är en viss risk att resa ensam, även i våra dagar.

Barnen har så många olika stressfaktorer i sina liv redan, så jag förstår inte meningen med att riskera ännu en stressfaktor.

Men visst, det är upp till föräldrarna att besluta om de anser sig vara trygga med att låta sina barn resa ensamma. En del barn klarar det säkert bättre än andra. Men tänk ändå lite på just det där lilla "OM...". Vad händer då?

Och skyll då inte på personalen!

*over and out*

Ny blogg och nya utmaningar. Det ska bli intressant att se hur denna bloggen fungerar. Får göra ett gott försök iaf. Har ju massa tankar och åsikter som vill komma ut.






Som igår. Surfade in på Jordbruksverkets hemsida utan större anledning. Hittade detta:

Med start våren 2010 pågår en översyn av djurskyddet. I regeringens uppdrag ingår bland annat att se över om djurskyddslagen behöver ändras för att förtydliga och stärka skyddet för djur mot att användas för sexuella ändamål.

Jordbruksverket anser att utnyttjande av ett djur i sexuella sammanhang innebär en oacceptabel kränkning av djuret och ser fram emot utredningens resultat.

Självklart börjar jag tänka en massa kring detta. Givetvis är det bra att de ser över djurskyddet. Men... Hade det kort sagt inte varit enklare att förbjuda tidelag så att denna handling blir olaglig direkt istället? Kan det inte bli en dyrare process att först kolla över djurskyddet gällande sexuellt utnyttjande av djur istället för att göra det straffbart direkt? Kan man verkligen utnyttja djur sexuellt utan att de utsätts för lidande? Och vad menar de med kränkning av djuret?

Först ser man över om det behövs en ändring. Det kostar byråkratiska pengar.
Sedan kanske det görs en bedömning av vad som behöver ändras. Det kostar också.
Efter det ska det ändras.
Sen ska det uppföljas och efterlevas.

Istället för att bara förbjuda tidelag. Ett sådant förbud hade kortat ner processen lite, och antagligen kostat lite mindre att genomföra. Det känns så i alla fall. Fast då hade det säkert inte varit ett fall för Jordbruksverket, utan en annan instans. Kan inte det kvitta? Kommer inte pengarna ifrån staten, oss skattebetalare, ändå i slutändan?

Jag funderar också över det där med oacceptabel kränkning av djuret. Vad det innebär. Var går gränsen mellan acceptabel och oacceptabel kränkning? Är det en kränkning när man hindrar djuret från att följa sina instinkter? För i så fall kränker man väl en jakthund när den inte får jaga fritt när helst den har lust.
Givetvis förstår jag att detta handlar om att inte utsätta djur för lidande. Men just det där med kränkning har jag fastnat för. Hur vet man om man kränker ett djur?

Letade upp kränkning på wikipedia. Inte det säkraste sättet att ta reda på ett ords betydelse, men det ger ett bra hum. Där står bland annat att det har flera närliggande betydelser så som att förolämpa, vanära, våldföra sig på eller bryta mot. Förödmjuka, skymfa och såra är andra ord som finns med där. Behandla en person nedsättande i ord eller handling eller göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet.

Min hund blir sur när han inte får springa och nosa hur han vill, han blir sur när jag ska cykla med honom och när han inte får göra som han vill. Blir han kränkt? Acceptabelt eller oacceptabelt då? Ingrepp i rättigheter eller frihet... Koppel? Kränker jag hunden genom att koppla den? Antagligen, men det är då en acceptabel kränkning.

Man kan föra detta hur långt som helst bara för skojs skull. Är det en acceptabel kränkning att binda fast ett större fyrbent djur av honkön, föra svansen åt sidan och inseminera det? Är inte det våldtäkt? Alltså kunde man säga att våldtäkt är en accepterad kränkning av djurets rättigheter eftersom det förekommer. Men om våldtäkt är accepterat, varför är det då så viktigt att få bort sexuella övergrepp? För mig är övergrepp och våldtäkt samma sak.
Förstår djuret att det har blivit oacceptabelt kränkt? Förstår det att det har rätt till skadeståndsanspråk? Och hur ska det kunna gå tillväga med sitt anspråk? Genom att använda just ordet kränkt kan man ju tycka att det förutsätter en acceptans av djurets instelligens, medvetande av omvärlden och medvetenhet om sina egna rättigheter.

Blir jag kränkt av att någon säger fula saker till mig om jag inte förstår språket eller gesterna, om personen dessutom levererar kommentarerna med ett normalt ansiktsuttryck? Nej, jag skulle inte tro att jag hade blivit kränkt. Jag hade ryckt på axlarna och gått vidare, eftersom jag inte hade förstått vad det handlade om.
Hade det drabbat mig fysiskt, som till exempel att bli utslängd ifrån något finns två vägar att gå. Antingen rycker man på axlarna och går vidare, fogar sig i det, eller så försöker man gå in igen, eftersom det i MIN värld inte är skillnad på män och kvinnor, och JAG således har lika stor rätt att vara på platsen.

Djur agerar ofta på dessa två sätt. Antingen fogar dom sig snällt i det vi utsätter dom för, eller protesterar dom våldsamt. Ett djur som protesterar våldsamt lär bli väldigt svårt att rå på för att kunna utsättas för sexuellt ofredande eller kränkning. Ett djur som finner sig i sitt öde har accepterat att det händer, och har inga större åsikter om det. Lider det då? Blir det kränkt? Eller är det så att djuret lider inte, men blir kränkt i alla fall. Acceptabelt eller oacceptabelt?

Mina personliga tankar kring just frågan om utnyttjande av djur (vill helst inte kalla det kränkning) är att det borde vara mycket mer straffbart än vad det är.
Samt vill jag påpeka att det förekommer så otroligt mycket lidande hos djur som vi inte ens är medvetna om.

*De där fina, präktiga hästarna i hagen, de har det minsann bra eftersom de har så tjockt gräs, är så tjocka och blanka. Rejäla hovar har de med. Jo, men de lider av övervikt med risk för skador av den anledningen, hovarna är inte verkade och skötta på en lång tid och börjar vika sig uppåt i framkanterna... Och den bruna hästen har gamla sår det gått fluglarver i. Är de utan lidande?

*Den där lilla hunden har det bra! Får alltid en extra kaka av tanten som har den, åker oftast i cykelkorgen och behöver inte gå alls. Mhm, men kolla klorna! När klipptes de? Hunden luktar kyrkogård ur munnen, några tänder är på väg att lossna. När fick den en tandstenskontroll hos veterinären? Cykelkorgen och kakorna har gjort den överviktig och nu lider den av dåligt hjärta... Men den lider väl inte?

Det är bra att de försöker ta tag i problem med djurhållning och felbehandling av djur. Ett hett tips hade varit bötfällning på plats av lidande husdjur, där böterna oavkortat går till vidare kontroller och utveckling av djurskydd. Ett par hundra kronor på skruvade hundklor på stan och i parkerna kunde ge gott om pengar till detta.

*over and out*