Arga tanten d.y.

Ibland, eller ja, ganska ofta, funderar jag på hur folk är funtade. Folk måste generellt sett vara ena riktiga sopprötter. Varför har en del så jäkla svårt att inse när det är dax att ge sig, lägga ner och tänka efter före? Eller lägga av medans de fortfarande har äran i behåll?

 

Vissa, eller ganska många, verkar jaga en bild av något perfekt, som de har oerhört svårt att uppnå, och slutar aldrig jaga efter det, oavsett hur många misslyckanden de har i bagaget. Eller oavsett hur de då framställer sig själva. Var finns självrespekten? Varför är det så svårt att inse att den vägen de valt att gå inte är framkomlig?

 

Istället för att ta ett steg tillbaka och fundera igenom problemet och kanske finna en bra lösning eller rent av ändra inriktning, väljer de att envist fortsätta stånga sig blodiga mot tegelväggen, utan större framgång. Vad vinner man på att springa med huvudet rakt in i väggen gång efter gång? "Nähä, det funkade inte denna gången heller, jag testar en gång till..."

 

Funkade inte tillvägagångssätt X kanske man måste byta ut X mot Y istället? Vad orsakar detta i det mänskliga psyket? Brist på självinsikt, självrespekt eller kanske bara ren och skär dumhet?

 

Normalt sett lär man sig via försök och misstag, trial and error. Funkade inte det så testar man något annat. Men nä, tydligen inte. Jag antar att dessa personer har en kraftigt bristande intelligens, eftersom till och med ett djur lär sig via försök och misstag. Ska man tycka synd om dom, skratta åt dom eller hjälpa dom? Det kan ju också vara att dom befinner sig ett slags psykotiskt tillstånd så att dom helt enkelt inte begriper bättre. Kan man kalla dom psykopater då? Eller bara allmänt störda eller psykotiska?

 

Oavsett vilket så tror jag de här människorna saknar något viktigt i självaste huvudknoppen och bidrar väldigt negativt och destruktivt till sin omgivning. Det är människor man ska ta sig en djup funderare på om man verkligen vill ha omkring sig. När de upprepade gånger smackar rakt in i väggen, trots andra har berättat för dom att det inte funkar och att de borde testa något annat, är de kanske inte direkt några man borde hålla nära sig själv. Känns som att deras upprepade misslyckanden har stor risk att påverka omgivningen, och man bör nog tänka efter både en och tio gånger innan man bestämmer sig för att man orkar med en sådan person i sin närhet.

 

Sådana människor blir man trött på och försöker undvika efter ett tag. Vad vinner man på att fortsätta umgås med dom när dom envist vägrar förstå att livet inte funkar så? Dom blir en börda, och så länge man inte är Moder Theresa eller Gandhi så slår det tillbaka på en själv förr eller senare. Och det är svårt att tycka synd om dom när dom gör som dom gör hela tiden, och vägrar inse faktum. Det är inte ens roande att stå en bit bort och se dom stånga tegelväggen gång efter gång. Det kan vara intressant ett tag, men sen släpper tjusningen och det blir endast pinsamt. Och inte ens det begriper dom. Ännu mer pinsamt.

 

Ja, det är synd om människorna, var det någon filosof/författare som sa en gång för länge sedan.

Och det är lika bra att sluta bry sig om dom medan dom är pinsamma, för steget efter det är ju bara rent patetiskt på alla sätt och vis.

 

För att inte tala om väldigt tragiskt.